THERE WILL BE TIME
Hola amigos. Long time no see här de senaste månaderna. Som lite som den jag är, antingen eller på något vis. Jag visste att det skulle dröja till nästa gång vi sågs igen och det verkar som att det gjort det. Så vad har hänt sedan sist? Oh. Eh. Jaha, jorsåsatteeee... Ja lite så kanske. Förbered er på en novell. Kryssa webbläsaren om du inte orkar läsa.
Efter kanske det mest turbulenta halvåret någonsin i mitt liv, där folk pratar om att man genomgått "a hell year" så är man rätt ödmjuk att man står på benen idag. Att man lever. Andas. Mår. Som man gör. Man är otroligt ödmjuk skulle jag säga. Jag mår bra gentemot hur det har varit och hur man mått. Allt är relativt folks. Så enkelt är det. När man trott att man sprungit käpprätt igenom den där väggen är det alltid någon som stått och tagit emot mig, så jag har inte varit där fast man nästan alla gånger stenhårt trott att man varit där. Ni hajar.
Jag kan med det ärligaste i mig säga att hade jag inte haft mitt jobb under denna tid hade jag nog tackat för mig och dragit en enkelbiljett till Grönland och aldrig mer återvänt. Det är så. Jag har nog för första gången i mitt liv verkligen bara fått vara mig själv. Fått vara Matilda. Där det varit så att om man velat prata så har jag fått prata, och där jag fått vara tyst om jag verkligen velat det. Där ingen frågat om de märkt att man inte själv varit redo. Där ingen dömt mig. Shit. Jag kan som inte nog beskriva för alla hur mycket det stället betyder för mig. Det är sådan kärlek jag hyser för det gänget så ord räcker liksom inte. Den dagen om jag skall behöva lämna alla så är det väll då man går sönder på riktigt. Som man kände när man första gången kom till jobbet - men hallådär familjen. Så har det varit från dag ett, och jag lever enbart bara för stunden nu. Jag orkar inte tänka desto längre framåt. Jag vet som bara inte hur man ska kunna tacka många av de fantastiska själarna som fått mig på fötter. Som jag bara hyser så förbannat stark kärlek för. Antagligen kommer jag aldrig kunna göra det, men utan jobbet hade jag varit en pöl idag. Mest troligen på Grönland. Paradoxen i det liksom, men den saken är jag väldigt säker på.
Vet ni en sak? Som är rätt konstig. Det är att jag alltid varit denna förbannat oroliga och grubblande själen som knappt vetat ut eller in. Som är den här drömmaren och sökaren och sävliga själen som känt sig så rotlös så googlar man på ordet rotlös hittar man en bild på mig hängandes upp och ned i ett träd ungefär. MEN. Ingenting skrämmer mig längre. Det är sant. Verkligen I N G E N T I N G. Efter ett hell year så skrämmer ingenting mig längre. Saker som att ringa samtal, boka verkstadstid, byta däck, få punktering, renovera, tapetsera, älska hårt, falla hårt. Ni hajar, ingenting skrämmer mig mer. Jag har levt mitt liv fram till för ett gäng månader sedan som att livet skulle vara utstakat. Planerat tamigfan i minsta detalj. Det blev inte så, och vem var man utan de planerna? Hur skulle livet se ut utan att ha planer för 500 år framöver? Vem är jag? Ska livet vara precis så som jag tänkt mig? Men vet ni en sak? Jag tror jag har hittat svaret på den frågan...ska jag berätta? Det löser sig, allt löser sig.
Precis allt löser sig. ALLT. När rullgardinen gick ned och midnattsolen utbyttes mot norrsken som dansade på himlavalvet så insåg jag att trots att jag är den jag är så kommer allt att lösa sig. När man plötsligt stod med ett hus, hund och bil och tårarna brinnandes i ögonen så löser sig allt. Jag tror att när man känt sig som den mest rotlösa fågeln i mångt och mycket så har allt liksom fallit på plats automatiskt. I den mening som jag skriver, att allt löser sig. Jag är inte rädd längre. Skulle jag få för mig att testa livet i Bali, Havanna, Ånge eller Kiruna så skulle allt lösa sig ändå. Att det tagit mig drygt ett kvarts liv (förhoppningsvis) att förstå att det bara är materiella ting, och att det mesta går att säljas och köpas för pengar och att man kan ta hunden med sig under armen om det inte vill sig. Vi snackar om stora funderingar i livet som gjorde att jag släppte taget direkt vilket på så sätt har gjort att jag kan andas igen. Börja leva. Livet är kort, för kort. Då känns det så himla onödigt att gå runt och tänka att "tänk om jag skulle", eller "tänk om man borde". Gör. Funkar det inte så nähä - jaha - och så går du vidare. Vad är det värsta som skulle kunna hända? Det går åt helvette, men då öppnas tusen andra dörrar istället. Jag har inte slutat tänka helt om ni tror det, men jag tänker mer nu att mina handlingar blir lärdomar istället. Där jag vägrar begränsa mig på grund av en tanke. Vilket har speglat detta år so far skulle jag kunna säga.
Det är ganska stort för att vara mig. Hehe, visst hetsar jag upp mig och stressar upp mig för saker ännu, jajaja. Det lär jag väll aldrig bli kvitt med mig själv, men just det här att tänka att allt löser sig. Att det bara är att köra. Där hör ni folks att det hänt något med mig va? Allt blir ändå inte som man tänkt sig så då spelar det liksom ingen roll längre. Jag vet inte, men jag har förändrats mycket. Mycket på insidan. Nu står jag med öppna armar och ler till livet som bara tar mig med storm ungefär. Det måste få vara så just nu. Ungefär den bästa meningen jag tror jag myntat någon gång i dimman. Men lite så är det, att är man inte rädd längre så spelar det ingen roll. Jag har tagit mig från någon slags botten och tagit fäste med de mörkblåa ögonen mot skyn. Från åskådarbänken till att bli livets lirare. Visst blir det nattsvart emellanåt ibland, men nu är jag faktiskt glad. Början till riktig genuin glädje. Jag vet som inte bara vad jag ska säga. Ni vet, livet, vänner, familj, och några speciella själar som man inte vet riktigt hur man ska kunna tacka. En sak är i alla fall säker - jag skall göra det bästa jag kan, för att alltid finnas där lika mycket som ni funnits där för mig. Jag ska göra det bästa jag kan för att vara den jag är, och ge något tillbaka till er. Mig.
There will be time, I promise.
