NU HOPPAR JAG PÅ ETT TÅG, MEN JAG HAR MISSAT ALLA MINA HÅLLPLATSER

Jag hade inte den blekaste om att denna höst och vinter som det ser ut i dagsläget, kommer ge mig så fruktansvärt mycket. Det känns bara så fruktansvärt bra. Förlåt superlativen! Jag har längtat så mycket efter att allt detta skulle hända, och nu verkar det inte bättre än vad det är. Jag har sovit och ätit dåligt de senaste veckorna. Somnat sent, vaknat tidigt, somnat om, sovit bort hela dagen och drömt drömmar och låst min käke. Idag, efter minst en vecka så kan jag gapa på riktigt igen, utan att jag har ont. Det har varit påfrestande, och en väldigt stressande period. Det lägger jag inte locket på. Och på så sätt också kanske en lärorik period. Jag har klättrat på väggarna, haft "varannan dag" humör och känsloliv, och jag har varit trött. Så oerhört trött. Det kanske är nu som mycket kommit ikapp mig också, har jag faktiskt hunnit tänka på. Tider då jag inte hunnit eller velat eller kunnat sova, det liksom har slagit mig som en käftsmäll. På sätt och vis har allt sin förklaring, det är nog så. 
 
Jag är en smula rädd, och lite nervös om jag ska vara ärlig. Jag skrev faktiskt ned nyårslöften i en bok hemma i lägenheten. Ibland när jag bläddrar igenom den så dyker mina löften upp. Jag skulle börja våga säga mer ja och nej, och jag skulle försöka samla på mig så mycket erfarenheter jag bara kunde. Det känns som att jag kan börja se mina löften i sikte. Andra har jag inte alls hållit, men det som mycket annat får bli en annan historia. Jag har fått höra att jag är ett stormigt hav. Några ytterst få personer har lyckats skrapa bort skummet från vågorna och kommit längre ned på djupet, en del allra längst ned. Andra har just kunna skymta havet på håll. Det är lite komplext men jag ser inte mitt liv så. Jag tror jag ser mig själv som en strand. Du tar upp en näve sand, en del rinner genom händerna, andra gånger stannar de mesta kvar. Allt eller inget. Det är nog jag. Usch, filosofiskt detta blev, och jag är nog som familjemedlemmar i muminhuset. Muminmamman blandat med snusmumriken. Familjär blandat med äventyret. Det är nog så. 
 
Det är så mycket som kommer hända de kommande veckorna, och jag trodde inte på fullaste allvar att allt detta skulle komma. Jag ska som ett exempel åka på semester. Jag ska få vila. Väl där borta ska jag bara stänga av, ta med mig massa böcker att läsa, äta gott, dricka gott och bara stänga av. Det kommer behövas. Jag kan börja se havet i sikte, och veta att vi kommer mötas. Sen händer så mycket annat i livet. Allt eftersom att bitarna börjar falla på plats så kommer jag uppdatera er om vad som händer. Dessutom vill jag från djupet av mitt hjärta säga stort och varmt tack för responsen för det förra inlägget. Det har dykt upp fina människor på stan som sagt så fina ord, och det känns roligt. "Om du bara vågade skulle du erövra världen". Det kanske är dags för det snart. Tack också för att ni antalet läsare har ökat. Jag bryr mig om er alla. Typiskt mig, men ni gör så jag vill gå hit och skriva. Hösten är härlig, och jag har längtat efter denna höst, och vinter. Det är fortfarande mitt år, och jag hoppas det kommer vara det en lång lång tid framöver.
 
 
 
 

VARFÖR KIRUNA?

Mer eller mindre någon gång i månaden, eller ibland fler eller färre gånger så svarar jag på frågan om varför jag kom tillbaka till Kiruna igen. Från att ha flyttat som nygräddad 18-åring med "fyfan vad vi är bra" rungandes i ryggen så flyttade jag och studerade. Genomförde studier. Kom hem igen. Flyttade hem. För mig fanns det inget annat alternativ. Ville jag göra upp med mitt gamla liv? Ville jag tro att alla hade glömt synder och förlåtelser? Nä så enkelt var det inte. Jag var kanske inte samma person som stack, som när jag kom tillbaka men faktum är att jag ångrar inte detta val en.enda.gång. Never. 
 
