A LITTLE PARTY NEVER KILLED NOBODY

Vilken helg alltså! Så fruktansvärt rolig och efterlängtad så det går som inte att beskriva. Jobbat 12 dagar på grund av hopp mellan hög och lågsäsong, så tolv dagars jobb, och äntligen ledig i tre dagar. SOM jag har längtat. Så vad hände i helgen? Det bjöds på kräftskiva hemma hos oss i lördags, och vi körde bokstavligt talat in i kaklet gällande allt. Dekoration på högsta nivå, och massor med kräftor och pajer och sallad och allt vad man bör ha till. Den obligatoriska snapsen och ett riktigt bra sällskap. Detta blir absolut något vi får göra igen! Absolut! 
 
Igår insåg jag hur smart jag egentligen är. Som att diska och städa bort allt på natten när man kommer hem är genialiskt. Så slipper man med stora ögon glo hela dagen på diskberget och studera skiten men inte orkar ta tag i det. Så igår var det verkligen lugna gatan. Vi tog det mest lugnt här hemma, knaprade lite salta chips och drack pepsi och sen var det bra med det. Men tanken att slippa städa var helt gudomlig, allt var redan gjort.
 
Så idag har jag egentligen inte gjort många knop. Jag har kört en riktig sovmorgon, och sen har jag ätit god frukost och myst på här hemma. Springer mellan tvättstugan och lägenheten. Planerat middagen för idag, och ska ta tag i disken. Egentligen är jag på ett satans skaparhumör idag, men jag känner att en lugn dag kan vara nyttigt för mig. Så är det. Annars ska jag försöka få med gubben på en promenad idag, det är väll det. TA det lugnt och uppskatta det tar sin tid, och det är faktiskt riktigt härligt ibland. Så mest lallar jag runt här hemma, och skrattar åt lördagens minnen som dyker upp titt som tätt, och bara är. Livet är härligt, och det är alldeles utmärkt just som det är. Att bara vara som sagt är väldigt nyttigt, och inte söka lyckan. Det gäller bara att leva, så kommer allt gratis. Simple as that.
 
Lördagens bilder. De få jag lyckades ta.
 
 
 
 
 
 

JAG ÄR ETT LITET KRIGSBARN SOM ALLT FÖR LÄNGE VARIT SVÄLTFÖDD

Jag har känt på mig att hela veckan har velat möta mig med sol i blicken, och välkomna mig med en varm och härlig omfamning och fruktansvärt mycket framför sig. Det har den verkligen. Jag har mött hur sköna tjommar och tjommor som helst på jobbet. Jag har sagt lycka till och hejdå-vi-ses-ju-ändå-snart-igen-men-kommer-sakna-dig-mycket-middag. Det var verkligen fint, tillsammans med Emil och Lisa. Jag skulle dö vid vetskapen om att Lisa hade flyttat från mig, och det hade för mig känts helt otänkbart. Så det är med en sorg, och lycka som jag får behålla hälften av kakan. Helst av allt hade jag velat ha hela, du vet. 
 
Gårdagen var egentligen hur bra som helst. Det vankades avslutning på jobbet, och det i sin tur är allt som oftast middag och mys. Så även denna gång och det är alltid väldigt uppskattat från min sida och brukar bli mycket lyckat. Förrätten var gudomlig. Till att börja med. Löjrom på sten, serverad med friterat knäckebröd. M-M-M. Så fruktansvärt gott, och allt det åt man upp på bara några sekunder. Även om jag kan vidhålla att löjrom är a little bit överskattat. Don't hate me for that. Ungefär som att mousserande vin är lika gott som champagne. Nä, men nästan. Nåväl, efter den otroligt goda förrätten så kom varmrätten. 500g kött rakt ned i kistan. Jag vet inte vad det är med mig, jag är som ett krigsbarn när det gäller mat. Jag är livrädd att jag ska bli utan, och äter allt som ofta antingen ingenting eller hur mycket som helst. Är det något jag tycker är gott så äter, och kan jag gärna äta så att jag får kasta upp. Om det så krävs. Det är faktiskt riktigt hemskt. Jag vet som inte när man ska sluta, eller varför man bör sluta äta för den delen heller.  Men det kanske har blivit så, min passion i livet är mat, laga och äta mat och titta, lukta, fotografera, och andas mat. Detsamma gäller bakning, men där är passionen en del av meningen med livet. Lite större. Det går som inte att förklara. Jag tror det ligger något i det. Allt detta är så stort för mig med mat, och bakning för den delen att jag inte riktigt varken kan eller orkar förklara relationen vi har idag. Ibland är det en ganska sträng och orättvis relation, och ibland är den helt fantastiskt. Ett riktigt jäkla bra team. Det kan ha att göra med faser, perioder eller sinnesstämning. Det tar jag i hand på. Toppar och dalar. 
 
Därför inser jag att varför man äter ett halvt kilo kött bara pang sådär, och sedan reser sig upp och konstaterar att man hade kunnat äta mer om det fanns, så är det mycket man har att tacka kroppen för. Grym ämnesomsättning och kanske en aning dumt men mat är gott, och bra. Eller nått.
 
