JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA ATT NI SKA SLUTA, MEN JAG KOMMER INTE VARA DEN SOM DÖMMER ER

Jag skriver detta och delar med mig för det har för mig skett ett uppvaknande. Jag skriver detta för att jag vill upplysa om hur fruktansvärd industrin till preventivmedel egentligen är.  Jag har vaknat från min bubbla och insett att livet är otroligt skört. Att man har en förbannat massa tur och flyt i livet i alla dess former. Det bara är så, vi alla har nog blivit utsedda med tur eller flyt, eller inget av det. Jag tror jag i bland har matjord i fickorna av tur. Speciellt i går. Jag hittade för två dagar sedan en knöl i benet. Lika stor kanske i storleken som en ärta. Den där ärtan funderade jag på under kvällen efter jag duschat, men jag tänkte inte vad det kunde vara. Under gårdagen vaknade jag upp med smärta i benet, och en himla ångest bara. Jag litar allt som ofta på min magkänsla, och den sa precis som jag trodde. Tänk om det är en propp. Under morgonen ringde jag läkaren, och vi pratades vid ett tag. Till sist säger denna ärliga kvinna till mig i telefonen: 
- Visst var det Matilda du hette sa du? Jag får egentligen inte säga detta, men det är nog mest troligen så att det låter som en blodpropp men det behöver inte vara något farligt, och det kan bero på att du som du säger äter p-piller. 
 
Ungefär där svartnade det, och vi bokade en tid. Jag kan som egentligen inte föstå att hon faktiskt sa som hon gjorde, men säkert visste hon vad hon pratar om. Jag har kollat bipacksedeln till mina piller, och jag har fått det svart på vitt. Det kan hända. Det har jag redan vetat sedan innan, men det är något jag kollade upp rätt snabbt. 
Det är så jäkla illa så jag vill spy. Om jag ska vara helt ärlig. P-pillers industrin skördar liv i det tysta. Man får proppar, och det kan döda en. Ändå lär man tjejer i 13-16 års åldern att det är så bra att man äter dessa hormoner. Att man proppar sin kropp full med dessa jävla gifter varje dag, och att det "är en på miljonen som får proppar" och att det kan lindra att man får cancer. Mm. Right. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Om jag ska skylla mig själv för att man tänkt att det kanske är bra, att det lindrar så mycket annat eller om man bara ska inse att det är helt fruktansvärt att dag ut och dag in sätta i sig det i kroppen? 
 
Det är på något vis så fruktansvärt hemskt att man fortfarande rekomenderar kvinnor detta, och att egentligen andra typer av preventivmedel är inte är så bra, framförallt piller. Att egentligen alla preventivmedel leder förr eller senare till konsekvenser där det i vissa fall kan innebära att man inte kan få barn på flera år, eller att man faktiskt får en blodpropp och dör, eller steriliseras. Det är något man har i ryggen varje dag man sätter i sig ett piller.  Någonstans här har jag börjat reagera. Denna sjuka industri. Framförallt att det just nu i Norrbotten är gratis preventivmedel till alla fram till 26-års ålder, för att man just ska minska antalet aborter, vilket på pappret är klokt, men i praktiken är det åt skogen. Det ena föder det andra. Det som jag blir så otroligt ledsen över är hur många det är som går runt med tysta proppar i kroppen, och som inte har lika tur som jag som upptäckt den i tid. Läkaren sa själv att jag hade tur, att den valt att sätta sig i ett ytligt blodkärl och framförallt i benet. Den hade lika gärna kunna klättra upp till hjärtat, lungorna eller hjärnan. Jag blir ledsen bara av tanken. 
 
Fattar ni tjejer vad vi gör mot oss själva? Förstår ni vad jag säger? Jag skrattade högt när hon sa att det är en propp, men vi kan inte göra något åt det just nu. Nähää, men på med braxorna bara och gå på apoteket och hämta medicin. Det är först efteråt som jag inser hur jäkla tur jag haft. För det är som läkaren sa, du hade kunnat haft den precis var som helst i kroppen. Jag har tänkt mycket på det. Någonstans här vill jag bara säga att jag inte kan tvinga alla att sluta, men att man ska börja tänka efter. Jag är inte 25-år fyllda och har fått en blodpropp i mitt ben. FATTAR NI? Det här kan drabba vem fasen som helst, när som helst och vi har ingen aning om när det sker. Jag vill egentligen bara att vi ska börja tänka efter en eller tre gånger före vi börjar ta piller, eller till alla er som redan äter - tänk efter. Det gick bra för mig nu, men det kanske inte gör det för någon annan. Det kanske är så pass allvarligt nästa gång. Jag mår dåligt över det, och jag skulle önska att denna jäkla hungriga pengatokiga industri skulle se över alla dessa effekter och alla framtida men för livet det kan ge. 
 
Jag hade kunnat skriva så otroligt mycket mer. Varför det ställs så tidigt krav på kvinnor att skydda sig, och inte på männen i samma utsträckning? Men den potatisen orkar jag inte röra. Jag vill bara att alla ska vaka upp, inse att det är hormoner som påverkar en för lång tid framöver som man stoppar i sig och att det kan innebära vad fasen som helst. Jag är otroligt ledsen, men jag känner bara hur jäkla viktigt det är. Visst att det är smidigt att vi stoppar i oss piller, men konsekvenserna? Det har vi slutat prata om. Prata med dina barn, dina vänner, dina anhöriga, dotter, syster, mamma. Prata om detta, det är vad jag önskar. Jag önskar att vi borde kommit längre gällande effekterna av piller, och unga kvinnor som vräker i sig piller för att skydda sig år ut och år in. Det här gör mig bara så jäkla ledsen, och jag vill att vi börjar ifrågasätta vad vi gör mot oss själva. Jag hade sådan fruktansvärd tur, nästa gång kanske man inte har det. Men jag har tagit ett beslut, jag har gjort ett val. Jag har kastat de piller som fått mig att få en propp i benet så långt jag kan nå. Du väljer själv, men jag skulle rekomenderar dig att göra detsamma, jag kan inte dömma dig för om du inte gör det. Jag har gått samma väg. Jag har ätit dessa i tro om att det kanske inte är så farligt, men det är precis vad det är. Bättre sent än aldrig har aldrig passat bättre i detta sammanhang. 
 
 
 
 

NÄR EN BILD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD

Jag har egentligen velat skriva här för länge länge sedan, men har valt att inte göra det. Dels för att det inte skulle bli fair att göra det, jag hade bara blivit okonsekvent. Men jag känner att det är dags att ventilera. 
Världen är så fruktansvärt skev och konstig ibland att jag många gånger är nära att trilla av pinn vid att tänka på det faktumet. Det är illa, så illa, och jag vet inte om jag orkar bli chockad över hur verkligheten ser ut. Jag och sambon genomförde våran C9:a och reaktionerna har varit helt helt sjuka. Sambon gick ned ca 8 kilo och det verkligen syns på han att han mår bättre och blivit piggare och kläderna sitter så mycket bättre på han. Han är lycklig och gjorde kuren av den anledningen, att kanske kunna gå ned några kilon. Jag vill bara säga att jag är så stolt över hans resa och vad han lyckats med. Reaktionerna på hans bild har varit att han fått enormt mycket dunkar och hejarop i ryggen. Wow! Vilken resa han har gjort, och wow vilken skillnad och vilket jobb han gjort. Det är han värd, alla dessa ord till månen och tillbaka! 
 
Däremot. Min bild. Den väckte otroligt mycket hat. På alla sätt och vis. Det är för mig helt obegripligt att en bild kan säga mer än tusen ord. Jag trodde efter publiceringen att det hade kommit lite positiva reaktioner, men för min del har det blivit att jag fått stå ut med att argumentera flertalet gånger varje dag varför jag gjort min C9:a och varför min kropp ser ut som den gör. Jag skrev innan att jag är otroligt stolt över mig själv och alltid tyckt att min kropp duger och att jag duger som den person jag är. Jag gick visserligen ned ca 3 kilo, men det väckte så otroligt mycket hat och reaktioner. Under denna veckan har jag fått ta diskussion på diskussion över varför min kropp ser ut som den gör, vad det är som väcker dessa ilskna reaktioner och varför jag valt att göra C9:an. För att jag vill må bättre, sova bättre och bli piggare. Det var precis det jag blev och det jag fick som resultat. Jag visste från första början att jag inte kan gå ned och VILLE inte heller det, men det lilla som råkade lossna när man klev upp på vågen, det var bara en pytteliten detalj, och jag sa från första början att vikten är inte det viktiga för mig. Ändå köper ingen det. Ja jisses alltså. 
 
Det värsta är att alla tror sig ha rätt att kommentera precis va de vill. Även dessa fega jäkla as som är anonyma och inte vågar stå för vad man tycker. Som gömmer sig och som bara vill tycka. Ni är vidriga, och jag har äntligen förstått hur det är för sådana som lägger ut bilder på nätet vad det kan betyda och vad en del människor behöver utstå. Jag känner så otroligt mycket för er. Värsta är att alla beklagar sig att jag borde tänka efter, att jag är ett ansikte utåt, en förebild för många och en offentlig person. Visserligen har jag det yrke jag har med den yrkesställningen men att dra kopplingar mellan mitt arbetsrelaterade jag till mitt privata jag. Det är för mig helt obegripligt. Totalt! Det gör mig mest förbannad faktiskt. Det som jag också tyckt varit så sjukt är att män hört av sig om sexistiska kommentarer, medan kvinnor verkligen kastat hat och ilska. Det är märkligt, vi kvinnor emellan. Jag känner bara jag börjar få nog av detta. Vi kvinnor står i vägen för andra kvinnor. Det är så jäkla tröttsamt bara, tyvärr har jag inga ord som räcker där. 
 
