TÄNK PÅ ALLA DU STÖTER PÅ NU UNDER JULEN, TÄNK PÅ DINA MEDMÄNNISKOR. TÄNK TILL SÄGER JAG!

Jag vill skriva ett inlägg till alla er som är ute nu i julstressen och ute i handeln. Jag vill skriva ett inlägg till er som arbetar inom handels, och som stöter på denna julstress. Jag vill skriva detta inlägg till alla er som överhuvudtaget stöter på människor inom kategori handel, men också till alla er andra. Jag skriver detta inlägg till mina medmänniskor. 
 
"Hej du kära kund, för det är just främst till dig jag riktar mig till. Jag vet att det är mycket nu. Skinkan ska bli klar, pyntet ska pyntas, knäcken ska kokas, och rimmen ska rimmas och paketen ska slås in. Jag vet att du jobbar mycket just nu, och att stressnivån är hög. Att du inte vet hur du ska få ihop dina timmar, och att du ligger och önskar att dygnet just skulle ha fler timmar än vad det egentligen har. Men jag riktar detta inlägg till dig som besöker en butik, eller varuhus, eller till dig som bara råkar stöta på människor på macken, eller på byggfirman, eller matvaruaffären, eller i din klädbutik. Jag kan nog svara för alla att vi gör så gott vi kan denna tid på året. Eller förresten, vi gör verkligen allt vi kan. Alla vi jobbar verkligen häcken av oss för att just kunna erbjuda DIG den bästa servicen som det går att erbjuda. Vi gör vårt allra bästa för att se er alla, och vi har mycket att stå i. Vi stöter på er kunder varje dag, och det märks tydligt om du som kund är stressad eller går på staden med ro. Det märks hur du tilltalar oss och hur du behandlar oss. Jag svarar även nu för oss alla medmänniskor som stöter på dig som kund just nu att vi märker om du är stressad och kanske inte har stressnivån i schack. Vi märker om du som kund vill gå i din egen värld, eller om du har ett behov av att utbyta fraser. Vi märker det på en gång. 
 
Det vi också märker är just att du som kund är väldigt stressad nu. Du förväntar dig att fem dagar före jul så ska sortimentet erbjuda dig exakt de varor som fanns i början av månaden. Du som kund förväntar dig att vi ska bemöta dig med respekt, och det gör vi. Men du som kund tror också att du kan göra precis som du vill många gånger, och att du alltid har rätt. Du som kund har inte alltid rätt, men nästan alltid. Det är så vi jobbar. Vi vill att när du lämnar butiken så ska du gå ut med känslan att du ska ha rätt. Det du som kund inte tänker på är att du som kund kan bete dig precis hur du vill, och tilltala oss precis som du känner för.  Som att det är något du tror ingår i servicen som du betalar för när du sedan lämnar butiken. Det stämmer inte. Jag vill med detta inlägg uppmärksamma alla er som ska ut, eller varit ute i julruschen att tänka efter en extra gång. För sättet du agerar mot oss som ska stöta på dig där ute, det kan förstöra en hel dag. Vi förstår att alla inte vill tjoa och tjimma, men att visa respekt för dina medmänniskor. Det är det minsta du kan göra. 
 
Jag vet att så många gjort ett så gediget förarbete inför julen. Beställt hem varor, gjort ordrar långt innan föregående semester, planerat planerat planerat in i det minsta detalj vad just dess butik eller varor ska kunna erbjuda dig som kund i dessa tider. Anställt personal, och extrapersonal för att få ihop schemat. Jobbat med schemat, och uppmuntrat sina anställda att jobba på så gott man kan. Då är det mer än rättvist att du som kund visar oss den respekt som vi visar dig. Du som kund gör så att vi får lön. Du som kund gör att vi har ett jobb att gå till. Men du som kund har inte rätt att bete dig hur du vill. Vi som jobbar och stöter på dig som kund som tro sig kunna bete dig hur du vill, vi kan inte börja att käfta emot. Vi kan inte tappa behärskningen. Vi ler, bemöter dig på det bästa sättet vi kan, och ändå räcker inte det alla gånger. Vi springer mil varje dag, och många av oss lyfter tungt, och mycket. Vi ska vara överallt, och vi ska vara skärpta och se dig framförallt, men också vår butik som kommer i andra hand. Och vi ska kunna vårt jobb. Vårt sortiment. Vi ska vara psykologer på jobbet, och din kompis. Vi ska vara din inspiration. Vi ska vara på topp, varenda dag. Vi ska ge dig den bästa servicen helt enkelt, och det bästa bemötandet varje dag, och du som kund ska känna dig nöjd att komma till just oss.
 