Låt mig förklara för den som inte känner till denna gigantiskt vackra och drömmande stad. För som sagt, för mig är detta vad Kiruna är: Varje gång jag åkte hem för att fira lov, tillbringa ledig tid, eller för att få ett andrum att åka hem och plugga till uppsatser eller uppgifter så är det första som slår mig varje gång jag börjar närma mig Kiruna är dess fantastiska skyline. Jag ljuger inte för den som aldrig sett dettta. Det finns något så oerhört vackert med att komma från riktningen Gällivare och mötas av ett ljust krispigt och bomullsfluffigt Kiruna en kall vintermorgon då solen strålar sina trötta strålar över ett alldes fanstastiskt Kirunavaara på vänster sida och Luossavaara på sin högra sida. Mitt där någonstans i mitten så syns kyrkan på mils avstånd, och en rad andra "typiska" om jag får kalla de så, byggnader som kännetecknar staden. Detsamma om jag kommer samma sträcka men på kvällen. Då Kirunas gatubelysning lyser upp staden i ett mystiskt nästan rött sken, och då norrskenet dansar trojka över Kiruna skyline. Jag får rysningar, och det är något som är så fruktansvärt med den bilden. Då mörkret i December, när solen knappt orkar sig upp, utan ligger och vilar i ett svepande täcke långt under polcirkeln men då Kirunavaaras belysning, likt trappor eller som jag fått förklarat för mig av en fruktansvärt härlig turist, en båt, där fören är belyst och liksom leder fram båten i mörkret. Det sista är förstås som det låter en skröna. Kirunavaara vid sin begynnelse bröt malmen i dagbrott, och det man kan se i mörkret, som i och för sig kan likna en båt, det är gamla vägar. Upplysta sådana. Men det är något fruktansvärt fint med det, man kommer inte ifrån det. Bara bilden på mina hornhinnor, mina linser mot omvärlden, av Kirunas enorma majestätiska vy, det får mig att alltid få fjärilar i magen vid tanken på att Kiruna som stad är mitt hem, det kommer aldrig kännas så hemma någon annanstans i världen. Det lovar jag. 
 
En annan sak som gör att hjärtat mitt slår hårt, och varför valet aldrig varit särskilt svårt att återvända igen är småsaker som att när man kommer ned för en av de längre vägarna i Kiruna - nämligen Gruvvägen, och står i en fyrvägskorsning som tidigare varit anser jag Kirunas mest trafikerade väg. Dels på grund av att just avfarten till gruvan sträckt sig där till för bara något år sedan, till att stadshuset i Kiruna ligger så nära beläget korsningen, men också för att just den fyrvägskorsningen sträcker sig ut om du svänger höger eller vänster på Kirunas längsta gata - Hjalmar Lundbohmsvägen, så det säger sitt. Segaste rödljuset i stan, alla gånger. Det är vägen alla kan om man är riktig inföding, eller inom socken så att säga. Det jag vill komma till är att när man kommer ned från Gruvvägen och stannar i korsningen, trafikljuset visar rött. Så går för mig alltid blicken framåt. Mot LKAB. En sak som får mig att känna välbehag är när man ser den 13-våning höga kontorsbyggnaden - förvaltningskontoret på LKAB där de anställda arrangerar år efter år ett motiv lysandes mot mig. GOD JUL. Arrangerat så att somliga av lamporna på kontoret lyser, andra är släkta till detta motiv. Det tillsamans med en gran uppe på Kirunavaara lysandes hela den mörkaste perioden i Kiruna. Den har lyst där varje tidpunkt innan jul så långt jag kan minnas, och för mig är det också som att känna sig som hemma. Eller som en liten sparvel, när man besökt badhuset i Kiruna och skulle fira att fredagen kommit på haket alldeles dörr i dörr med badis, där Mat&Mums tidigare var. Alltså en restaurang. Där det gick att köpa glass, och där man nöjt satt på snurrstolarna och tittade mot gruvan och funderade vilka som jobbade där, medan under tiden så rullade ett tåg längs en räls hängandes i taket. Det var annat på den tiden, fredagsmyset alltså, men det får bli en annan historia det. Finns egentligen inga paraleller jag kan beskriva som förklarar detta, men de som bor här förstår vad jag pratar om.
 
Det är för mig saker som berör, eller får mig att känna mig trygg och vela återvända. En annan är faktiskt framtidstron som jag känner andas svepande drag över staden. Framförallt satsningarna på alla människors lika värde. Det trodde jag kanske inte att Kiruna vara kapabel till, men jag har fått bita mig i läppen. Kiruna är framåt gällande mycket, och jag är stolt att kunna säga att jag bor i en stad där detta faktiskt sker, och är möjligt, att kraften hos människan är så stark att man kan göra vad som helst om man så vill. Sådant inspirerar mig. Jag har nämt här LKAB som industri, men Kiruna har så mycket annat. Tro mig. Ett hotell av is och snö. Rymdsatsningar. Turism. Kultur. Handel, och jag kan forsätta mer där till. Men för mig så känns det som att när jag flyttade hem ville jag göra upp med Kiruna. Jag känner fortfarande att jag har så mycket att ge och bidra med till denna stad, och det känns också som ett litet tack. För att jag fått chansen att växa upp i en trygg, och omtänksam stad. Där man inte behöver, om man nu nödvändigtvis inte vill gå arbetslös särskilt länge som ett fint exempel. Jag hävdar att det alltid står någon med utsträckt hand eller i många fall med öppna armar, men skjut mig i foten om jag har fel. Jag hade en vision när jag flyttade hem igen, och den har jag väll kanske inte delat med mig särskilt publikt tidigare till någon. Det var att jag ville göra en förändring, eller sätta mig själv eller Kiruna på kartan. Att jag vill uträtta stora ting, och vad det nu är har jag inte riktigt kommit underfund med ännu. Men jag vet att det kommer, en vacker dag. Det har varit min tanke från början, och det kanske gör att jag ännu känner mig en smula rotlös. Jag strävar hela tiden efter att utmana och utveckla mig själv, och det har jag vetat från första början att Kiruna kan ge mig. Frågan är bara vad för slags utmaning.
 
