JA ÄR GLAD ATT DET INTE ÄR VÄRRE ÄN VAD DET ÄR ÄVEN OM DET ÄR RIKTIGT JOBBIGT

Det har inte varit många timmars sömn under natten. Jag har vaknat för första gången på länge av att jag gnyr och yrar i sömnen eftersom att benet värker. I dag är det tufft, och jag är otroligt ledsen. Efter en helg med vänner så fick det mig att tänka på annat, men nu är det väldigt tufft. Jag kan inte säga annat. Det som hjälper är att jag skriver mycket nu och jag vill bara säga från djupet av mitt hjärta tack snälla för att tidigare inlägg delats, det har diskuterats flitigt här och ni har varit flera tusen som varit här och läst och skrivit och peppat.  Ni får fortsätta dela hur mycket ni vill, det är bara så viktigt att vi börjar prata om detta! Tårarna bara rinner när jag tänker på hur många det är som är eller blivit drabbade av detta och hur pass viktiga dessa frågor är! Jag kommer inte publicera några kommentarer, men jag har läst alla, och ni är så många så många som valt att berätta, dela med er och peppa och stötta mig. Ni är så modiga alla fina människor, och jag har fått sms och samtal och folk som sökt upp mig för att säga att de nu tänker efter och att många valt att kasta sina piller. Som jag säger, jag kommer aldrig dömma er om ni inte slutar, men tänk efter. 
 
Det jobbigaste nu är inte det att jag dagligen känner på proppen som sitter på benet, utan det är det psykiska. Jag drömmer mardrömmar att jag är nära på att dö, att jag ser familj och vänner i drömmarna som gråter för att de tror att det faktiskt hänt. Det är hemskt, så otroligt jobbigt just nu i min kropp och huvud att jag inte vet vad man ska skriva. Eller göra för den delen heller. Jag har kastat mig upp i sängen på nätterna och eftersom jag inte får anstränga mig med att ex ta långa promenader eller skidåkning etc så ska jag bara försöka att vila. Som ni kanske hör så är det väldigt oroligt i min kropp just nu och jag hade bara önskat att jag kunde låtsas att den inte finns. 
 
Eftersom den sitter där den gör så kan man egentligen inte göra något var de senaste läkaren sa. Jag kommer få räkna med att ha rejält ont i 10 dagar, men skulle den börja röra på sig, bli större eller att jag får mer värk än vad som redan finns,  då får man prata om vad som kommer hända. Sen kommer jag få se vad som händer framöver, jag ska ringa läkaren och höra vad som händer. Jag har otroligt ont stötvis och jag hoppas bara att den ska försvinna snarast. Det värsta är att huvudet spelar ett spratt med en och jag måste känna så att den sitter där den ska, annars går jag under av oro för om den börjat klättra eller helt försvunnit. Det är tufft.
 
Jag är så otroligt glad bara för allt jäkla stöd och alla kramar och peppande ord jag fått efter jag fick reda på detta och valde att skriva om det här. Det är mitt sätt att försöka bearbeta detta. Jag tror jag fortfarande är chockad, men kan jag förändra något, så vill jag göra det. Jag önskar att jag kan försöka förändra framtiden för oss kvinnor. Jag prioriterar hälsan nu, och det kommer gå först. Familjen är otroligt stöttande, svärmor och svärfar och mina två svägerskor med respektive. Min otroligt fina sambo, som är det största stödet nu när jag ringer på jobbet till han en dag som denna då allt bara känns så jäkla jobbigt. Jobbet som är otroligt stöttande och jag är så otroligt glad och tacksam för det när jag ringt och berättat hur det ligger till. Hur mycket jag vill gå på jobbet en dag som denna så orkar jag tyvärr inte. Det finns ingen ork. Jag hade inte kunnat göra ett bra jobb när tårarna bara kan börja rinna mitt i allt. Det är så mycket känslor och tankar och funderingar dagar som dessa. Minsta lilla man känner i benet är fruktansvärt. Jag är glad att den sitter där den sitter konstigt nog, för jag vet vilken tur jag haft. Samtidigt vill jag bara den ska försvinna och lösas upp i tomma intet, men då gnager tankarna om den rört på sig. Det blir så dubbelt och förvirrat. 
 