Självklart finns det många av er som bemöter oss med glädje, och tackar för den hjälp och servicen vi erbjuder dig. Vårt jobb vi gör. När man blir bemött positivt av dig som kund, så kan det göra veckor, dagar, eller timmar. Så enklet är det. Men jag tycker vi ska bli bättre i dessa tider då många av oss medmänniskor i butiker knappt hinner andas eller äta lunch. Eller bara kunna sitta ner två sekunder. Så det lilla leendet, tacket, eller positiva attityden som du förmedlar till oss, det betyder oerhört mycket, och värmer varmt. Det syns långa vägar när man får ett positivt bemötande tillbaka, och man orkar då forsätta jobba under dagen i ett ruskigt högt tempo. Sen vill jag verkligen ge världens största kram till alla er medmänniskor som jobbar i handeln eller rent övrigt just nu. Ni gör ett så fruktansvärt viktigt och fantastiskt jobb, och kom ihåg att ge varandra och dig själv en klapp på axeln för att just du är du, och för det jobb du gör. Du betyder mycket! Du är viktig! Det är fruktansvärt att vi stressar ihjäl oss för en högtid, men det har tyvärr blivit så. Därför är det extra viktigt att vi tar hand om oss själva, och våra medmänniskor, och våra släktingar och familjer. Det om något är det viktiga! Alla ni där ute gör ett fantastiskt jobb, och vi alla behövs, men tänk på hur du bemöter omgivningen, för det spelar verkligen roll. Jag hoppas att vi alla kan lyfta huvudet de kommande dagarna, och trycka bort stressen och det låga blodsockret och bemöta alla vi möter med respekt och glädje. Det behövs, så tänk till säger jag! Enklare än så är det inte."
 
 
 
 

JAG SKA MÅLA OCH RÄDDA HELA VÄRLDEN LILLA MAMMA

Jag skriver extremt mycket nu i mitt huvud. Jag jobbar som en jäkla blådåre i 700 blås just nu att jag liksom bara har koll på dag till dag, börjar man och fråga hur jag jobbar nästa vecka rycker jag mest på axlarna och kan inte svara. Så enkelt är det tyvärr. Eller besvärligt om du frågar mig. Jag har så jäklarns mycket nu att göra att jag inte vet hur Januari kommer se ut med tanke på att man kör på nu i miljarders blås som sagt. Kanske då att denna förkylning som ligger och pockar över mig bryter ut, men vi har gjort en överrenskommelse. Det finns ingen tid, eller ork i december att ligga hemma sjuk och tycka synd om sig själv. Så är det. Så vi har tagit i hand på att det finns bättre och sämre månader, that's it. Vad menar jag med förresten med att jag skriver extremt mycket i mitt huvud just nu? Jo. Jag ska förtelle. Jag tror egentligen att jag skrivit tusentals romaner genom mina dagar, och framförallt just nu. Det är härligt, det är faktiskt det. Jag skriver böcker som aldrig blir färdiga och slipar på texter i huvudet, men direkt jag ska sätta mig ner för att få ned allt på pränt så blir det totalt black out. Det kommer inte fram ett endaste ord på tangenterna, utan det tar stopp. Märkligt det där. Jag tror jag inte är helt färdig med historien jag vill berätta, så kanske just därav att det inte går att få till början på storyn. 
 