Jag har insett att folk kommer alltid tycka och tänka om precis allt och alla. Haters gona hate anyway så enkelt är det. Det enda jag kan säga är att chockad över skillnaden på två bilder där män hyllar män, och kvinnor hatar vad andra kvinnor åstadkommer. På ett sätt är jag otroligt glad över att jag kastades in i den bransch jag arbetar i dagsläget med. Första klagomålet jag fick på telefonen fick mig nästan att bryta ihop. Jag stod med tårarna brännandes innaför ögonen och halsen stockade sig. Nu orkar jag inte ta den skiten folk kastar, folk kommer alltid tycka så länge man står med sitt namn understryket med fet text. Alla kan aldrig älska den jag är, men jag har valt att älska mig själv och sen skiter jag i resten. Gillar folk inte det jag gör, så skiter jag faktiskt i det. På bara några veckor har detta fått mig att bli otroligt stark, och jag verkligen behövt det. Hade jag ustått det här för några veckor sedan hade jag isolerat mig och stuckit från landet. Nu är jag bara trött på alla fega jäkla as som hatar i det anonyma och i det tysta på nätet. Tyvärr är det er det är synd om, jag kan inte säga annat. Jag står gärna och tar argumenten som privatperson på krogen som hände hela gårdagen med alla jäkla människor som inte fattar bättre. Jag begriper inte att folk tror det är okej att diskutera min kropp och resultat, men jag har aldrig yttrat mig om vad jag tycker om personen jag pratar med, för jag hade aldrig kommit på tanken. En del förstår inte bättre bara, men hoppet om att vi skulle kommit längre 2015 i utvecklingen får mig bara att skratta ihjäl mig. 
 
Jag fick ett mail i fredags i denna vecka av total storm. Det kommer jag leva resten av året på. Där lägger jag mitt fokus, och siktar framåt och högre. Min största önskan detta år är att alla människor ska sluta hata. Lägg den energin på att faktiskt göra något vettigt av livet. Att få en rak höger mitt i ansiktet har bara fått mig att resa mig upp och torka bort blodet, till följd att mer skinn på näsan har bildats. Jag önskar alla som råkar ut för detta kan tänka lika som jag, men snart är skinnet på näsan tjockare än isen på Torneälven. Tro mig.
 
 
 
 
 

CHANGE YOUR LIFE, IT'S NOT A DETOX, IT'S A LIFESTYLE

Jisses amalia säger jag bara efter att genomfört min första omvälvande livsstil i hela mitt liv. Jag har varit den som varit mest peppande och drivande till att faktiskt börja med denna, men den som sedan tagit över rodret under dessa nio dagar - det har jag min sambo att tacka för. Jag ska berätta hur jag känner och mår och minns att denna upplevelse har varit. 
 
Någonstans dag 1 kände jag att det gick ovanligt bra, nästan lite lätt för att inte ha ätit på ett dygn. Jag drack otroligt mycket vatten och det gick faktiskt väldigt bra måste jag säga. Natten innan vi skulle köra igång var jag så nervös att jag inte kunde sova, det var omöjligt. Jag låg och fantiserade att vi mest troligen kommer dö under denna upplevelse och eller att vi inte kommer komma levande ut på andra sidan om vi säger så. Samtidigt är jag oerhört envis, och vet att viljan om jag sätter den till kan ta mig precis vart som helst. Så vad ska man säga - skräckblandad förtjusning. 
 
Dag 2 gick också helt förvånansvärt bra, jag kände mig trött och lite snurrig i huvudet, men annars inte desto mer. Sen kom kvällen. Oh my lord. Det var precis som att någon slog mig på truten och kastat ut mig på havet. Trött trött trött och extremt illamående och orkeslös och muskelvärk i kroppen vaknade jag upp med dag 3. Den känslan alltså, jag låg bara för mig själv hemma efter ett helt dygns sömn och intalade mig själv att det kommer gå över, det kommer gå över. Det gjorde det också, sambon kom hem med mat, och TJOFLÖJT så var man en helt ny människa. Bara det att mat har smakat så fruktansvärt gott. Bara det att jag aldrig lärt mig att uppskatta mat som på detta sätt. Saker som tomater smakade så fruktansvärt gott. Jag visste inte att det kunde göra det, men jovisst. Så var det. Precis där och då vände det, och som sagt, envisa jag - we gona make it.
 
Dag 4 - Snacka om att vända upp och ned på en pannka. Ned som en pannkis och upp som en sol. Jäklar, alltså sedan dag 4 så har egentligen energin bara strålat över mig. Det är sjukt filosofiskt att överhuvudtaget skriva om det, men det känns som att livet återvände, och att jag började leva igen. Som att jag återuppstått från de döda, hur nu det känns, men lite så. Jag har från den dagen haft så fruktansvärt mycket energi och när allt bara klaffar då man får beröm för sitt jobb, när man tagit tag i saker som legat länge, och då man bara haft energi att gå ut och köra några långa promenader med världens bästa musik i öronen. Då vet man att man lever. Det går som nästan inte att förklara, det lyckoruset jag har varit i de senaste dagarna, det var länge sedan faktiskt jag bara känt mig så bekymmerslös och lätt och härlig och välmående i min egna kropp.  
 
Från den dagen så har denna C9:a gjort mig otroligt stark. Otroligt vill jag verkligen betona. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi när jag låg där hemma och mådde pyton och trodde pärleporten skulle komma att jag skulle klara detta, men jag gjorde det. Jag klarade så mycket annat den veckan också, som jobb som jag verkligen lagt ned möda och hårt slit på, och fick beröm!  Som att utvecklas som person, och göra saker jag tidigare inte gjort, som att bara inse vad man klarar och inte klarar och skilja på att vara sugen på något och att verkligen vara hungrig, gällande livet, gällande mat, gällande allt. Bara att jag med denna kur lyckats sova en hel natt är helt rörande för mig. Jag har nog alltid varit en orolig själ som legat vaken på nätterna och lyssnat på vartenda ljud. Det har inte hänt sedan jag startade med denna kur. Jag har sovit som en sten, och verkligen kunnat vakna pigg och vara glad och må bra. Genuint bra! Det är helt otroligt för mig, helt otroligt.
 
Bara det att min sambo lyckats med så fruktansvärt grymma resultat. Det gör mig så innerligt stolt. Han har varit så fantastiskt duktig att jag knappt vet vad jag ska säga. Han har verkligen kört på som en maskin under dessa dagar. Han har orkat träna, vara den glada och lugna och härliga människa han alltid är. Det slog mig när vi har börjat kolla på resultatet han gjort att det nästan tåras lite i ögonen på mig. Vilken jäkla kille jag lever med! Han har stöttat mig när det varit som absolut värst, och verkligen hyllat mig när det gått som bäst trots att han själv många gånger har behövt den peppen själv. Han har funnits där i alla väder dessa dagar, och utan han hade jag aldrig klarat detta. Vi gjorde detta tillsammans och jag är bara så glad över det. Jag önskar ni som läser detta också skulle ta med sambon, mamma, pappa, polarn eller farmor på detta och gör det tillsammans, det är bara så otroligt värt det. 
 
Jag vet att det kan låta klyschigt, men jag rekomenderar verkligen denna C9:a till ALLA som läser detta! Det här trodde inte jag var något för alla men jag hade fel, DET ÄR NÅGOT FÖR ALLA! Alla gör det precis efter sina egna förutsättningar. Sambon gjorde detta för att kanske kunna tappa något kilo. Jag gjorde detta för att förhoppningsvis må bra och bli piggare. Vi båda kände att vi fick det vi efterfrågade, och blev absolut inte besvikna. Snarare nu så tänker jag varför jag aldrig vågat pröva detta tidigare. Varför har jag aldrig valt att må så här bra som jag mår nu? Det är aldrig för sent att ta tag i sig själv, i det man vill med livet och vad man vill livet ska ge en. Kom ihåg det, det är aldrig det. Därför önskar jag bara att alla skulle förstå hur mycket denna C9:a har gjort för mig och min sambo, och kan ge dig. 
 
Jag söker just nu testpersoner för att pröva denna C9:a, och det enda jag kan tänka just nu när vi snart går i mål är varför inte andra vill må lika bra som jag? Och känna denna känsla som jag känner? Du är så otroligt välkommen att kontakta mig via kommentarsfältet eller Facebook eller via telefon om du är sugen på att pröva på detta och vara min testperson. Du kommer inte ångra dig!  Självklart kommer alla reagera olika på kuren, men det är så det är helt enkelt. Att välja och göra sitt första steg till att må bättre, det borde vara så självklart. Jag drömde om ostbågar på nätterna i början. Nu drömmer jag om nyttig hälsosam mat. Det är skillnaden. Jag har valt ett bättre liv nu, och jag är stolt över det. Förut trodde jag att jag inte kunde, nu vet jag att jag kan. 
 
 
 
 
 

DRÖMMER STÅR FORTFARANDE KVAR OM NÅGOT EGET

Det känns som att jag börjat landa, och det med besked. Från att jag varit liten har jag alltid uppskattat helgerna. Framförallt lördagarna. Det vankades bakning hemma då det inte alltid vad lördagsgodis som gällde. Det kunde vara motsvarigheten till fredagsmys. Äta och baka gott på fredag, äta godis på lördag. Lite så var det. Mina absolut starkaste minnen är lördagar då jag och min bror står i köket rulla chokladbollar. Min bror gjorde få, men väldigt stora. En annan gjorde många, och små. Brorsans räckte ungefär en halvtimme. Mina en hel helg. För mig är dessa minnen så starka. Processen att stå och rulla dom små bollarna, rulla dom i kokos eller pärlsocker beroende på vilket humör man var på, och sen stoppa dom på ett fat och in i kylen för att sedan dansa runt het eld kring kylen. Riktigt längta till att gladiatorerna skulle starta på tvn så man fick ta ut dem och knapra loss. Det för mig, det är enormt starkt som jag allt som ofta kommer tillbaka till.
 