Jag vet inte hur man ska kunna tacka er alla för allt, men det betyder så otroligt mycket för mig så ord räcker inte. Tack ännu en gång ni fina jäkla människor som hört av er! Jag har läst allt, och jag försöker svara så gott jag kan. Jag är glad att det inte är värre än vad det är just nu även om det är riktigt jobbigt. Det kunde vara värre.
 
 
 

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA ATT NI SKA SLUTA, MEN JAG KOMMER INTE VARA DEN SOM DÖMMER ER

Jag skriver detta och delar med mig för det har för mig skett ett uppvaknande. Jag skriver detta för att jag vill upplysa om hur fruktansvärd industrin till preventivmedel egentligen är.  Jag har vaknat från min bubbla och insett att livet är otroligt skört. Att man har en förbannat massa tur och flyt i livet i alla dess former. Det bara är så, vi alla har nog blivit utsedda med tur eller flyt, eller inget av det. Jag tror jag i bland har matjord i fickorna av tur. Speciellt i går. Jag hittade för två dagar sedan en knöl i benet. Lika stor kanske i storleken som en ärta. Den där ärtan funderade jag på under kvällen efter jag duschat, men jag tänkte inte vad det kunde vara. Under gårdagen vaknade jag upp med smärta i benet, och en himla ångest bara. Jag litar allt som ofta på min magkänsla, och den sa precis som jag trodde. Tänk om det är en propp. Under morgonen ringde jag läkaren, och vi pratades vid ett tag. Till sist säger denna ärliga kvinna till mig i telefonen: 
- Visst var det Matilda du hette sa du? Jag får egentligen inte säga detta, men det är nog mest troligen så att det låter som en blodpropp men det behöver inte vara något farligt, och det kan bero på att du som du säger äter p-piller. 
 
Ungefär där svartnade det, och vi bokade en tid. Jag kan som egentligen inte föstå att hon faktiskt sa som hon gjorde, men säkert visste hon vad hon pratar om. Jag har kollat bipacksedeln till mina piller, och jag har fått det svart på vitt. Det kan hända. Det har jag redan vetat sedan innan, men det är något jag kollade upp rätt snabbt. 
Det är så jäkla illa så jag vill spy. Om jag ska vara helt ärlig. P-pillers industrin skördar liv i det tysta. Man får proppar, och det kan döda en. Ändå lär man tjejer i 13-16 års åldern att det är så bra att man äter dessa hormoner. Att man proppar sin kropp full med dessa jävla gifter varje dag, och att det "är en på miljonen som får proppar" och att det kan lindra att man får cancer. Mm. Right. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Om jag ska skylla mig själv för att man tänkt att det kanske är bra, att det lindrar så mycket annat eller om man bara ska inse att det är helt fruktansvärt att dag ut och dag in sätta i sig det i kroppen? 
 
Det är på något vis så fruktansvärt hemskt att man fortfarande rekomenderar kvinnor detta, och att egentligen andra typer av preventivmedel är inte är så bra, framförallt piller. Att egentligen alla preventivmedel leder förr eller senare till konsekvenser där det i vissa fall kan innebära att man inte kan få barn på flera år, eller att man faktiskt får en blodpropp och dör, eller steriliseras. Det är något man har i ryggen varje dag man sätter i sig ett piller.  Någonstans här har jag börjat reagera. Denna sjuka industri. Framförallt att det just nu i Norrbotten är gratis preventivmedel till alla fram till 26-års ålder, för att man just ska minska antalet aborter, vilket på pappret är klokt, men i praktiken är det åt skogen. Det ena föder det andra. Det som jag blir så otroligt ledsen över är hur många det är som går runt med tysta proppar i kroppen, och som inte har lika tur som jag som upptäckt den i tid. Läkaren sa själv att jag hade tur, att den valt att sätta sig i ett ytligt blodkärl och framförallt i benet. Den hade lika gärna kunna klättra upp till hjärtat, lungorna eller hjärnan. Jag blir ledsen bara av tanken. 
 