Haha, det låter som jag ska bli den nästa store romanförfattaren i landet. Nä, så tänker jag inte. Men jag har mycket historier på lager, mer än så kan jag inte säga. Det kanske beror på att jag har så mycket för mig, jag är så väldans kreativ just nu och vill bara skapa och skapa och skapa. Jag har nästan svårt att sova på nätterna för att jag kommer på så himla bra idéer, förslag och texter och allt vad man kan tänkas komma på. Ni vet kanske vad jag pratar om? Kreativ konstnärssjäl. Ha! Den var bra, men jag ska försöka påminna mig själv när jag ska köra igång med allt om jag kommer ihåg det jag skrivit här. Så himlarns kreativ. Det kanske också beror på att jag ska bli husägare. Jag inreder och målar, tapetserar och lägger golv i huvudet redan nu, egentligen tusen gånger om, och jag kan riktigt se hur bra detta kommer bli. Jag är kanske en kreativ person. Som aldrig riktigt trott på mig själv gällande den förmågan. Eller i övrigt heller. Men det har visat sig att jag satt upp mål för året. Inga löften. Bara mål. Stora som små, och jag tänker att jag här någon dag när tiden räcker till ska sätta mig ned och verkligen utveckla och detaljera målen. Inga ord. Mer meningar. Hur jag ska komma dit. Hur långt jag vill nå. Vart jag vill vara. Jag har i och för sig ett nyårslöfte i år, och det är väll att jag ska försöka leva mer grönt. Tänka på naturen, köpa mer eko, tänka eko. Det känns bra. Känns väldigt rätt i tiden. Satsa på hälsa, välmående och grönt. Jag har inte haft lust att träna under hela detta år. När jag gjort det så har jag gråtit eller skrikit rakt ut. Det är inte roligt längre. Jag gick in i träningsväggen och jag har inte hittat tillbaka. Därav lägger jag noll och ingen press på min kropp angående det. Vi prioriterar jobb, karriär och familj och nöjen. Det är viktigt för mig just nu. Träning kommer. Så länge jag mår bra och är lycklig, så spelar det mig ingen roll om jag kutar 7 mil i veckan. Eller bara går till jobbet, och har ett fysiskt jobb. Det räcker för mig just nu. Rätt vad det är så kommer lusten tillbaka. Så är det. 
 
 
Jag har sådan lust att bara delge mig av saker och ting som jag funderar på. För jag är en talare, så är det. Sticker jag inte under stolen med. Men om ni som känner mig vet att jag är en talare så jag är tusen gånger mer en tänkare. Jag funderar på omöjliga senarion, hur man ska rädda världen, varför himlen är blå, m.m. Men jag funderar ofta på hur jag ska kunna rädda världen. Hur jag ska kunna rädda familjer som varit med om trauman, hur jag ska kunna rädda fattiga, rädda vår jord från översvämmningar, hur vi ska kunna undvika katastrofer. Jag sa när jag var liten med båda armarna hårt intryckta i sidorna i kroppen att jag ska minsann bli statsminister när jag blir stor. Framförallt att alla barn ska få äta glass före maten. Jag är kanske inte riktigt där idag, men drivet mitt finns. Jag vill kunna rädda världen stort, men jag får alltid höra att "Matilda, du KAN inte tro att du kan rädda världen". Nej, jag vet. Men jag vill kunna känna att jag gjort något. Kanske speglar min egen känsla om otillräcklighet. Jag vill rädda stort, men jag vet att det inte går. Det kanske bara är så. Och jag vill försöka spegla världen som en lycklig och glad värld. Jag tror det är min drivkraft. Att just bara vara glad. Att försöka se framåt och försöka att göra min omgivning och alla runt omkring mig positiva. Stora tankar, och stora funderingar som sagt. Jag ska rusa till jobbet, och vi hörs tills vidare. På återseende!
 
 
 
 

HAN ÄR ELDFAST OCH STARK, HAN ÄR SÅRBAR OCH ÖM. HAN KOMMER FRÅN FRÄMMANDE VIDDER, HAN STANNAR HOS DIG SOM EN DRÖM.

Förespråkar kvalité före kvantitet. Så är det. Under alla dessa dagar jag inte uppdaterat så har det hänt mycket. Otroligt mycket. Knappt så jag själv landat eller hänger med. Men det spelar för övrigt kanske ingen större roll. Jag jobbar just nu extrem mycket, och har egentligen alldeles för mycket för mig. Livet trillar på i kraftig rotation i 300 blås och jag kommer inte att kunna stanna upp förrän kanske möjligtvis efter december månad hinner säga adjöken. Då, då kommer jag kanske att kunna stanna upp en stund, vilket jag hoppas. Jag har hunnit med att vara på semester. Karibien närmare bestämt. AVNJUTIT två veckors underbartfruktansvärthärligaveckor. Det finns som inget annat att säga där. Jag längtar tillbaka. Det tog mig två-tre dagar att bara kunna stänga av. Verkligen inte bry mig om ett endaste dugg faktiskt. Mest kanske på sin höjd fundera över vilken mat man ska äta där borta under dagarna eller vilken drink man skulle beställa. Resten? Una cerveza porfavor. That's it. Ungefär dit min spanska räcker, och den räckte långt. Eller förresten farmacia, också ett bra ord att kunna, men det är en annan historia. 
 