Lite där tror jag att ett frö såddes. Passionen för bakningen. Jag har också starka minnen från mina somrar hos min farmor och farfar. Farfar sittandes på balkongen puffandes på en John silver, där jag, sittandes klippandes i farmors gamla Hemmets journal, och Allers med saxen i högsta hugg. Bästa tidningen för receptälskaren för övrigt. Så där satt vi, sommar efter sommar, farfar puffandes på cigg, jag klippandes efter nästa recept. 
 
Lite där väcktes faktiskt min dröm, drömmen om något eget. Ju äldre jag blivit och ju mer jag utvecklat mig inom bakning, från chokladbollarna i barndomshemmet till oändligheten, så har bara drömmen växt. Jag tänker ofta och länge på hur jag hade velat ha det, vilket typ av eget jag skulle kört. Hur atmosfären skulle vara, och hur mycket gott och nytt och spännande jag skulle servera. Det finns en dröm långt inne någonstans. Djupt hos mig. En dröm om att ta tag i min största passion och därmed förverkliga den. Det är ett frö jag tänker på och försöker behålla. Det är en dröm som ännu inte är färdig, som ännu inte känns redo. Det är nog därför den bara förblir en dröm. Men jag är en drömmare, utan dess like. Jag mår inte bra om jag inte drömmer, så någon gång i framtiden kanske jag tar tag i detta. 
 
Man ska följa sina drömmar, men vissa kanske bara ska förbli vad de är. Just idéer. Det kanske är det som är tjusningen med livet. Man vet aldrig vart livet eller ens drömmar tar en. Men en sak är som sagt säker, drömmen om att något eget står fortfarande kvar. 
 
 
 

FRID I ÖGONEN

Helgen har verkligen varit hur skön som den förväntades bli. Jag har verkligen behövt detta. Bara total vila och frid. Jag har i princip botat min sega förkylning som vägrat släppa taget om mig. Fredagen väntades vara helt ledig vilket den inte blev. Förstående gentemot det enormt intressanta medieläget i norrbotten som rådde i fredags. Så utringd på jobb och taggad till tårna, det är verkligen härligt det jobb jag har just nu. Framförallt bästa känslan efter dagen, när jag ska sova för natten. Jag är totalt avslappnad. Jag hinner knappt lägga ned huvudet så sover jag. Det är en skön känsla. Så uttömmande och givande är mitt jobb. Det må jag säga!
 
Gårdagen spenderades på Lindex och det är väldigt tråkigt och lämna det härliga gänget, dom är hur goa som helst hela bunten. Så en dag kvar väntar där. Oerhört tråkigt men tyvärr måste det bli så när nya kapitel i livet väntar. Jag är bara så lycklig att jag fått pröva på så mycket förra året, och även början på detta år. Det är helt galet! Samlat erfarenheter har jag verkligen gjort, och jag saknar alla mina kollegor jag mött senaste tiden. Annars gjordes inte många knop på kvällen. Pizzamiddag med mor och far och gubben. Det var det på sin höjd. Vilket kan behövas. Såg lite film och kvällen var slut ganska tidigt. Har blivit riktigt kvällstrött numera, och morgonpigg(!) Vad har hänt där? Jag har varken varit morgon eller kvällsmänniska. Så riktigt kul.
 
Annars har vi mest designat garderober på IKEA i dag, och det går väll sådär. Vi har hittat något som kan tänkas passa oss båda men det är så jäkla svårt. Huvudgarderoben ska vara the masterpiece känner jag. Självklart kan man ha små garderober lite här och var i huset, men när man väl ska lägga pengar på en garderob på fem meter så vill jag det ska bli bra. Svårast är hitta något som ska kännas bra även många år i framtiden. Jag tror inte på något hippt som gäller här och nu, utan en mer långsiktig lösning så det är verkligen svårt. Har du designat en garderob? Hur har du gjort och tänkt? Skriv en kommentar så jag kanske får lite skjuts i rätt riktning. 
 
Förutom planera i huset ska jag senare visa er världens vackraste ljuslyktor som jag och Hannes köpte i fredags. Så vackra att jag bara kände att jag måste ha dom, så enkelt var det. Så under helgen har vi har ätit frukost på staden och bara myst på och även lite frukost på sängen. Nä helgen har verkligen varit kanon och jag behövde den! Visst är han förresten fin min gubbe? Riktigt fridfull att titta på och ringen som det efterfrågats bild på syns. Har en likadan, simpel men jag älskar den.
 
 
 
 
 
 

DEN ABSOLUT STÖRSTA RESAN SOM GÖRS JUST NU ÄR MIN EGNA RESA

Första veckan på jobbet är passerad med en dag, och det känns helt galet faktiskt. Känns som att det var i går jag började och samtidigt som om det vore för hundra år sedan. Jag har börjat känna mig som hemma. Jag har börjat känna mig hemma på mitt lilla kontor. Jag tycker verkligen om alla i huset, och jag trivs. Jag trivs så jäkla bra. Det slår mig många gånger varför jag aldrig börjat med detta tidigare. Svaret är enkelt där. Jag har helt enkelt inte haft självförtroende för det. Jag har helt enkelt inte trott nog på mig själv att kunna söka tjänster där jag likväl som någon annan är lika kvalificerade. Jag har inte trott att jag kan bevisa att jag faktiskt kan något som jag lärt mig och därav sökt några jobb men sagt åt mig själv att jag inte är nog bra för det jobbet och det inte blivit desto mer. Nu i efterhand ångrar jag mig mycket, men det är alltid för sent att göra det. Jag ångrar att jag låtit mig själv tänka de tankarna om mig själv, för de har gjort att jag begränsat mig. Inte följt mina drömmar. Det är fruktansvärt, när man tänker så.
 
Däremot har jag gjort en så stor resa med mycket just nu på bara några dagar. Som att våga ringa och prata med människor hela tiden dagligen. Jag har verkligen kastat mig ut nu med huvudet före och är ute på djupt vatten där ingen som helst livboj finns i sikte och där jag måste lita på mig själv. Mina innersta tankar är efter första veckan att jag fortfarande inte kan så mycket som jag önskar, men jag vägrar ge mig. Jag vet att det kommer ta ett tag innan man hittar rutinerna för vad man gör, och hur man gör det. Men framförallt, och det vill jag säga er alla. Den absolut största resan som görs just nu, det är min egna personliga resa. 
 
Det är den absolut största resan som görs just nu varje dag hela tiden i och utanför min kropp. För första gången så gör jag något jag absolut inte gjort i så stor grad tidigare, och det är så många intryck, huvudet är hela tiden skärpt och jag gör verkligen det jag kan. Så är det. Jag ska berätta mer för er om hur min resa ser och kommer se ut. Det jag däremot är trött på är alla dessa fantastiska människor som bor i denna stad som är så jäkla missunsamma, och riktigt tråkiga vill jag säga. "Jahaaaa, hur äre med redaktöööööööörn". Jo tack, precis som det varit innan, om inte bättre. Jag är fortfarande samma person som för en vecka sedan och det verkar inte sjunkit in hos alla. Jag samlar fortfarande på mina muminmuggar i mängder, dricker te och äter mackor till frukost, umgås med samma vänner sedan innan och älskar att baka. Är lika glad och sprallig som innan. Jag är fortfarande den jag är sedan innan! Om inte mer ödmjuk, mer brydd om omgivningen och snällare och gladare än tidigare. Det är sådant som sårar, men jag tror fortfarande att människor inte tänker sig för bara. Jag vill tro att människor har något bra inom sig. Jag vill tro gott om alla. Det som händer nu är att jag väljer att prata om jobb om du undrar, annars så inte. Jag lever verkligen min dröm just nu gällande precis allt, och då vet du hur jag känner!  
 
Det är sista dagen på jobbet i morgon för veckan, sen har jag någon dag ledigt. Ska försöka vila från förkylningen under helgen så jag verkligen blir frisk från den som vägrar släppa. Sen laddar jag om för nya härliga tag nästa vecka. Gör det du också tycker jag! 
 
 

SCANDINAVIAN GATHERING GOTHENBURG

ALLTSÅ mina damer och herrar som är in här och läser. Vilken jäkla kanonhärlig, rolig, galen, inspirerarande, tokig, bubblande, skratt och lyckogråtfylld och absolut bäst helg jag har haft på bästkusten i Göteborg. Alltså vilken helg! Jag har svårt att liksom sätta allt på text nu eftersom att superlativen bara flödar, men det har verkligen varit hur bra som helst faktiskt. Hur himla bra som helst! Jag har fått lära känna och träffat så sjukt mycket människor och härliga individer. Många av dessa har jag bara haft kontakt med via sociala medier, men det är så häftigt att äntligen få se deras ansikten. Hur de pratar om sin resa, hur det gått för dom inom Forever Living. Vad de tjänar idag, hur de mår, hur de kämpar för att komma ännu längre framåt, hur de vill peppa och inspirera en själv. 
 
Jag kan konstatera nu efter helgen att poletten har så enkelt trillat ned för mig. Det är helt galtet! Jag trodde aldrig att något som Forever Living kan göra så att människor tjänar de pengar de tjänar, lever de liv de verkligen VILL leva och många har gjort en väldigt snabb resa medan andra hållit på i många många år. Det ser så himla olika ut. Allt handlar bara om hur du själv väljer att lägga upp din egen business, och vilka mål och visioner du har. Många där tjänar 20.000:- i månaden, och andra där plussar du på 100.000:- på de föregående 20.000. Det är helt sjukt. Många tjänar betydligt bättre än så också, och det är så jäkla häftigt att se att de är precis sådana människor som du och jag. Som jobbar för mycket, som kanske kommer från en stressig bakgrund, som vill göra något annat av livet, som vill bli sin egen chef och tjäna de pengar du förtjänar kontra det hårda jobb du gör. Det kära vänner, det är inspiration och morötter för mig. 
 
