SO LEAVE THE WORLD BEHIND YOU

En alldeles underbar dag att vakna upp till. På med kläderna och spontantrippa lite till självaste Narvik, med lite gott fika med oss, och bästa musiken och polaren. Väl där har vi egentligen bara åkt runt, rantat runt och sett lite och shoppat lite och till och med besökt deras vackra kyrka. Lite kulturell måste man ju vara trots allt. Så vi har skrattat hela vägen dit, och tillbaka. Och det var verkligen en underbar dag. Tills att jag kom hem och öppnade dörren och hittade ett brev jag absolut varken hade väntat mig eller önskat. Men nu ligger det öppnat på hallbordet. Och där ska det få ligga tills att jag har lugnat ner mig lite och tänkt om, och kanske tänkt rätt.
 
Att få ett besked jag absolut i mitt hela jäkla liv inte vill ha fick mig att gråta ner pappret så pass att jag har svårt att urskilja numret till den läkare jag ska kontakta. Det är lika att vara ärlig, på en gång. Det innebär att jag inom den närmsta tiden inte alls får träna. Och vi får se vad han säger, men som jag utläste brevet så kanske det innebär att jag måste sluta träna som jag gör för all framtid. Och visst, det är som någon upprörd röst sa till mig när jag varit som mest ledsen ikväll att det finns människor som ligger för döden. Jag ligger inte för döden, men att få besked om att tvingas mot sin vilja att sluta med det jag älskar, brinner och verkligen LEVER för. Att träna och leva mitt liv jag lever, så kände jag mig mer eller mindre död. Eller känner ska jag snarare skriva. Jag ångrar att jag inte har kollat upp detta tidigare utan istället har jag sprungit ibland 4-6 mil i veckan men känt att jag inte riktigt kunna ge allt. Och jag förstår att det låter provocerande, att springa så mycket i veckan när man känner att det inte riktigt känns rätt. Men jag är dum, och jag vill bli bra på det jag håller på med och lärt mig med tiden att stänga av när det gör ont i kroppen, eller när jag verkligen håller på att dö ute i löparspåren. 
 
Men när man fått höra att jag har lungor som är små, men som har kapacitet som en elitidrottare så har jag aldrig tänkt på att det ska vara ett problem för mig. Jag har tränat hela mitt liv, och sedan 2009 börjat springa på riktigt och verkligen satsat och utmanat mig också till det grövsta. Nu visar det sig att jag har tydligen skador som en elitidrottare också bär på, och hur jag ska lära mig att hantera detta det återstår att se. En dag som denna som varit full med det bästa man kan tänka sig, till att det här beskedet kom har fått mig att tänka om. Livet känns rätt skört. Och fruktansvärt tung. Det väntar visst också en helg full med roligheter, och jag ska göra mitt bästa för att ha så roligt jag bara kan. Jag tänker att jag stänger av även denna psykiska smärta och tar tag i det efter helgen. Jag vet att jag kan bara jag vill. Jag har ett jävlaranamma och ett pannben som också är lika stor som smärtan, så jag vet att det kommer ordna sig. På nått sätt. Jag tänker också att jag inte skriver här på ett tag förrän jag verkligen har landat i det besked som kommit. 
 
Vad som väntar i September kanske får vänta för alltid. Jag har tränat när jag haft ont, varit sjuk, och till och med tränat med feber. Det är så åt helsikkes jävla vansinne. Gör inte det, någonsin. Då blir det som för mig. Man får kanske aldrig mer träna som man gjort igen. Är huvudet dumt få kroppen definitivt lida. Som man bäddar får man ligga och den här gången ligger jag för ovanlighetens skull inte speciellt skönt. Att ha varit sjuk mest hela tiden under ett år har faktiskt varit något större problem på riktigt. Tack i alla fall för all pepp och stöd jag fått bara de få timmarna jag haft beskedet i min hand.
 
Jag återkommer när tiden är rätt.
 
 
 
 

SPONTANITETEN I MIG BARA GER MIG ALLT

Spontana klubben är på gång. Alldeles underbart. Vart äventyret slutar det återstår att se. Jag blir upphämtad av min underbara snart. Och sen får vi se vart bilen stannar. Önskar dig som läser en underbar dag, och lev för dagen. Du vet aldrig när den är över.
 
 
 
 
 
 
 

MEN DET VILDA LIVET REV MIG, NÅGON RESER OCH NÅN BLIR KVAR

När man lärt sig saker som att uppskatta sin lediga tid så sjukt mycket, då har man tydligen tagit det största klivet under livets resa. När man lärt sig att tänka tanken att inte vara nöjd med att bara vara nöjd, utan att verkligen brinna har man kommit minst lika långt. När man lärt sig att man inte ska behöva lämna en endaste förklaring, då är det bland det största. När man lärt sig att stanna för att bara stanna inte räcker, då kan man känna en viss känsla. När man känner att man verkligen landat och hittat sig själv, då är du hel. Och ungefär där någonstans har jag landat. Jag är glad att jag kan konstatera det när jag ligger med datorn på magen, stirrandes upp i taket och bjuder bakom skärmen på det bredaste leendet. 
 
Jag ska lämna en summering över hur mitt halvår har sett ut här snart. Hur det har känts. Hur jag har mått, och hur jag gjort för att överleva (stundtals). När man tror att man är nära väggen så nuddar du den bara. När du tror att du kommer att dö, så är du inte ens inne i sista andetaget. Och när du tror att hela du ska gå sönder och att du aldrig mer kommer vara glad igen, så kommer du en vacker dag att skratta så du inte kan sluta. Och när du bara önskar att du fick äran att stanna i den rätta famnen, så är kanske inte önskan så långt borta. Jag tänkte för ungefär precis ett år sedan då jag tog min examen, att livet började då. Livet började inte alls då, det börjar nu och pågår nu. Och fortsätter tills att något annat inträffar. Jag önskar nu att jag hade sagt åt mig själv på skarpen att sluta att leta efter saker som skulle få mitt liv att börja. Det är jag som är början, och det är jag som bestämmer vad början är. Det kommer ljus, glimtar och dimma. Men jag har lärt mig en sak. Att tänka på ett helt annat sätt. Värderingar är minst lika viktigt som handling. No action without minds. 
 
 
winners never quit and quitters never win