Jag är för övrigt inte någon vemsomhelst fröken längre. Jag har inte blivit märkvärdigare, längre, klokare eller mindre förvirrad. Jag har förstått att det uppstått en enorm nyfikenhet sedan jag kom hem från denna resa, och kanske en förklaring eller en berättelse över en av mina absolut största händelser i mitt liv. Det har varit min födsel (härligt man får vara med i livet), min student, ta körkortet, ta en kandidatexamen, ordna sitt egna första ordentliga boende, haft ett fast jobb, köpt hus, och förlovat mig. Sagt ja till den vackraste och absolut finaste människan jag någonsin träffat. För mig finns det ingen annan. Sedan den dagen jag träffade min fina H uppe i fjällen så kunde jag inte släppa han, jag funderade och funderade och undrade om vi skulle mötas igen. Vi gjorde det. Sen den dagen har det varit vi. En enormt vacker och varm junikväll, och sen dess har vi inte varit ifrån varandra länge. Hur själva frieriet gick till låter jag vara personligt. Men jag sa SJÄLVKLART ja! Det absolut ärligaste JA jag någonsin svarat på något. Det känns så oerhört fint, och jag blir rörd och varm i hela kroppen bara jag tänker på den dagen. Bara dagen i sig var oerhört fin. Nä, det var perfekt. Alldeles perfekt. Det känns bara så förbanant rätt, och jag blir glad över att ni varit in här och kikat sedan vi offentliggjorde detta. Historien kring det här med att fria, förlova sig och bröllop och hela faderullan betyder verkligen oerhört mycket för mig. Det har det alltid gjort. Jag har verkligen drömt om att få säga ja till någon jag älskar gränslöst mycket och som jag verkligen ser mig själv kunna leva med resten av livet. När jag skriver det här, så förstår ni då säkerligen hur mycket allt detta betyder för mig. Så enormt mycket. Så för mig så känns det så stort att jag knappt förstått det själv. Därav kanske ännu mer lite förvirrad fröken än vanligt, vad vet jag.
 
Det har även visat sig också, tyvärr, vem som verkligen står vid ens sida när det verkligen går bra för en. Eller tyvärr ska jag inte säga, men det har visat sig att en del personer verkligen inte kan ta det att det går bra för någon eller unna mig den lycka som jag just nu känner. Det har blivit för mycket, och det har visat sig. Jag blir ledsen, men jag känner nu att de människor i min närhet som verkligen unnar mig lycka, de är de som jag kommer hålla hårdast i länge framöver. På sätt och vis kanske saker som dessa var meningen, man sållar bort och mer med det är det egentligen inte. 
 
Men som sagt, jag lägger det nu bakom mig. För mig är det viktiga att man mår bra, att man är lycklig och att man trivs med livet och vet vad man har.  Livet har så jäkla mycket att ge en och det gäller att fokusera på rätt saker helt enkelt. Oj förresten jag glömde, jag vet att det kommit och kommer frågor mest hela tiden om när brölllopsklockorna ska ringa. Låt mig svara på den frågan: I framtiden. Någon gång när tiden känns rätt så blir det, och egentligen är jag väldigt traditionell av mig men jag kompromissar utan den minsta dåliga känslan i kroppen. Snarare tvärt om. Det blir när det blir och jag känner mig väldigt väldigt okej med det beslutet. Just nu försöker jag mest vänja mig vid att bli kallad fästmö, eller frugan. Fast den benämningen har man gått med under ett tag redan, så jag börjar faktiskt vänja mig och känna mig bekväm med det. Det kommande året 2015 kommer bli årets jäkla år i många bemärkelser, och det kommer visa sig. Jag riktigt längtar fram tills dess, och jag ska försöka mitt bästa att försöka sammafatta detta kaotiska och fruktansvärt händelserika år längre fram. Vid den här tiden på året brukar jag känna mig lite låg, inte nödvändigtvis mycket, men lite sådär längtar efter julen men längtar efter ljusa tiden på våren. Nu känner jag mer att jag är låg för att andra inte kanske känner som jag. Lycka, entusiasm och 300 blås med betongsula på gasen. Det är konstigt det där. Det blir så ibland. 
 