Sen gäller det att tro på sig själv. Hitta sitt varför man gör allt i livet. Varför jobbar du på det jobb du gör? Varför jobbar du häcken av dig på ditt jobb men fortfarande får ut samma lön oavsett det jobb du gjort? Det är det som är så jäkla fair med Forever, du får den lön du förjänar kontra det jobb du gör. Vill du ha en lönespec med 5 nollor i slutet så vet du precis vilket jobb du ska göra, och hur du ska göra det. Vem som helst kan nå dit, och vem som helst kan komma dit. Det finns inga hinder. Eller jo, det finns ett hinder. Det är du själv. Tror du inte på att du kommer dit du vill, så kommer du aldrig lyckas. Så du måste tro på dig själv, det du gör och framförallt hitta ditt varför. Jag har många varför men framförallt ett varför, och det är att jag vill kunna resa med min stora kärlek utomlands MINST en resa varje år utan att behöva röra min lön. Då pratar vi om att resa långt bort. Kunna boka drömhotellet och bara vara i två veckor eller mer. Det är bland annat mitt varför jag gör detta. Kunna bestämma över min frihet. Vi lever bara ett liv, det är det som är själva grejen. 
 
Jag önskar bara att alla ni skulle förstå hur fruktansvärt roligt det är att jobba med och inom Forever Living. Vilka fantastiskt härliga människor man möter. Hur mycket detta FAKTISKT ger en! Jag har adrenalin i hela kroppen ännu, och har inte kunnat sova på hela helgen. Jag har bara velat vara vaken och ta vara på varenda sekund av helgen. Nu när man kommer hem och landar inser man hur fantastiskt detta är. Hur jäkla stolta vi är över det vi gör, och hur stolta vi är över våra grymma produkter. Så enkelt är det. Man insåg hur många det är som hejar på dig, som vill att du också ska nå lycka och framgång och nå dina mål och drömmar. Jag insåg att alla kramades hela helgen. Alla verkligen hyllade varandras framgångar och ingenting är omöjligt. Där finns det ingen missunsamhet över om du avancerar eller inte. Där är alla glada och lyckliga över varandra. Ännu en gång. Så svårt att överhuvudtaget kunna förklara detta. Känner du att detta låter som något du hade kunnat brinna för lika mycket som jag så tveka inte att höra av dig. Det är en resa du inte vill missa.
 
Framförallt, det jag anammat som enligt mig varit det viktigaste av allt känner jag. Det finns inget OM utan NÄR. Det är stor skillnad på de två orden. Tänk på det! 
 
 
 
 
 
 
 
 

DET ÄR DÅ DET STORA VEDMODET RULLAR IN

Oförändrat på hälsofronten. Jag är tröttare än tröttast. Jävligt lätt till tårar, och blir tårfylld i hela kroppen bara någon frågar hur jag mår. Allt jag vill är att få sova, och jag gör det precis exakt varenda gång tillfälle ges. Det känns som att någon har stulit min energi. Som om någon har kört över mig. Slagit mig hårt i kroppen och i ansiktet. Det är oerhört tur att sminket räddar mig på morgonen, men ibland vet jag knappt om den fixar det heller. Jag bokar massvis med saker som skänker och ger mig avkoppling långt framöver. Det är det tillsammans med familj, er, och det som gör att jag överhuvudtaget orkar öppna ögat på morgonen. Januari slog mig på truten rejält kan jag konstatera, men snart är jag så pass stark att jag slår tillbaka. Det lovar jag er. 
 
Det märks när jag inte är mig själv till hundra procent. Jag bakar inte som jag brukar. Jag skriver inte längre i huvudet och i det verkliga livet. Jag kan bara gå till jobbet - det lilla räcker för att tårar ska rinna. Trots att jag verkligen älskar det jag gör just nu. Jag spanar på resor. Långt bort. Jag lyssnar på oerhört fantastisk bra musik. Amanda Bergman - vintersaga. Så fruktansvärt drömmande och brinnande låt. Jag sover som en säck potatis. MEN, jag har fått en förbannad längtan till att börja springa igen! HÖR NI DET! Den jäkla längtan som jag så länge länge sökt med ljus och lykta har börjat komma tillbaka igen. Att jag för första gången på länge känner att jag verkligen vill ta tag i att göra denna lilla kropp stark igen. När huvudet inte är starkt längre vill kroppen min ta över. Det kanske är därför som jag känner som jag gör. Huvudet har varit starkt och klart länge. Nu vill kroppen göra mig stark igen. Nu faller jag bara bakåt och ser vad som händer. Sen, sen kommer jag igen. 
 
Mina rötter från förr gör sig påmind igen. Det var det en klok människa som förklarade för mig. När livet blir upp och ner, och du inte vet varken ut eller in. Gå tillbaka till dig själv, gå tillbaka till rötterna igen och du kommer att hitta och se och vara med om det du absolut inte trodde. Du kommer hamna där du sist gjorde avstamp och du kommer inse vart resan tog dig och om det verkligen var värt det. Som idag. Ett fruktansvärt kärt återseende med en människa som flera årtal legat på hyllan. En relation jag inte visste att jag så starkt behövde. Lite som att komma hem. Jag flög hem från att vi möts idag och nästan så kroppen min bara log som den stora solen i himlen. Jag känner därför att jag tagit rätt beslut i att stanna upp. Känna efter vad kroppen vill och känner och därefter helt köra på känsla. Magkänslan har aldrig tagit mig på fel spår förut eller svikit mig, det gör den inte nu heller. 
 
Dessutom är jag överjordligt lycklig över att jag haft er som stöttat mig med fina, små och stora ord dessa dagar. Att en kram kan göra så mycket, det glömmer man lätt. Jag är er evigt tacksam och rörd till tårar! Att jag är omringad av så fruktansvärt fina människor, det är för stort för att till och med jag ska kunna ta till mig. Jag går nu tillbaka till den jag är. Att jag tar mina kära i handen och gör ett stort betydande ögonblick tillsammans i vår känns bara alldeles för fint för att vara sant. Det känns som det är dags. Dags att ge tillbaka till alla dessa som ställt upp för mig. När ni gör så jag kan sitta i mitt cirkustält med ständig föreställning varje dag och med er som publik, då är det bara banne mig dags att ge tillbaka. Ni vet vad det handlar om. Jag är er evigt tacksamma och glada att ni följer med. 
 
Nu ska jag återgå till att fortsätta vila, äta kokt mat (mestadels soppa numera) men jag klagar inte, det är helt okej ändå. Gott faktiskt, och till att bara stanna en stund och landa. Göteborg väntar och sen andas vi ut en stund. Upp på hästen kära polare! Fortfarande samma människa, och som sagt - Amanda Bergman - vintersaga. Sjuka älskalappland och livet feelings. Jag vill bara dansa!
 
 
 
 

STINAS GODA BRÖD

Fick ett recept av svärmor som hon fått av sin dotter (min svägerska Stina). Det var ett så himla gott och saftigt bröd som passar till allt, så var (som vanligt) tvungen att tjuva receptet på det. Busenkelt. Hur gott som helst, och framförallt nyttigt. Perfekt för mig nu när magen inte mår bra. 
 
2dl linfrön
1 liter filmjölk
1 tsk socker 
- Låt stå i en timme.
 
- Blanda sedan i resterande ingredienser 
2 tsk salt
3 tsk bikarbonat
3dl grahamsmjöl
9 dl vetemjöl 
 
200*c
45 min 
 
En kopp te, lite bredgott, och en ostskiva på. Klart och betalt! 
Då blir det en helt perfekt frukost som jag har avnjutit idag. 
Ska bjuda på detta till Nikkaluoktasoppan jag gjorde igår.
Kul att till och med gubben min gillade både soppa och bröd. 
 
 
 
 
 
 

DET ÄR INGEN SOM KOMMER TACKA DIG

Det kanske inte kommer som någon nyhet eller chock - jag har dragit på mig mitt andra magsår i mitt liv. Att jobba och leva i ett tempo som går långt över hundra procent det har visat sig ännu en gång att det inte fungerar. Det borde jag haft med mig i ryggsäcken. Det borde jag veta. Jag borde så väl veta att det inte fungerar att leva som jag gör. Där jag alltid vill alla andras förbannade bästa. Där jag alltid är den som ställer upp. Som finns där. Som säger ja. Som offrar all min lediga tid till att göra precis det jag egentligen kanske inte orkar men som jag hittar den där lilla lilla kraften kvar till. Där jag har miljoners järn i elden, och där nu kroppen tagit stryk. Jag har känt att jag håller på att bli sjuk. Jag har känt att det är något som inte är som det ska. Idag utan förvarning så sa det bara pang, och nu sitter jag här hemma i soffan. Trött, så förbannat trött på mig själv. 
 
Jag själv behöver inte gömma mina dåliga sidor här. Det är lika att dela med sig. Jag skämdes idag när läkaren frågar vad jag gör och hur min fritid ser ut. Jobbar varendajäkla dag, ibland dubbelt. Fritid? Nä. När jag hinner. Jag skäms över att sitta på sjukhuset igen med mössan i handen och veta vad och vem som orsakat detta. Det är jag själv. Det är jag själv som gör så jävla elaka och dumma saker mot mig själv. Ingen annan. Jag borde så väl veta att det inte kommer hålla särskilt länge att leva i det tempo jag gör. Och jag funderar varför jag gör detta mot mig själv. Jag borde veta att man inte gör såhär en gång till. Men tydligen ska det bränna rejält innan man ska förstå. Jag har börjat tappa hår. Det jag har på huvudet, naglar, ögonfransar. Jag har tappat i vikt. Jag har ändå inte fattat utan tänkt att det är som det ska, jag kanske ätit för lite. Nu vet jag att det inte riktigt är så. Det är något annat. 
 
