Jag orkar inte mer faktiskt.

Jag trodde aldrig det här om mig själv.
Jag kommer att vara tvungen att säga det faktiskt.
JAG GER FAN UPP NU !
Den här dagen har varit den värsta i mitt liv.
Finns nog ingenting som kommer slå denna.

När kommer allt och vända igen?
Nu är man jävlar i mig på botten snart alltså.
Jag behöver dig
Jag orkar inte med allt längre.

När kommer jag börja skratta igen.
Har nog inte fått värre besked än de jag har fått idag.
Hur i helvette ska jag klara upp det hära.
Jag måste men jag vet inte hur.
Vill så gärna skriva vad det handlar om.
Men besked som till och med gör mig rädd och orolig.
Det går bara inte att skriva om.
Får torka tårarna, och försöka klara det hära..

Kärlek

Man är väll bara mänsklig

Är man inte det?
Bara mänsklig.
Eller är man bara jävligt känslig.
Finns så mycket som vill ut..
Som bara vill sägas, en enda gång.
Det finns faktiskt något sådant.

"If you call me at night, I will answear my phone.
Tell you tha't I'm broken, I don't wanna sleep alone.
When you hold me so tight, this is feeling so right.
Whispering in your ear, we have nothing to fear."

Hittade den i min dagbok som jag kikade igenom just.
Skrev den för mer än ett år sedan.
Har nog aldrig lagt ut en av mina verkligen personliga dikter här tidigare.
De som jag själv har skrivit har bara kommit just nu.
Dom betyder ingenting, det gör bara mina personliga dikter.
Dom riktiga personliga dikterna. 
Sjuka är att bara några i denna värld har fått vara med om den historian.
Det finns en för er alla.
Det finns en för just dig.


Man är ju bara mänsklig, eller är man inte?
Orkar inte spela superwoman.
Nu faller jag, och jag faller tills att någon säger stopp.
Sen kan jag fundera på saken igen, och jag har nog redan funderat klart.
Det var fel utav mig






 

Tankarna bara rusar genom skallen

Var skönt efter helgen.
Man fick som säga alla sina dumma och icke dumma tankar.
Lisa och Isabella, jag hoppas ni förstår varför jag tänker som jag gör.
Så idag, när jag jobbade och bara och stod och bevakade.
Då rusade tankarna till.
Kommer jag också bli sådär.
Som bara springer mellan hyllorna och fort fort fort testa kläder.
Sen fort fort fort rusa till kassan, kasta upp korten på disken.
Betala, och springa iväg med kassarna.

Eller kommer jag bli den dära som går till affären tidigt.
Går runt i butiken i flera timmar.
Tittar lite, klämmer och känner lite.
Tittar lite mer, går ut ur butiken, går tillbaka, tar kläderna.
Går luuungt till provhytten, testar i lugn och ro.
Betalar och ger lååångsamt korten eller pengarna till expediten.
Tar min påse och säger hejdå och går ut.

Eller är jag den hära sista minuten, som går fem minuter före dom stänger.
Börjar då lasta på mig en massa kläder.
Testar, men man vet att expediten flåsar en i nacken.
Testar lite till, och till sist hör man ett beklagande:
-"Vi stänger snart, du får faktiskt lägga på en rem"
Så till sist prövar man allt, men inser att jaaa allt kanske passade.
Trots att det egentligen inte gör det.
Så man lägger fram kortet och betalar.

Hahaaa, förlåt, men jag är ibland extrem.
Denna av alla mina tusen tankar jag har haft idag.
Då frågar jag alla er som känner mig.
Vilken typ av dessa är verkligen jag?




Var den lockiga tanten idag igen.
Tror faktiskt att jag kan göra något utav mina egna lockar snart.
Jag har faktiskt börja vänja mig, lite.

Kärlek