Annars just nu försöker jag pussla ihop livet, och jag pratar mest i månader. Januari månad börjar inte riktigt bli full, egentligen inte ens nästan, men det känns som mest så. December är knappt att tala om. Det pusslas om varje minut, och dagar i vissa fall. Jag är inte otrevlig, eller obrydd. Jag bara har fruktansvärt mycket för mig just nu, och jag försöker pressa undan mitt dåliga samvete över att jag inte hinner överallt och med allt. Därför kanske det bakas på nätterna, sover några lediga timmar på dagarna, och pusslar och pusslar. Men det kommer dröja en stund, det har jag ställt in mig på. Jag laddar hela veckan ut för att gå ut och äta julbord på lördag och faktiskt en ledig helg som det ser ut i dagsläget. Som sagt, livet går just nu i miljarders blås, men jag är bara så lycklig, och jag tänker att jag gör så gott jag kan. Räcker inte det så gör det inte det. Så är det med det. Ta hand om er alla, mörkret gör oss trötta, utmattade och lite låga. Håll ut, för snart kommer ljuset och härliga vårdagar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

FÖRBANNADE JÄVLA CANCER

Det är så svårt för mig att överhuvudtaget börja skriva detta inlägg för att just ordet cancer väcker så otroligt starka känslor hos mig. Det är sällan som jag blir så mållös och totalt underlägsen och känner mig så övergiven som när ordet cancer nämns. Det är sällan jag blir så förbannad, så oerhört ledsen och känner mig så maktlös som när jag får höra att någon eller några har fått det så fruktansvärt sorgliga beskedet - att de har cancer. Ordet cancer är något vi måste börja prata om. Mer, alldeles på tok mycket mer. Därför ingen av oss vet vad vi ska säga när väl beskedet eller diagnosen är framme. Eller hur vi ska bete oss eller relatera till det. Jag fick höra att barn relaterar lättast eller bäst till ordet cancer just på grund av att de leker sjukshus med varandra, och ska hjälpa varandra. I deras värld är cancer inget farligt. Det är precis som vad som helst, de botar varandra med medicin och sedan är det över, och så fortsätter de leka något annat - tjuv&polis, krig eller mamma,pappa,barn, som om inget hade hänt. 
 
I våran värld, i den vuxna världen så har vi förstått att ordet cancer är inget man leker med. Det finns inget som helst skimmer över det beskedet eller den diagnosen. När en anhörig drabbas, så drabbas alla. Så är det. Jag vet själv vad jag talar om eftersom att min mamma, för bara några år sedan drabbades. Jag minns ännu den dagen då hon släppte beskedet - att min mamma, min stöttepelare, min hjälte drabbats av en jävla cancer. Bröstcancer. Hela min värld rasade samman, och jag minns inte om det var min bror eller jag som frågade om hon kunde dö. Jag minns inte vad hon svarade, men det jag minns var att efter det beskedet så blev ingenting sig likt. Från den natten när jag gick till sängen för att sova, så förändrades mitt sätt att se på den sjukdomen. Trots att jag var kring 15-16 års ålder, så började jag själv fantisera att jag hade cancer, att jag skulle få det när jag blir äldre. Att jag kommer gå igenom samma process som min egen mamma. Den tanken, den sitter fortfarande djupt rotad i mig, varenda eviga dag. Tänk om. 
 
Tänk om vi skulle kunna rädda alla vackra personer från denna satans sjukdom. Tänk om vi skulle kunna göra allt för att så få som möjligt ska behöva stryka med i denna sjukdom. Tänk om vi skulle veta vad det är som gör att så många drabbas. Tänk om. Jag tänker mycket på en nära vän till mig vars pappa nyligen tyvärr allt för fort och så fruktansvärt sorgligt fick lämna världen allt för tidigt. En pappa som lämnar sin fina familj kvar. Tårarna rinner själv för mig när jag skriver detta, men det är så fruktansvärt orättvist. Ibland är han där uppe bland molnen så grym, så fruktansvärt jäkla grym. Han tar dom han vill, plockar hämningslöst, och vi andra, vi blir kvar. Utan förklaring. Utan någon som helst jäkla förklaring. Varför han? Varför cancer? Varför? Det är så jävla orättvist. Det som gör mig mest ledsen är att allt fokus kring denna sjukdom av förklarliga skäl riktas på den som är sjuk, eller blivit sjuk. Men alla andra, alla andra som står utanför och ser på och inte kan göra ett endaste dugg. Hur hanterar man det? Hjälpen efter ett sådant besked som just cancer ger, tycker jag är katastrofal. Jag har sett på mycket nära håll hur nattsvart och tungt det är för familjemedlemmar att gå igenom detta. Allt är unikt från fall till fall, men ändå så är det så svart, så svart. Det finns bara ett fokus, alltid, det är att personen ska bli frisk. Men om det inte blir så, hur gör man då? Hur hanterar man det? Det är ingen som förbereder en, och det är ingen som säger åt en hur det kommer gå till. Ingen vet något. Det är det värsta. Det bara händer, sen blir det svart.
 
