DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT JAG, DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT DU

Dagarna rullar i ett rasande tempo. Det känns som att man knappt hinner säga godmorgon till kunderna på jobbet en måndag, så är det vips helg och man får önska alla en trevlig helg. Det är skönt, och samtidigt lite sådär halvskönt faktiskt. Jag är inget stort fan av just denna period på året. Oktober är nog den månaden tillsammans med februari som suger musten totalt ur mig. Förra året kunde vi rädda oss genom att veta att vi skulle två långa veckor till Karibien, men nu är det något annat på tapeten som väntar. November gav mig värme. Nu kommer november ge mig puls. Och det känns härligt. Det vankas en längre weekend i London med min kärlek. Och det ska faktiskt bli hur mysigt som helst. Det var länge sedan jag verkligen gjorde något som detta. Flera år sedan faktiskt. Men det kommer bli bra, och jag längtar redan. 
 
Annars så är det mest jobb faktiskt. Det blandas av en timmes kortare dagar blandat med långa dagar. Och det gäller nog tror jag att insupa all energi man bara kan. Som i helgen då jag fick blanda jobb med en tripp till stugan och bakning hemma. Precis det jag känner jag behöver just nu. Det är så lätt den här tiden känner jag att bli trött, att vara utmattad och tömd på energi. Men jag tänker att jag försöker leta mina ljusglimtar varje dag, och sen ladda depåerna under helgerna. Som sagt, oktober och februari, is not my cup of tea. Nåväl. Det vankas en dag på jobbet, och det blir perfekt start på veckan.
 
 
 
 
 
 

TIME TO UPDATE THE BLOGG AGAIN

Oh my lord! Det var ungefär ett år sedan ni hörde något av mig sist. Och det galnaste av allt, det är att ni fortsätter in hit och läser!? Jag begriper det knappt själv, men det är fint av er, mycket fint. 
Så vad har hänt sedan sist vi hördes? Vart var vi sist? Jag vet att jag sammanfattade månaden maj-juni, och det var ett virvarr av bubblande kvällar och sorgfulla nätter. That's life. Men något hände efter det. 
 
Och det var att jag fann kärleken igen. Vilket är ungefär det finaste som kunnat hända detta år. Jag kan ännu inte fatta vad som hänt, och är ännu efter sådär ett halvår snart chockad över att det blivit som det har blivit. Är det så enkelt som det är nu, då är det banne mig värt allt. Jag vet att jag kanske kommer få äta upp det, men är det som det är nu, så lär det med hopp i blicken få vara så länge länge. Jag vet inte, jag tror jag är lättare i kroppen. Bokstavligt talat. Psykiskt som fysiskt. Allt liksom bara har runnit av mig. Jag ältar inte längre över gammalt. Jag ältar nästan över att det är så pass bra som det är. Och kroppen (trots en evighet sedan träning) mår bättre än någonsin. Jag har fått kämpa med psyket ofantligt mycket. Men jag kan gå, och jag kan stå. Då får man vara glad, och framförallt nöjd med livet. Det hade kunnat vara värre. Framförallt så känner jag bara att hade jag fått tid med mig själv i början av året, så hade jag tagit tag i mig själv, ruskat om mig och tvingat mig själv att tänka framåt och positivt. DET BLIR BÄTTRE. Och det kommer att gå över. Tids nog. Och precis så känns det just nu. Allt som har legat framför ögonen och i minnet är klickat på delete knappen. I den bemärkelse att det inte får ta min tid längre, utan det är i minnet, långt långt borta. 
 
Så livet blir bättre, och livet är bra och härligt just nu. Bara en sådan sak. Jag tror jag står fast vid ett citat jag tänkt på mycket: "alla förtjänar att vara lyckliga, till och med de olyckliga".