Kolla in köttbiten förresten, den är grotesk, och nästan lite äcklig på tallriken. Men fruuuktansvärt god.
 
 
 
 
 
 

"PLEASE PROMISE ME THAT YOU ARE VISITING US WHEN YOU ARRIVES TO THE STATES"

Först och främst. TACK för den härliga responsen jag fått när jag återupptog det här med att skriva igen. Det känns verkligen roligt, och från botten av hjärtat - tack för responsen med att bli husägare. Det är väldigt roligt, fruktansvärt stort, men samtidigt en milstolpe i livet. Jag är redo för detta och det är verkligen jag. 
 
Jag kan inte annat än känna att det varit en fruktansvärt bra dag på många sätt. Inte nog med att jag sover som en sten om nätterna, för jag är verkligen helt lost om nätterna. Jag sover tungt och väldigt bra nu för tiden, och det kan ha att göra med att temperaturen ute skjunkit med tio grader, eller att det faktiskt är höst. Men jag sover i vart fall så enormt bra. Nästan för bra för att att vara sant. Tanken i morse var ändå någorlunda positiv. Frukost, lite tittande på tvn, arbetskläder och jobbet. Det känns att man jobbat intensivt emellanåt denna sommar, och jag hade egentligen inga större förhoppningar på denna dag. Onsdag, mitt i veckan, nära helgen och nedförsbacken till mina lediga dagar. Idag har dagen inneburit guidening på schemat. Så jag hängde hela dagen nere i gruvan. Första turen, två personer på turen (ska poängteras att det kan ligga upp emot 50 pers på en tur) så fick jag verkligen en mjukstart denna morgon. MEN VILKEN ÖVERRASKNING. I tell you. Två helt fantastiskt underbara människor. Låt mig berätta:
 
Detta var ett par, som varit tillsammans i sju månader. Gift sig efter fyra månader. Bor i södra Californien. Firar sin honeymoon uppe i KIRUNA av alla ställen. Gått Fjällräven Classic (som i sin tur innebär 11 mil lång vandring uppe i fjällen) på TVÅ och en halv dag. Ätit renkött för första gången i sina liv. Besökt Sverige för första gången, och blev kär i landet. Ringarna deras var värda åtskilda tusen eller miljoner dollar (jag hade kunnat göra vad som helst för att bära en sådan förlovningsring och vigselring på mitt finger, och jag vågar inte spekulera i summan för båda ringarna). Men mannen jobbade som polis (och direkt han drog upp polisbrickan svimmade jag, och försökte allt jag kunde för att hålla mig upprätt trots att jag satt ned vid ett bord när han tog fram den). Hon var hemmafru, och fruktansvärt vacker att titta på. Två riktigt genuint fina och trevliga människor.  Dessa två människor har alltså då tittat i ett vad det kallar "resemagasin" hemma i USA, och alltså kommit på att "hmmm, let's go to Kiruna"  liksom. Jag var allvarligt tvungen att fråga om de inte riktigt var kloka i huvudet, och förklarade att hade min sambo föreslagit att vi skulle fira vår smekmånad i Kiruna så hade jag nog mest troligen svalt ringen. "Well Caribbien is some pictures on your camera, and sunburnt skin, thats it" Okej, jag fattar, men Kiruna. Det hela slutar med att vi kör hela turen väldigt privat. De har många frågor och är fruktansvärt intresserade. Vi har så fruktansvärt trevligt att vi i slutet kramar om varandra, står och fotar selfies (och jag såklart MÅSTE göra peacetecknet, VARFÖR!) , och att jag verkligen ska lova att åka och hälsa på dem, och det är knappt så jag vill lämna ifrån mig dom när turen är slut. Jag tror till och med att jag nämner i förbifarten att om jag en dag skulle få barn så skulle de heta ett visst namn (vi hann prata om det också). Det visar sig att han heter precis det. Ödet i det alltså! Så vi alla tre skrattar innan de ska gå iväg, och det sista vi säger varandra är att vi ska vara rädda om varandra, önskar varandra lycka i livet och direkt jag åker till staterna MÅSTE jag komma förbi och få en privat rundtur på hans polisstation. Jag lovar heligt och dyrt, och jag avrundar med att önska de en trevlig resa. De båda vinkar till mig och avslutar: "Hey, how long have you been together with your boyfriend?" "Around one and a half year" "WELL then it's time for you to get married" Så slutar det liksom där, vi skrattar och sen går vi. 
 
Det blir konstigt när det uppstår sådana möten som med dessa. Jag har mött tusentals människor under egentligen hela sommaren, och av alla dessa människor, turer och möten kommer jag att komma ihåg dessa två härliga personer först. Jag kan ändå inte låta bli att fundera hur jag såg ut på deras bilder med arbetskläder och peacetecknet! vevandes på motiven, men på nått vis kan man inte släppa det. Eller egentligen dom snarare. Det är härligt och som sagt fruktansvärt konstigt när man får sådan kontakt med vissa personer. Den här turen kommer jag bära med mig en lång tid framöver. Peppen på det alltså! Jag bjussar på en bild på dessa godingar, och kanske att vägarna möts igen.