Jag vet att Sverige är ett av de bästa länderna i världen där det är bäst förutsättningar att bli sjuk i just gällande sjukdomen cancer, men vad hjälper det när många familjer tvingas lämna sina familjemedlemmar i en låda av trä? Det ska inte behöva vara så, det ska inte det! Visst är det är ett mycket bra facit på att Sverige är så fruktansvärt framåt gällande forskning och framsteg. Där många faktiskt botas. Men vi kan göra mer, vi kan bli bättre! Jag riktar mig till er som inte fått en familjemedlem botad, eller släkting. Jag lider med er varje dag, och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är. Jag vet att det inte är lätt men jag kan ge mina bästa tips på hur man ska bemöta personer, familjer eller individer som drabbats på något sätt av detta besked och det är väldigt enkelt: fråga hur personen mår. Alltså det är komplext för vi som lyssnar vi vill, och kanske inte alltid orkar höra sanningen, men oavsett så fråga för tusan hur omgivningen mår. Alla frågar redan och undrar dagenligen om hur den drabbade mår. Men omgivningen, är det någon där som undrar hur det går hemma, eller hur man mår? Nä, det är sällan så. Något så fruktansvärt enkelt och banalt som en liten fråga om hur man mår, det om något är så enkelt, kostar inget men betyder så fruktansvärt mycket. Titta inte ner i golvet, ignorera inte det faktum att man vet med sig att någon i sin närhet har en cancerdrabbad i familjen, gör snälla inte det. Jag skrev förresten ett brev när jag gick i skolan efter en tids praktik där vi fick frågan om hur vi mår efter vi varit borta från skolan ett tag. Det var under den perioden mamma blev sjuk. Jag skrev att min mamma fått cancer men där ingen frågade hur jag mådde. Alla undrade bara hur hon mådde. Det brevet fick jag tillbaka tre år senare på min student, och fortfarande tänker jag på det där. Att ingen då ännu frågat på allvar hur jag mådde under den tiden. Att så få undrar hur omgivningen mår, det är så sorgligt. 
 
Om jag hade kunnat ge alla mina pengar i världen skulle göra det. Om jag hade kunnat starta en världsomfattande insamling, eller om jag hade kunnat skicka världens allra bästa läkare till alla cancerenheter så skulle jag göra det. Om jag kunde bota alla sjuka, och om jag kunde gå bredvid alla anhöriga som också drabbats så hade jag hållt era händer. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös denna månad på året. Cancermånaden Oktober. Det spelar ingen roll om det är prostatacancer, bröstcancer, lungcancer, blodcancer, oavsett så måste det få ett slut. Du kan göra så lite, men som ändå spelar en sådan otrolig roll. Du kan köpa ett rosa band, du kan köpa produkter i butiker som speciellt är ämnade för den rosa månaden. Du kan lämna ett bidrag till cancerfonden. Du kan göra så lite, men som skulle få en sådan otrolig betydelse. När jag ser att folk köper ett rosa band, eller köper produkter eller skänker pengar så blir jag alldeles rörd att jag är nära till tårar. Ni skänker pengar till dom som drabbats, men också till dom som kommer drabbas. Det kan vara jag nästa gång, det kan var du, din flickvän, din pojkvän, din bästa vän, mormor, morfar, farmor, farfar, faster, farbror, moster, morbror, syster, bror, tvilling, din mamma, din pappa, din kompis mamma, din kompis pappa, du förstår vad jag menar. Det kan vara ditt barn.  Det kan vara någon du känner. Ingen vill få beskedet att det är över. Ingen vill vara med om att morsdag eller farsdag firar man inte längre på grund utav att just människan inte finns. Ingen. Vill. Detta. 
 