Fattar ni tjejer vad vi gör mot oss själva? Förstår ni vad jag säger? Jag skrattade högt när hon sa att det är en propp, men vi kan inte göra något åt det just nu. Nähää, men på med braxorna bara och gå på apoteket och hämta medicin. Det är först efteråt som jag inser hur jäkla tur jag haft. För det är som läkaren sa, du hade kunnat haft den precis var som helst i kroppen. Jag har tänkt mycket på det. Någonstans här vill jag bara säga att jag inte kan tvinga alla att sluta, men att man ska börja tänka efter. Jag är inte 25-år fyllda och har fått en blodpropp i mitt ben. FATTAR NI? Det här kan drabba vem fasen som helst, när som helst och vi har ingen aning om när det sker. Jag vill egentligen bara att vi ska börja tänka efter en eller tre gånger före vi börjar ta piller, eller till alla er som redan äter - tänk efter. Det gick bra för mig nu, men det kanske inte gör det för någon annan. Det kanske är så pass allvarligt nästa gång. Jag mår dåligt över det, och jag skulle önska att denna jäkla hungriga pengatokiga industri skulle se över alla dessa effekter och alla framtida men för livet det kan ge. 
 
Jag hade kunnat skriva så otroligt mycket mer. Varför det ställs så tidigt krav på kvinnor att skydda sig, och inte på männen i samma utsträckning? Men den potatisen orkar jag inte röra. Jag vill bara att alla ska vaka upp, inse att det är hormoner som påverkar en för lång tid framöver som man stoppar i sig och att det kan innebära vad fasen som helst. Jag är otroligt ledsen, men jag känner bara hur jäkla viktigt det är. Visst att det är smidigt att vi stoppar i oss piller, men konsekvenserna? Det har vi slutat prata om. Prata med dina barn, dina vänner, dina anhöriga, dotter, syster, mamma. Prata om detta, det är vad jag önskar. Jag önskar att vi borde kommit längre gällande effekterna av piller, och unga kvinnor som vräker i sig piller för att skydda sig år ut och år in. Det här gör mig bara så jäkla ledsen, och jag vill att vi börjar ifrågasätta vad vi gör mot oss själva. Jag hade sådan fruktansvärd tur, nästa gång kanske man inte har det. Men jag har tagit ett beslut, jag har gjort ett val. Jag har kastat de piller som fått mig att få en propp i benet så långt jag kan nå. Du väljer själv, men jag skulle rekomenderar dig att göra detsamma, jag kan inte dömma dig för om du inte gör det. Jag har gått samma väg. Jag har ätit dessa i tro om att det kanske inte är så farligt, men det är precis vad det är. Bättre sent än aldrig har aldrig passat bättre i detta sammanhang. 
 
 
 
 

NÄR EN BILD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD

Jag har egentligen velat skriva här för länge länge sedan, men har valt att inte göra det. Dels för att det inte skulle bli fair att göra det, jag hade bara blivit okonsekvent. Men jag känner att det är dags att ventilera. 
Världen är så fruktansvärt skev och konstig ibland att jag många gånger är nära att trilla av pinn vid att tänka på det faktumet. Det är illa, så illa, och jag vet inte om jag orkar bli chockad över hur verkligheten ser ut. Jag och sambon genomförde våran C9:a och reaktionerna har varit helt helt sjuka. Sambon gick ned ca 8 kilo och det verkligen syns på han att han mår bättre och blivit piggare och kläderna sitter så mycket bättre på han. Han är lycklig och gjorde kuren av den anledningen, att kanske kunna gå ned några kilon. Jag vill bara säga att jag är så stolt över hans resa och vad han lyckats med. Reaktionerna på hans bild har varit att han fått enormt mycket dunkar och hejarop i ryggen. Wow! Vilken resa han har gjort, och wow vilken skillnad och vilket jobb han gjort. Det är han värd, alla dessa ord till månen och tillbaka! 
 