Jag ska klura på varför jag gör så mot mig själv, för jag vet fortfarande inte svaret. Jag är helt enkelt inte snäll mot mig själv längre. Jag borde inse för länge sedan att jag också duger som jag är. Att jag inte behöver bevisa längre vem jag är. Jag är den jag är, och jag är en arbetsmyra utan dess like. Det vet vi om, och det räcker så. Det är ingen som kommer tacka mig nu när jag sitter hemma med en blödande mage och inte ens passerat åldern 25. Jag skäms, så enkelt är det. Jag tror att det är nu allt kommer visa sig. Vem jag är. Vad jag vill. Vem som står där med min hand i sin. Jag kommer gå en lång väg, den har jag gått förut. Men vi ska tillbaka igen. Det har jag bara bestämt mig för. Jag är självklart uppriktigt heligt ledsen när jag skriver detta men det är mitt fel. Så enkelt är det. Det blir kokt mat för magen de närmaste veckorna, jag har blivit ordinerad det. Trots att jag avskyr det, men så är livet. Och vila, jag ska försöka. Men det är svårt. 
 
Med det vill jag säga att jag inte kommer vara lika aktiv vare sig på sociala medier, här, eller i övrigt heller. Så vill ni nå mig så når ni mig på telefonen. Jag ska fundera på varför jag gör detta mot mig själv, och sen ska jag göra det som är roligt. Som jag mår bra av. Sen hörs vi igen. Hejdå.
 
 
 
 
 
 
 

DET KOMMER LIKSOM BARA FORTSÄTTA, LITE SÅ

Vilket sjukt bra kanonår jag hade förra året. Jag måste säga det! Vilket rusktigt fint och glimrande och alldeles underbart år jag hade förra året 2014. Något jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro. Där och då. Jag började året på lite skakiga ben, men jag lyfte huvudet och någonstans mitt på Torneälven med mina skateskidor på fötterna så bestämde jag mig för att nu gör vi vad vi kan för att vända det som varit. Att försöka vända något som jag haft tungt, besvärligt, och känt ångest inför. Någonstans där på älven så pratade jag med mig själv och jag och tjoade och tjimmade och sjöng högt för mig själv, och på något sätt blev det som en befrielse. Efter det så vägrade jag att försätta mig i den sitsen igen. Och så har det blivit. Jag börjar som alltid året med att fylla år ganska tidigt, och jag sitter i skrivande stund och summerar att det är snart två dagar kvar tills det är dags igen. Det är alltid en härlig och bra start på året, och på något vis börjar alltid året bra i och med det. Lite glädje i mörkret efter att den härliga julen är borta och det nya året ska startas och nya blad ska vändas. Lite så ser jag det. 
 
Jag har haft skrivkramp den senaste tiden, och saker och ting har sina förklarliga skäl. Det mesta beror faktiskt på att jag skriver just nu så sjukt mycket text i huvudet igen att jag inte liksom kan få ned allt på papper. Det stannar som en oskriven bok i skallen och det med det. Så det kommer eka tomt här mellan gångerna, men åter till ämnet. Jag ska skriva om känslor under detta år, för känslor har det verkligen varit. Jag fokuserar inte så mycket egentligen på händelser utan mer på känslorna. Jag har skrivit om så mycket lycka allt för många inlägg, men det finns annat också i mitt liv. Det gör det i allas. Så händelserna får tala för sig själv. Början på året var mycket glädje och samtidigt en inre stress och sorg, jag märker sådant så tydligt när jag kollar igenom saker som mitt spotify arkiv. Är det mycket party och fest i listorna, då säger det sig sjävt. Happyhippo. Lite mer melankoliskt, lite mer muminpappansmemoarer. Det var mycket melankoli i början på året, och jag minns hur jag mådde och hur det var. Hemskt. Rent ut sagt. På något vis vände det och dagarna och månaderna tickade på. Det är väll ungefär här någonstans som jag mitt ute på isen en krispig vinterdag är ute och åker och känner hur förbannat fort jag åker. Jag har liksom inte hunnit reflektera på grund av just att jag varit så förbannad när skidorna tagit mig framåt att jag åkt slingan jag ska och tillbaka. Utan att jag ens varit där. Bara med fysiskt. Då skriker jag rakt ut, och där bestämmer jag mig. Vi vänder inte om. Nu är det dags att göra upp med mig själv. Och det är det jag gör. Där och då. Jag ska berätta.
 
Jag har haft mina demoner genom åren, det har vi alla när vi väl erkänner. Eller vi kan säga hjärnspöken. Det förklarar kanske bättre. Vi har våra komplex, våra hjärnspöken. Saker som plågar oss, som förföljer oss, som bara vägrar släppa oss. Som bitit så hårt tag i oss, att det följer oss med i tankar och som stenar i ryggsäcken. Varje dag. Mitt där på isen kommer jag på mig själv med att jag inte är där jag vill vara, att jag inte är den jag vill vara och jag inte rensat i ryggsäcken. Så jag börjar rensa, jag rensar så långt ner i ryggan jag bara kan och upp kommer damm, stenar, och ett och annat otrevligt moln. Jag promenerar hem från skidturen hem och mentalt kastar jag allt jag vill göra upp med i snödrivorna. Vissa landar lätt, andra gör stora svarta hål i snön. Men där och då så gör jag upp med mig själv. Jag skäms nästan och säga detta, men det finns somliga saker i livet som plågat en, och när jag till sist kommer hem, och månaderna har gått så har jag insett att somliga saker är helt och totalt döda för mig. Själar och ting är döda för mig. Det betyder liksom ingenting längre. Det går som inte att förklara. Men ni vet när man kommit till den där punkten då man funderat, ältat och tänkt sönder saker? Då är det liksom dött till sist? Precis så har det varit för mig. Jag har tagit död på mina största rädslor, och framförallt har jag tagit död på det som inte vill mig väl eller som jag bara inte orkar med längre. Det gör jag med mycket som inte vill mig väl helt enkelt, vissa ting är bara döda. Trots det, är det ett av mina bästa beslut jag tagit, någonsin! 
 
För en sak har jag lärt mig genom detta år då det inneburit så oerhört mycket lycka. Att alla omkring dig vill inte alla lycka. Så enkelt är det. Jag kan inte klandra andra, men jag kan klandra mig själv för att jag omgett mig av den sortens olycka. Jag har haft ett citat i huvuet många gånger - "alla förtjänar att vara lyckliga, till och med de olyckliga" och det vidhåller jag. Jag tycker att alla förtjänar att känna den lycka som dom förtjänar. Jag har också insett en sak som har betytt otroligt för mig detta år, och som jag kommer ta med mig långt framöver och det har jag en och flera att tacka för. Det är att jag vägrar, verkligen vägrar från och med nu att be om ursäkt för den person jag är. För den personligheten jag har, eller för den jag verkar vara. Aldrig. Jag har insett jag allt för ofta måste eller har tvingats stå till svars för den jag är, tillsammans med den energi jag besitter. Därför har jag tagit det absolut bästa livsbeslutet tillsammans med många kommande att jag aldrig kommer göra det igen. Jag vägrar att be om ursäkt för vem jag är. Så enklet är det. 
 
Jag har hunnit pröva på lite olika jobb under året och jag har också insett att det första jag tänkt om alla jag har mött är funderingar över om vad de tycker om mig på jobbet. Alltså min yrkesroll. Sådant orkar jag faktiskt inte tänka på längre. Jag älskar så många i min värld, men alla kan inte älska mig. Så enkelt är det, och sådant lägger nog i princip var och varannan människa kraft och energi på att fundera över. I det tysta. Men släpp det säger jag. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner väldigt väldigt gott inför alla mina arbetskollegor och jag har haft den sjuka förmånen att faktiskt fått lära känna så många nya människor under året, och så sjukt många nya härliga individer med olika speciella personligheter! Det är en förmån utan dess like. Jag hade som nyårslöfte förra året att jag skulle våga säga JA, våga säga NEJ. Jag kan med god marginal säga att jag klarade av att säga den ena av dessa två mer än den andra. Kan ni gissa vilken? Jag har nog i nio fall av tio sagt ja. Vilket jag inte ångrar för fem öre. Jag har fått vara med om mycket föregående år, och det tack vare, eller på grund av att ja sagt JA till så himla mycket. Den närmaste skaran plus familjen önskar nog mest nu att jag skulle kunna bli lite bättre på den sistnämnda, att börja tacka nej till mer saker än vad jag gör. På något vänster, och väldigt konstigt sätt så har jag inte dött detta år som jag trodde. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö för att jag sagt just JA till så sjukt mycket saker, men jag har överlevet. Jag har klarat av saker jag aldrig gjort, och sådant kan man aldrig ångra. Därför tänker jag att kategori postivi kan få stå kvar ett tag till som svarsalternativ istället för kategori negativ. Någon dag kommer det också, och rätt vad det är är det nio fall av tio man nekar. 
 
Jag är mycket nu i planer och drömmarnas värld. Det är så mycket som kommer att hända inom den närmaste tiden. Det är flytt, satsning på avancemang inom jobbet, det är sommar, höst, och sen väntar en spännande framtid. Till er tjejer, mina tjejer, jag ska ta med er alla till hufudstaden i sommar. Mer kommer. Det kommer bli helt galet fantastiskt och jag trodde faktiskt aldrig att livet kunde vara så som det är nu. Lägenhet sägs upp, andras ska tömmas, hus ska fyllas. För mig är det som väntar, och det jag lever i drömmen just nu. Detta är drömmen för mig! Att vakna upp med den känslan. Det är oslagbart. 
 