Jag själv tycker att vi borde lyfta fler sjukdomar och sorgliga öden till ytan. Absolut. Cancer, men såväl andra sjukdomar som också borde få en speciell månad där vi gör det vi kan för att samla in pengar och göra nytta. Sverige, kom igen, vi är hur grymma som helst och väldigt generösa av oss. Jag vet att vi kan. Därför gör jag allt jag kan denna månad, för att jag just vet hur det är att vara drabbad till någon som gått igenom denna fasansfulla, hänsynslösa och totalt jävla sjuka sjukdomen cancer. Det finns inget skimmer överhuvudtaget gällande denna sjukdom, det har jag sagt innan, det är en enda lång och oerhörd tung kamp. Men, jag är glad att Oktober låter mig få känna hopp, och ett litet rosa skimmer över just alla som överlevt. Men till ni som inte gjort det, det är ni som får mig att kämpa, och hoppas, på att vi en fruktansvärt vacker dag har själva tillsammans dödat cancern. Att det är vi som vinner, för den har dödat och skadat färdigt känner jag.
 
 
        Bild: www.ungcancer.se
 
 
 
 
 

HÖSTENS FÖRSTA DAG

Det känns som att det nu officiellt är höst. Jag trodde bestämt här för bara någon dag sedan att det var vinter på gång, men ack den som ger sig. Jag har faktiskt inget emot att det kommer lite regn och rusk med tanke på att vi just haft en sådan otroligt bra sommar och starten på hösten. Så gärna att det får slaska och regna och kyla på lite, gärna för mig. Jag hoppas innerligt att jag kommer se tillbaka med värme på alla underbara sommardagar vi haft i sommar, och alla härliga nätter med värme. För sommaren var otrolig, det kan jag inte ens diskutera om.
 
Det går otroligt bra just nu, och jag är fruktansvärt glad över det. Måste jag erkänna. Jag borde kanske njuta nu av stunden och jag försöker så gott det går. När till och med snittblommorna börjar leta sig in här hemma så är det ett mycket gott tecken. Det lovar jag. Det känns som att snart kan min kropp få ro, och det känns genuint bra. Så mycket kan jag säga. Min lilla rastlösa själ har fått börja om, och det känns bra. Mer än så säger jag väll kanske inte just nu, men det kommer här lite senare. Det gör det, låt mig bara få känna på först. Det är en otroligt viktig månad som väntar, utifrån många aspekter, och det kommer det ett inlägg om här alldeles alldeles snart. Jag önskar jag kunde agera ambassadör ibland, men jag har insett att jag helt enkelt får vara min alldeles egna sådan. Eller rädda världen. Vilket som. Men som sagt, stay tuned, det kommer ett inlägg så ni förstår vad jag menar. Viktiga ämnen måste lyftas till ytan, så känner jag. 
 
Första natten på länge för övrigt som jag bara sovit, inte vaknat trettioelvamiljarders gånger, utan jag har verkligen sovit. Kanske det som behövdes. En helsikkes lång dag och sen är man utvilad dagen efter. Jag tror faktiskt det. Jag är glad att allt händer nu, så kan jag köra racet. Jag mötte en väldigt varm och go människa igår, som kramade om mig hårt och sökte mina händer. Jag förstod direkt vilken hand och vilket finger som letades utan att säga något, men vi skrattade länge. "Ditt röda härliga hår tillsammans med dina glasögon, det är bra så du, och jag vet att det kommer gå bra för dig. Lyckliga man som får vara med dig" Sådana ord. En måndag. Du hajar hur varm man blir i hjärtat av sådant. Med risk för att låta en smula självgod, men fler sådana behövs. Verkligen! 
Jag ska försöka suga på karamellen ett tag till, eller länge till förresten. 
 