Däremot. Min bild. Den väckte otroligt mycket hat. På alla sätt och vis. Det är för mig helt obegripligt att en bild kan säga mer än tusen ord. Jag trodde efter publiceringen att det hade kommit lite positiva reaktioner, men för min del har det blivit att jag fått stå ut med att argumentera flertalet gånger varje dag varför jag gjort min C9:a och varför min kropp ser ut som den gör. Jag skrev innan att jag är otroligt stolt över mig själv och alltid tyckt att min kropp duger och att jag duger som den person jag är. Jag gick visserligen ned ca 3 kilo, men det väckte så otroligt mycket hat och reaktioner. Under denna veckan har jag fått ta diskussion på diskussion över varför min kropp ser ut som den gör, vad det är som väcker dessa ilskna reaktioner och varför jag valt att göra C9:an. För att jag vill må bättre, sova bättre och bli piggare. Det var precis det jag blev och det jag fick som resultat. Jag visste från första början att jag inte kan gå ned och VILLE inte heller det, men det lilla som råkade lossna när man klev upp på vågen, det var bara en pytteliten detalj, och jag sa från första början att vikten är inte det viktiga för mig. Ändå köper ingen det. Ja jisses alltså. 
 
Det värsta är att alla tror sig ha rätt att kommentera precis va de vill. Även dessa fega jäkla as som är anonyma och inte vågar stå för vad man tycker. Som gömmer sig och som bara vill tycka. Ni är vidriga, och jag har äntligen förstått hur det är för sådana som lägger ut bilder på nätet vad det kan betyda och vad en del människor behöver utstå. Jag känner så otroligt mycket för er. Värsta är att alla beklagar sig att jag borde tänka efter, att jag är ett ansikte utåt, en förebild för många och en offentlig person. Visserligen har jag det yrke jag har med den yrkesställningen men att dra kopplingar mellan mitt arbetsrelaterade jag till mitt privata jag. Det är för mig helt obegripligt. Totalt! Det gör mig mest förbannad faktiskt. Det som jag också tyckt varit så sjukt är att män hört av sig om sexistiska kommentarer, medan kvinnor verkligen kastat hat och ilska. Det är märkligt, vi kvinnor emellan. Jag känner bara jag börjar få nog av detta. Vi kvinnor står i vägen för andra kvinnor. Det är så jäkla tröttsamt bara, tyvärr har jag inga ord som räcker där. 
 
Jag har insett att folk kommer alltid tycka och tänka om precis allt och alla. Haters gona hate anyway så enkelt är det. Det enda jag kan säga är att chockad över skillnaden på två bilder där män hyllar män, och kvinnor hatar vad andra kvinnor åstadkommer. På ett sätt är jag otroligt glad över att jag kastades in i den bransch jag arbetar i dagsläget med. Första klagomålet jag fick på telefonen fick mig nästan att bryta ihop. Jag stod med tårarna brännandes innaför ögonen och halsen stockade sig. Nu orkar jag inte ta den skiten folk kastar, folk kommer alltid tycka så länge man står med sitt namn understryket med fet text. Alla kan aldrig älska den jag är, men jag har valt att älska mig själv och sen skiter jag i resten. Gillar folk inte det jag gör, så skiter jag faktiskt i det. På bara några veckor har detta fått mig att bli otroligt stark, och jag verkligen behövt det. Hade jag ustått det här för några veckor sedan hade jag isolerat mig och stuckit från landet. Nu är jag bara trött på alla fega jäkla as som hatar i det anonyma och i det tysta på nätet. Tyvärr är det er det är synd om, jag kan inte säga annat. Jag står gärna och tar argumenten som privatperson på krogen som hände hela gårdagen med alla jäkla människor som inte fattar bättre. Jag begriper inte att folk tror det är okej att diskutera min kropp och resultat, men jag har aldrig yttrat mig om vad jag tycker om personen jag pratar med, för jag hade aldrig kommit på tanken. En del förstår inte bättre bara, men hoppet om att vi skulle kommit längre 2015 i utvecklingen får mig bara att skratta ihjäl mig. 
 
Jag fick ett mail i fredags i denna vecka av total storm. Det kommer jag leva resten av året på. Där lägger jag mitt fokus, och siktar framåt och högre. Min största önskan detta år är att alla människor ska sluta hata. Lägg den energin på att faktiskt göra något vettigt av livet. Att få en rak höger mitt i ansiktet har bara fått mig att resa mig upp och torka bort blodet, till följd att mer skinn på näsan har bildats. Jag önskar alla som råkar ut för detta kan tänka lika som jag, men snart är skinnet på näsan tjockare än isen på Torneälven. Tro mig.