Jag konstaterar också att jag inte väljer att ångra något från föregående år, jag har slutat med det. Jag orkar helt enkelt inte. Föregående år har knuffat mig i rätt riktning, så jag vet precis åt vilket håll jag ska detta och alla kommande år. Det gäller bara att lita på magkänslan. Jag lider med alla er som inte fått vara med om detta och denna känsla. När det är som bäst. Det jag dessutom vill avrunda inlägget med är att så många ljus slocknat under året. Vackra, fantastiska och härliga ljus. Som inte förstod att ni skulle fortsätta brinna. Jag lider med släkt, vänner och familjer. Alldels för många som brunnit ut. Jag ska försöka brinna för er också. Jag önskar att alla ni tar hand om varandra, att välja strider och att försöka leva i nuet och leva livet. Vi har hört detta så många gånger förr, men vi kan väll lova varandra att försöka åtminstone? Jag är så lycklig för alla mina fina vänner och bekanta som fått barn under året, och som startat sina egna familjer. Jag är så glad och lycklig för er skull! Jag kan förstå hur det känns, och till er - snälla njut av den känslan för all framtid! Det är det finaste vi har, familjen. 
 
Livet som det ser ut nu verkar bara vara en nedförsbacke med någon jag håller hårt i handen medan vi utforskar kommande år framöver. Så länge jag känner min hand hos dig så är jag trygg, och vet vart jag ska. Det kommer liksom bara fortsätta, lite så känns det. Jag bara längtar till allt som komma skall. I år ska jag satsa på familj, vänner, min hälsa och jobb. Mer än så räcker. Jag ska göra det jag mår bra av, och jag ska inte sätta upp några löften att hålla. I år ska vara ett totalt kravfritt år. Jag ska handla mer eko, och satsa mer på välgörenhet. Det är vad jag ska göra. Jag tycker om er alla på så många olika sätt, ni är värdefulla. Var rädd om det ni har. Gör det du vill av detta år, lev det som du vill. Jag hejar på! Det var väll mest det. Jag kramar er hårt, och håll min hand tillbaka så gör vi detta år till något väl värt att minnas! 
 
 
 
 
 
 

TÄNK PÅ ALLA DU STÖTER PÅ NU UNDER JULEN, TÄNK PÅ DINA MEDMÄNNISKOR. TÄNK TILL SÄGER JAG!

Jag vill skriva ett inlägg till alla er som är ute nu i julstressen och ute i handeln. Jag vill skriva ett inlägg till er som arbetar inom handels, och som stöter på denna julstress. Jag vill skriva detta inlägg till alla er som överhuvudtaget stöter på människor inom kategori handel, men också till alla er andra. Jag skriver detta inlägg till mina medmänniskor. 
 
"Hej du kära kund, för det är just främst till dig jag riktar mig till. Jag vet att det är mycket nu. Skinkan ska bli klar, pyntet ska pyntas, knäcken ska kokas, och rimmen ska rimmas och paketen ska slås in. Jag vet att du jobbar mycket just nu, och att stressnivån är hög. Att du inte vet hur du ska få ihop dina timmar, och att du ligger och önskar att dygnet just skulle ha fler timmar än vad det egentligen har. Men jag riktar detta inlägg till dig som besöker en butik, eller varuhus, eller till dig som bara råkar stöta på människor på macken, eller på byggfirman, eller matvaruaffären, eller i din klädbutik. Jag kan nog svara för alla att vi gör så gott vi kan denna tid på året. Eller förresten, vi gör verkligen allt vi kan. Alla vi jobbar verkligen häcken av oss för att just kunna erbjuda DIG den bästa servicen som det går att erbjuda. Vi gör vårt allra bästa för att se er alla, och vi har mycket att stå i. Vi stöter på er kunder varje dag, och det märks tydligt om du som kund är stressad eller går på staden med ro. Det märks hur du tilltalar oss och hur du behandlar oss. Jag svarar även nu för oss alla medmänniskor som stöter på dig som kund just nu att vi märker om du är stressad och kanske inte har stressnivån i schack. Vi märker om du som kund vill gå i din egen värld, eller om du har ett behov av att utbyta fraser. Vi märker det på en gång. 
 
Det vi också märker är just att du som kund är väldigt stressad nu. Du förväntar dig att fem dagar före jul så ska sortimentet erbjuda dig exakt de varor som fanns i början av månaden. Du som kund förväntar dig att vi ska bemöta dig med respekt, och det gör vi. Men du som kund tror också att du kan göra precis som du vill många gånger, och att du alltid har rätt. Du som kund har inte alltid rätt, men nästan alltid. Det är så vi jobbar. Vi vill att när du lämnar butiken så ska du gå ut med känslan att du ska ha rätt. Det du som kund inte tänker på är att du som kund kan bete dig precis hur du vill, och tilltala oss precis som du känner för.  Som att det är något du tror ingår i servicen som du betalar för när du sedan lämnar butiken. Det stämmer inte. Jag vill med detta inlägg uppmärksamma alla er som ska ut, eller varit ute i julruschen att tänka efter en extra gång. För sättet du agerar mot oss som ska stöta på dig där ute, det kan förstöra en hel dag. Vi förstår att alla inte vill tjoa och tjimma, men att visa respekt för dina medmänniskor. Det är det minsta du kan göra. 
 
Jag vet att så många gjort ett så gediget förarbete inför julen. Beställt hem varor, gjort ordrar långt innan föregående semester, planerat planerat planerat in i det minsta detalj vad just dess butik eller varor ska kunna erbjuda dig som kund i dessa tider. Anställt personal, och extrapersonal för att få ihop schemat. Jobbat med schemat, och uppmuntrat sina anställda att jobba på så gott man kan. Då är det mer än rättvist att du som kund visar oss den respekt som vi visar dig. Du som kund gör så att vi får lön. Du som kund gör att vi har ett jobb att gå till. Men du som kund har inte rätt att bete dig hur du vill. Vi som jobbar och stöter på dig som kund som tro sig kunna bete dig hur du vill, vi kan inte börja att käfta emot. Vi kan inte tappa behärskningen. Vi ler, bemöter dig på det bästa sättet vi kan, och ändå räcker inte det alla gånger. Vi springer mil varje dag, och många av oss lyfter tungt, och mycket. Vi ska vara överallt, och vi ska vara skärpta och se dig framförallt, men också vår butik som kommer i andra hand. Och vi ska kunna vårt jobb. Vårt sortiment. Vi ska vara psykologer på jobbet, och din kompis. Vi ska vara din inspiration. Vi ska vara på topp, varenda dag. Vi ska ge dig den bästa servicen helt enkelt, och det bästa bemötandet varje dag, och du som kund ska känna dig nöjd att komma till just oss.
 
Självklart finns det många av er som bemöter oss med glädje, och tackar för den hjälp och servicen vi erbjuder dig. Vårt jobb vi gör. När man blir bemött positivt av dig som kund, så kan det göra veckor, dagar, eller timmar. Så enklet är det. Men jag tycker vi ska bli bättre i dessa tider då många av oss medmänniskor i butiker knappt hinner andas eller äta lunch. Eller bara kunna sitta ner två sekunder. Så det lilla leendet, tacket, eller positiva attityden som du förmedlar till oss, det betyder oerhört mycket, och värmer varmt. Det syns långa vägar när man får ett positivt bemötande tillbaka, och man orkar då forsätta jobba under dagen i ett ruskigt högt tempo. Sen vill jag verkligen ge världens största kram till alla er medmänniskor som jobbar i handeln eller rent övrigt just nu. Ni gör ett så fruktansvärt viktigt och fantastiskt jobb, och kom ihåg att ge varandra och dig själv en klapp på axeln för att just du är du, och för det jobb du gör. Du betyder mycket! Du är viktig! Det är fruktansvärt att vi stressar ihjäl oss för en högtid, men det har tyvärr blivit så. Därför är det extra viktigt att vi tar hand om oss själva, och våra medmänniskor, och våra släktingar och familjer. Det om något är det viktiga! Alla ni där ute gör ett fantastiskt jobb, och vi alla behövs, men tänk på hur du bemöter omgivningen, för det spelar verkligen roll. Jag hoppas att vi alla kan lyfta huvudet de kommande dagarna, och trycka bort stressen och det låga blodsockret och bemöta alla vi möter med respekt och glädje. Det behövs, så tänk till säger jag! Enklare än så är det inte."
 
 
 
 

JAG SKA MÅLA OCH RÄDDA HELA VÄRLDEN LILLA MAMMA

Jag skriver extremt mycket nu i mitt huvud. Jag jobbar som en jäkla blådåre i 700 blås just nu att jag liksom bara har koll på dag till dag, börjar man och fråga hur jag jobbar nästa vecka rycker jag mest på axlarna och kan inte svara. Så enkelt är det tyvärr. Eller besvärligt om du frågar mig. Jag har så jäklarns mycket nu att göra att jag inte vet hur Januari kommer se ut med tanke på att man kör på nu i miljarders blås som sagt. Kanske då att denna förkylning som ligger och pockar över mig bryter ut, men vi har gjort en överrenskommelse. Det finns ingen tid, eller ork i december att ligga hemma sjuk och tycka synd om sig själv. Så är det. Så vi har tagit i hand på att det finns bättre och sämre månader, that's it. Vad menar jag med förresten med att jag skriver extremt mycket i mitt huvud just nu? Jo. Jag ska förtelle. Jag tror egentligen att jag skrivit tusentals romaner genom mina dagar, och framförallt just nu. Det är härligt, det är faktiskt det. Jag skriver böcker som aldrig blir färdiga och slipar på texter i huvudet, men direkt jag ska sätta mig ner för att få ned allt på pränt så blir det totalt black out. Det kommer inte fram ett endaste ord på tangenterna, utan det tar stopp. Märkligt det där. Jag tror jag inte är helt färdig med historien jag vill berätta, så kanske just därav att det inte går att få till början på storyn. 
 