Jag är en sökare, och det finns gott om möjligheter till det uttrymmet i denna stad. Att få söka sig fram här. Sådant för mig, framförallt är en av många anledningar till varför jag flyttade tillbaka igen. Antingen älskar man staden, gruvan, fjällen och naturen. Eller så gillar du det inte alls, så är det bara. Jag har i vart fall alltid känt att jag fått vara jag här, att jag fått växa och pröva mig fram och för mig har det betytt allt. Resan har inte alltid varit enkel, men det ska det inte vara heller. Det hör till. Kiruna är och har lätt blivit en sådan stad man tar för givet. Jobben, naturen och folket. Det är lite farligt, det gäller att vara ödmjuk. Där anser jag att man kan lyfta en aningens finger, för man ska komma ihåg att rätt vad det är så går det inte att ta allt detta för givet. Allting har en början, men också ett slut. Resurser oavsett vad de är eller utgör sig för att vara är sällan oändliga. Men det jag också vill säga är att det är i alla fall till Kiruna jag kommer när jag kommer hem. Så känner jag. Hur känner du? 
 

DET HÄR ÄR INTE LIKT MIG

Åh vart börjar man. Alltså gårdagens val, senaste veckorna, jobbstress, inre stress, oro, ångest, framtidstro, hopp, och ett enda tickande av dagar. Jag har som börjat inse vem jag är som person. Jag är ingen person som gillar att gå hemma. Jag får den påminnelsen av mig själv, men också min omgivning varje dag. Jag får frågan om hur det hade gått om jag hade haft en fem veckors semester. Jag vet inte hur jag skulle reagera, jag skulle kanske mest troligtvis inte klara av det. Jag gillar verkligen inte att inte veta vad jag ska göra. Det är något som är så fruktansvärt olikt mig. Jag har aldrig suttit i denna situation förut, och kanske just därav reaktionen. Två veckor mellan jobb. TVÅ VECKOR. Första tre dagarna var faktiskt helt okej, men sen dess har jag enbart klättrat på väggarna. Det har känts som en misär, rent ut sagt. 
 
Samtidigt så är det här så förbannat olikt mig. Jag har ofta fightingspirit. Alltså jag ger mig aldrig, eller ger aldrig upp snarare. Men på något sätt så har liksom glöden sakta runnit ur min kropp. Jag försöker med ljus och lykta leta och hämta tillbaka den, men jag hittar den inte riktigt just nu. Jag tror det här är lite straffet. Jag har ständigt levt mycket längre i framtiden än vad framtiden är menad för mig. Direkt jag flyttade och började plugga så innan jag ens hade kastat in flyttkartongerna i lägenheten svettig och trött, så var jag på examensdagen. Det konstiga var att på examensdagen så kändes det bra, men egentligen ingenting. För jag hade redan bearbetat den dagen så länge i mitt huvud att det liksom redan var över när den dagen väl dök upp. När den dagen kom, min examensdag så var jag mentalt hemma i Kiruna, i en lägenhet, och jobbade på ett jobb, och redan började planera sommaren. Notera då att jag mentalt var ett år före nuet. Återigen. Det är som jag skriver, jag tror det är straffet mot mig själv. För att jag aldrig någonsin levt i nuet. Alltid i framtiden. Direkt nuet kommer ikapp mig vet jag inte vad jag ska göra, eller vart jag ska ta vägen. Jag har alltid haft en plan, och alltid arbetat väldigt målmedvetet. Nu finns det ingen plan A, eller plan B. Jag lever på hoppet om att  det här samtalet som jag väntar på ska komma, annars måste jag nog tyvärr klippa mig och skaffa mig ett jobb som man lite skämtsamt brukar säga. Äsch, men du fattar vad jag menar.
 
Jag har varit så rädd för att dessa dagar ska komma. För att jag då tvingas till att verkligen sätta mig ned och fundera på vad framtiden vill mig, och vad jag vill med den. Jag avlöser dagarna med långa promenader, för att verkligen känna hur det känns. Jag ogillar denna känsla så fruktansvärt, då jag inte bidrar, då jag rent ut sagt känner mig som en belastning, då jag inte är den jag är. Dessutom så har det nog hänt något med mig personlighetsmässigt. Jag har på dessa två veckor, pang bom blivit en sådan fruktansvärd lipsill. Jag tror det beror på att jag är rädd för att inte veta vad jag ska göra. Att jag är livrädd. Så reklam på tv, film, ord, saker, händelser, allt liksom slutar i tårar eller brännande ögon. Mest av allt skulle jag behöva en riktig jäkla semester tror jag, för ibland gör denna staden mig galen. Det är liksom det här som är livet fick jag veta. Tänk vad mycket du kommer få med dig från detta, vilken erfarenhet. Det ingen vet är att detta, att inte veta vad jag ska göra, det är så fruktansvärt olikt mig att till och med jag knappt känner igen mig själv.