Haha, det låter som jag ska bli den nästa store romanförfattaren i landet. Nä, så tänker jag inte. Men jag har mycket historier på lager, mer än så kan jag inte säga. Det kanske beror på att jag har så mycket för mig, jag är så väldans kreativ just nu och vill bara skapa och skapa och skapa. Jag har nästan svårt att sova på nätterna för att jag kommer på så himla bra idéer, förslag och texter och allt vad man kan tänkas komma på. Ni vet kanske vad jag pratar om? Kreativ konstnärssjäl. Ha! Den var bra, men jag ska försöka påminna mig själv när jag ska köra igång med allt om jag kommer ihåg det jag skrivit här. Så himlarns kreativ. Det kanske också beror på att jag ska bli husägare. Jag inreder och målar, tapetserar och lägger golv i huvudet redan nu, egentligen tusen gånger om, och jag kan riktigt se hur bra detta kommer bli. Jag är kanske en kreativ person. Som aldrig riktigt trott på mig själv gällande den förmågan. Eller i övrigt heller. Men det har visat sig att jag satt upp mål för året. Inga löften. Bara mål. Stora som små, och jag tänker att jag här någon dag när tiden räcker till ska sätta mig ned och verkligen utveckla och detaljera målen. Inga ord. Mer meningar. Hur jag ska komma dit. Hur långt jag vill nå. Vart jag vill vara. Jag har i och för sig ett nyårslöfte i år, och det är väll att jag ska försöka leva mer grönt. Tänka på naturen, köpa mer eko, tänka eko. Det känns bra. Känns väldigt rätt i tiden. Satsa på hälsa, välmående och grönt. Jag har inte haft lust att träna under hela detta år. När jag gjort det så har jag gråtit eller skrikit rakt ut. Det är inte roligt längre. Jag gick in i träningsväggen och jag har inte hittat tillbaka. Därav lägger jag noll och ingen press på min kropp angående det. Vi prioriterar jobb, karriär och familj och nöjen. Det är viktigt för mig just nu. Träning kommer. Så länge jag mår bra och är lycklig, så spelar det mig ingen roll om jag kutar 7 mil i veckan. Eller bara går till jobbet, och har ett fysiskt jobb. Det räcker för mig just nu. Rätt vad det är så kommer lusten tillbaka. Så är det. 
 
 
Jag har sådan lust att bara delge mig av saker och ting som jag funderar på. För jag är en talare, så är det. Sticker jag inte under stolen med. Men om ni som känner mig vet att jag är en talare så jag är tusen gånger mer en tänkare. Jag funderar på omöjliga senarion, hur man ska rädda världen, varför himlen är blå, m.m. Men jag funderar ofta på hur jag ska kunna rädda världen. Hur jag ska kunna rädda familjer som varit med om trauman, hur jag ska kunna rädda fattiga, rädda vår jord från översvämmningar, hur vi ska kunna undvika katastrofer. Jag sa när jag var liten med båda armarna hårt intryckta i sidorna i kroppen att jag ska minsann bli statsminister när jag blir stor. Framförallt att alla barn ska få äta glass före maten. Jag är kanske inte riktigt där idag, men drivet mitt finns. Jag vill kunna rädda världen stort, men jag får alltid höra att "Matilda, du KAN inte tro att du kan rädda världen". Nej, jag vet. Men jag vill kunna känna att jag gjort något. Kanske speglar min egen känsla om otillräcklighet. Jag vill rädda stort, men jag vet att det inte går. Det kanske bara är så. Och jag vill försöka spegla världen som en lycklig och glad värld. Jag tror det är min drivkraft. Att just bara vara glad. Att försöka se framåt och försöka att göra min omgivning och alla runt omkring mig positiva. Stora tankar, och stora funderingar som sagt. Jag ska rusa till jobbet, och vi hörs tills vidare. På återseende!
 
 
 
 

HAN ÄR ELDFAST OCH STARK, HAN ÄR SÅRBAR OCH ÖM. HAN KOMMER FRÅN FRÄMMANDE VIDDER, HAN STANNAR HOS DIG SOM EN DRÖM.

Förespråkar kvalité före kvantitet. Så är det. Under alla dessa dagar jag inte uppdaterat så har det hänt mycket. Otroligt mycket. Knappt så jag själv landat eller hänger med. Men det spelar för övrigt kanske ingen större roll. Jag jobbar just nu extrem mycket, och har egentligen alldeles för mycket för mig. Livet trillar på i kraftig rotation i 300 blås och jag kommer inte att kunna stanna upp förrän kanske möjligtvis efter december månad hinner säga adjöken. Då, då kommer jag kanske att kunna stanna upp en stund, vilket jag hoppas. Jag har hunnit med att vara på semester. Karibien närmare bestämt. AVNJUTIT två veckors underbartfruktansvärthärligaveckor. Det finns som inget annat att säga där. Jag längtar tillbaka. Det tog mig två-tre dagar att bara kunna stänga av. Verkligen inte bry mig om ett endaste dugg faktiskt. Mest kanske på sin höjd fundera över vilken mat man ska äta där borta under dagarna eller vilken drink man skulle beställa. Resten? Una cerveza porfavor. That's it. Ungefär dit min spanska räcker, och den räckte långt. Eller förresten farmacia, också ett bra ord att kunna, men det är en annan historia. 
 
Jag är för övrigt inte någon vemsomhelst fröken längre. Jag har inte blivit märkvärdigare, längre, klokare eller mindre förvirrad. Jag har förstått att det uppstått en enorm nyfikenhet sedan jag kom hem från denna resa, och kanske en förklaring eller en berättelse över en av mina absolut största händelser i mitt liv. Det har varit min födsel (härligt man får vara med i livet), min student, ta körkortet, ta en kandidatexamen, ordna sitt egna första ordentliga boende, haft ett fast jobb, köpt hus, och förlovat mig. Sagt ja till den vackraste och absolut finaste människan jag någonsin träffat. För mig finns det ingen annan. Sedan den dagen jag träffade min fina H uppe i fjällen så kunde jag inte släppa han, jag funderade och funderade och undrade om vi skulle mötas igen. Vi gjorde det. Sen den dagen har det varit vi. En enormt vacker och varm junikväll, och sen dess har vi inte varit ifrån varandra länge. Hur själva frieriet gick till låter jag vara personligt. Men jag sa SJÄLVKLART ja! Det absolut ärligaste JA jag någonsin svarat på något. Det känns så oerhört fint, och jag blir rörd och varm i hela kroppen bara jag tänker på den dagen. Bara dagen i sig var oerhört fin. Nä, det var perfekt. Alldeles perfekt. Det känns bara så förbanant rätt, och jag blir glad över att ni varit in här och kikat sedan vi offentliggjorde detta. Historien kring det här med att fria, förlova sig och bröllop och hela faderullan betyder verkligen oerhört mycket för mig. Det har det alltid gjort. Jag har verkligen drömt om att få säga ja till någon jag älskar gränslöst mycket och som jag verkligen ser mig själv kunna leva med resten av livet. När jag skriver det här, så förstår ni då säkerligen hur mycket allt detta betyder för mig. Så enormt mycket. Så för mig så känns det så stort att jag knappt förstått det själv. Därav kanske ännu mer lite förvirrad fröken än vanligt, vad vet jag.
 
Det har även visat sig också, tyvärr, vem som verkligen står vid ens sida när det verkligen går bra för en. Eller tyvärr ska jag inte säga, men det har visat sig att en del personer verkligen inte kan ta det att det går bra för någon eller unna mig den lycka som jag just nu känner. Det har blivit för mycket, och det har visat sig. Jag blir ledsen, men jag känner nu att de människor i min närhet som verkligen unnar mig lycka, de är de som jag kommer hålla hårdast i länge framöver. På sätt och vis kanske saker som dessa var meningen, man sållar bort och mer med det är det egentligen inte. 
 
Men som sagt, jag lägger det nu bakom mig. För mig är det viktiga att man mår bra, att man är lycklig och att man trivs med livet och vet vad man har.  Livet har så jäkla mycket att ge en och det gäller att fokusera på rätt saker helt enkelt. Oj förresten jag glömde, jag vet att det kommit och kommer frågor mest hela tiden om när brölllopsklockorna ska ringa. Låt mig svara på den frågan: I framtiden. Någon gång när tiden känns rätt så blir det, och egentligen är jag väldigt traditionell av mig men jag kompromissar utan den minsta dåliga känslan i kroppen. Snarare tvärt om. Det blir när det blir och jag känner mig väldigt väldigt okej med det beslutet. Just nu försöker jag mest vänja mig vid att bli kallad fästmö, eller frugan. Fast den benämningen har man gått med under ett tag redan, så jag börjar faktiskt vänja mig och känna mig bekväm med det. Det kommande året 2015 kommer bli årets jäkla år i många bemärkelser, och det kommer visa sig. Jag riktigt längtar fram tills dess, och jag ska försöka mitt bästa att försöka sammafatta detta kaotiska och fruktansvärt händelserika år längre fram. Vid den här tiden på året brukar jag känna mig lite låg, inte nödvändigtvis mycket, men lite sådär längtar efter julen men längtar efter ljusa tiden på våren. Nu känner jag mer att jag är låg för att andra inte kanske känner som jag. Lycka, entusiasm och 300 blås med betongsula på gasen. Det är konstigt det där. Det blir så ibland. 
 
Annars just nu försöker jag pussla ihop livet, och jag pratar mest i månader. Januari månad börjar inte riktigt bli full, egentligen inte ens nästan, men det känns som mest så. December är knappt att tala om. Det pusslas om varje minut, och dagar i vissa fall. Jag är inte otrevlig, eller obrydd. Jag bara har fruktansvärt mycket för mig just nu, och jag försöker pressa undan mitt dåliga samvete över att jag inte hinner överallt och med allt. Därför kanske det bakas på nätterna, sover några lediga timmar på dagarna, och pusslar och pusslar. Men det kommer dröja en stund, det har jag ställt in mig på. Jag laddar hela veckan ut för att gå ut och äta julbord på lördag och faktiskt en ledig helg som det ser ut i dagsläget. Som sagt, livet går just nu i miljarders blås, men jag är bara så lycklig, och jag tänker att jag gör så gott jag kan. Räcker inte det så gör det inte det. Så är det med det. Ta hand om er alla, mörkret gör oss trötta, utmattade och lite låga. Håll ut, för snart kommer ljuset och härliga vårdagar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

FÖRBANNADE JÄVLA CANCER

Det är så svårt för mig att överhuvudtaget börja skriva detta inlägg för att just ordet cancer väcker så otroligt starka känslor hos mig. Det är sällan som jag blir så mållös och totalt underlägsen och känner mig så övergiven som när ordet cancer nämns. Det är sällan jag blir så förbannad, så oerhört ledsen och känner mig så maktlös som när jag får höra att någon eller några har fått det så fruktansvärt sorgliga beskedet - att de har cancer. Ordet cancer är något vi måste börja prata om. Mer, alldeles på tok mycket mer. Därför ingen av oss vet vad vi ska säga när väl beskedet eller diagnosen är framme. Eller hur vi ska bete oss eller relatera till det. Jag fick höra att barn relaterar lättast eller bäst till ordet cancer just på grund av att de leker sjukshus med varandra, och ska hjälpa varandra. I deras värld är cancer inget farligt. Det är precis som vad som helst, de botar varandra med medicin och sedan är det över, och så fortsätter de leka något annat - tjuv&polis, krig eller mamma,pappa,barn, som om inget hade hänt. 
 
I våran värld, i den vuxna världen så har vi förstått att ordet cancer är inget man leker med. Det finns inget som helst skimmer över det beskedet eller den diagnosen. När en anhörig drabbas, så drabbas alla. Så är det. Jag vet själv vad jag talar om eftersom att min mamma, för bara några år sedan drabbades. Jag minns ännu den dagen då hon släppte beskedet - att min mamma, min stöttepelare, min hjälte drabbats av en jävla cancer. Bröstcancer. Hela min värld rasade samman, och jag minns inte om det var min bror eller jag som frågade om hon kunde dö. Jag minns inte vad hon svarade, men det jag minns var att efter det beskedet så blev ingenting sig likt. Från den natten när jag gick till sängen för att sova, så förändrades mitt sätt att se på den sjukdomen. Trots att jag var kring 15-16 års ålder, så började jag själv fantisera att jag hade cancer, att jag skulle få det när jag blir äldre. Att jag kommer gå igenom samma process som min egen mamma. Den tanken, den sitter fortfarande djupt rotad i mig, varenda eviga dag. Tänk om. 
 
Tänk om vi skulle kunna rädda alla vackra personer från denna satans sjukdom. Tänk om vi skulle kunna göra allt för att så få som möjligt ska behöva stryka med i denna sjukdom. Tänk om vi skulle veta vad det är som gör att så många drabbas. Tänk om. Jag tänker mycket på en nära vän till mig vars pappa nyligen tyvärr allt för fort och så fruktansvärt sorgligt fick lämna världen allt för tidigt. En pappa som lämnar sin fina familj kvar. Tårarna rinner själv för mig när jag skriver detta, men det är så fruktansvärt orättvist. Ibland är han där uppe bland molnen så grym, så fruktansvärt jäkla grym. Han tar dom han vill, plockar hämningslöst, och vi andra, vi blir kvar. Utan förklaring. Utan någon som helst jäkla förklaring. Varför han? Varför cancer? Varför? Det är så jävla orättvist. Det som gör mig mest ledsen är att allt fokus kring denna sjukdom av förklarliga skäl riktas på den som är sjuk, eller blivit sjuk. Men alla andra, alla andra som står utanför och ser på och inte kan göra ett endaste dugg. Hur hanterar man det? Hjälpen efter ett sådant besked som just cancer ger, tycker jag är katastrofal. Jag har sett på mycket nära håll hur nattsvart och tungt det är för familjemedlemmar att gå igenom detta. Allt är unikt från fall till fall, men ändå så är det så svart, så svart. Det finns bara ett fokus, alltid, det är att personen ska bli frisk. Men om det inte blir så, hur gör man då? Hur hanterar man det? Det är ingen som förbereder en, och det är ingen som säger åt en hur det kommer gå till. Ingen vet något. Det är det värsta. Det bara händer, sen blir det svart.
 
Jag vet att Sverige är ett av de bästa länderna i världen där det är bäst förutsättningar att bli sjuk i just gällande sjukdomen cancer, men vad hjälper det när många familjer tvingas lämna sina familjemedlemmar i en låda av trä? Det ska inte behöva vara så, det ska inte det! Visst är det är ett mycket bra facit på att Sverige är så fruktansvärt framåt gällande forskning och framsteg. Där många faktiskt botas. Men vi kan göra mer, vi kan bli bättre! Jag riktar mig till er som inte fått en familjemedlem botad, eller släkting. Jag lider med er varje dag, och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är. Jag vet att det inte är lätt men jag kan ge mina bästa tips på hur man ska bemöta personer, familjer eller individer som drabbats på något sätt av detta besked och det är väldigt enkelt: fråga hur personen mår. Alltså det är komplext för vi som lyssnar vi vill, och kanske inte alltid orkar höra sanningen, men oavsett så fråga för tusan hur omgivningen mår. Alla frågar redan och undrar dagenligen om hur den drabbade mår. Men omgivningen, är det någon där som undrar hur det går hemma, eller hur man mår? Nä, det är sällan så. Något så fruktansvärt enkelt och banalt som en liten fråga om hur man mår, det om något är så enkelt, kostar inget men betyder så fruktansvärt mycket. Titta inte ner i golvet, ignorera inte det faktum att man vet med sig att någon i sin närhet har en cancerdrabbad i familjen, gör snälla inte det. Jag skrev förresten ett brev när jag gick i skolan efter en tids praktik där vi fick frågan om hur vi mår efter vi varit borta från skolan ett tag. Det var under den perioden mamma blev sjuk. Jag skrev att min mamma fått cancer men där ingen frågade hur jag mådde. Alla undrade bara hur hon mådde. Det brevet fick jag tillbaka tre år senare på min student, och fortfarande tänker jag på det där. Att ingen då ännu frågat på allvar hur jag mådde under den tiden. Att så få undrar hur omgivningen mår, det är så sorgligt. 
 
Om jag hade kunnat ge alla mina pengar i världen skulle göra det. Om jag hade kunnat starta en världsomfattande insamling, eller om jag hade kunnat skicka världens allra bästa läkare till alla cancerenheter så skulle jag göra det. Om jag kunde bota alla sjuka, och om jag kunde gå bredvid alla anhöriga som också drabbats så hade jag hållt era händer. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös denna månad på året. Cancermånaden Oktober. Det spelar ingen roll om det är prostatacancer, bröstcancer, lungcancer, blodcancer, oavsett så måste det få ett slut. Du kan göra så lite, men som ändå spelar en sådan otrolig roll. Du kan köpa ett rosa band, du kan köpa produkter i butiker som speciellt är ämnade för den rosa månaden. Du kan lämna ett bidrag till cancerfonden. Du kan göra så lite, men som skulle få en sådan otrolig betydelse. När jag ser att folk köper ett rosa band, eller köper produkter eller skänker pengar så blir jag alldeles rörd att jag är nära till tårar. Ni skänker pengar till dom som drabbats, men också till dom som kommer drabbas. Det kan vara jag nästa gång, det kan var du, din flickvän, din pojkvän, din bästa vän, mormor, morfar, farmor, farfar, faster, farbror, moster, morbror, syster, bror, tvilling, din mamma, din pappa, din kompis mamma, din kompis pappa, du förstår vad jag menar. Det kan vara ditt barn.  Det kan vara någon du känner. Ingen vill få beskedet att det är över. Ingen vill vara med om att morsdag eller farsdag firar man inte längre på grund utav att just människan inte finns. Ingen. Vill. Detta. 
 
Jag själv tycker att vi borde lyfta fler sjukdomar och sorgliga öden till ytan. Absolut. Cancer, men såväl andra sjukdomar som också borde få en speciell månad där vi gör det vi kan för att samla in pengar och göra nytta. Sverige, kom igen, vi är hur grymma som helst och väldigt generösa av oss. Jag vet att vi kan. Därför gör jag allt jag kan denna månad, för att jag just vet hur det är att vara drabbad till någon som gått igenom denna fasansfulla, hänsynslösa och totalt jävla sjuka sjukdomen cancer. Det finns inget skimmer överhuvudtaget gällande denna sjukdom, det har jag sagt innan, det är en enda lång och oerhörd tung kamp. Men, jag är glad att Oktober låter mig få känna hopp, och ett litet rosa skimmer över just alla som överlevt. Men till ni som inte gjort det, det är ni som får mig att kämpa, och hoppas, på att vi en fruktansvärt vacker dag har själva tillsammans dödat cancern. Att det är vi som vinner, för den har dödat och skadat färdigt känner jag.
 
 
        Bild: www.ungcancer.se
 
 
 
 
 

Min profilbild
RSS 2.0