 
 

NU HOPPAR JAG PÅ ETT TÅG, MEN JAG HAR MISSAT ALLA MINA HÅLLPLATSER

Jag hade inte den blekaste om att denna höst och vinter som det ser ut i dagsläget, kommer ge mig så fruktansvärt mycket. Det känns bara så fruktansvärt bra. Förlåt superlativen! Jag har längtat så mycket efter att allt detta skulle hända, och nu verkar det inte bättre än vad det är. Jag har sovit och ätit dåligt de senaste veckorna. Somnat sent, vaknat tidigt, somnat om, sovit bort hela dagen och drömt drömmar och låst min käke. Idag, efter minst en vecka så kan jag gapa på riktigt igen, utan att jag har ont. Det har varit påfrestande, och en väldigt stressande period. Det lägger jag inte locket på. Och på så sätt också kanske en lärorik period. Jag har klättrat på väggarna, haft "varannan dag" humör och känsloliv, och jag har varit trött. Så oerhört trött. Det kanske är nu som mycket kommit ikapp mig också, har jag faktiskt hunnit tänka på. Tider då jag inte hunnit eller velat eller kunnat sova, det liksom har slagit mig som en käftsmäll. På sätt och vis har allt sin förklaring, det är nog så. 
 
Jag är en smula rädd, och lite nervös om jag ska vara ärlig. Jag skrev faktiskt ned nyårslöften i en bok hemma i lägenheten. Ibland när jag bläddrar igenom den så dyker mina löften upp. Jag skulle börja våga säga mer ja och nej, och jag skulle försöka samla på mig så mycket erfarenheter jag bara kunde. Det känns som att jag kan börja se mina löften i sikte. Andra har jag inte alls hållit, men det som mycket annat får bli en annan historia. Jag har fått höra att jag är ett stormigt hav. Några ytterst få personer har lyckats skrapa bort skummet från vågorna och kommit längre ned på djupet, en del allra längst ned. Andra har just kunna skymta havet på håll. Det är lite komplext men jag ser inte mitt liv så. Jag tror jag ser mig själv som en strand. Du tar upp en näve sand, en del rinner genom händerna, andra gånger stannar de mesta kvar. Allt eller inget. Det är nog jag. Usch, filosofiskt detta blev, och jag är nog som familjemedlemmar i muminhuset. Muminmamman blandat med snusmumriken. Familjär blandat med äventyret. Det är nog så. 
 
Det är så mycket som kommer hända de kommande veckorna, och jag trodde inte på fullaste allvar att allt detta skulle komma. Jag ska som ett exempel åka på semester. Jag ska få vila. Väl där borta ska jag bara stänga av, ta med mig massa böcker att läsa, äta gott, dricka gott och bara stänga av. Det kommer behövas. Jag kan börja se havet i sikte, och veta att vi kommer mötas. Sen händer så mycket annat i livet. Allt eftersom att bitarna börjar falla på plats så kommer jag uppdatera er om vad som händer. Dessutom vill jag från djupet av mitt hjärta säga stort och varmt tack för responsen för det förra inlägget. Det har dykt upp fina människor på stan som sagt så fina ord, och det känns roligt. "Om du bara vågade skulle du erövra världen". Det kanske är dags för det snart. Tack också för att ni antalet läsare har ökat. Jag bryr mig om er alla. Typiskt mig, men ni gör så jag vill gå hit och skriva. Hösten är härlig, och jag har längtat efter denna höst, och vinter. Det är fortfarande mitt år, och jag hoppas det kommer vara det en lång lång tid framöver.
 
 
 
 

VARFÖR KIRUNA?

Mer eller mindre någon gång i månaden, eller ibland fler eller färre gånger så svarar jag på frågan om varför jag kom tillbaka till Kiruna igen. Från att ha flyttat som nygräddad 18-åring med "fyfan vad vi är bra" rungandes i ryggen så flyttade jag och studerade. Genomförde studier. Kom hem igen. Flyttade hem. För mig fanns det inget annat alternativ. Ville jag göra upp med mitt gamla liv? Ville jag tro att alla hade glömt synder och förlåtelser? Nä så enkelt var det inte. Jag var kanske inte samma person som stack, som när jag kom tillbaka men faktum är att jag ångrar inte detta val en.enda.gång. Never. 
 
Låt mig förklara för den som inte känner till denna gigantiskt vackra och drömmande stad. För som sagt, för mig är detta vad Kiruna är: Varje gång jag åkte hem för att fira lov, tillbringa ledig tid, eller för att få ett andrum att åka hem och plugga till uppsatser eller uppgifter så är det första som slår mig varje gång jag börjar närma mig Kiruna är dess fantastiska skyline. Jag ljuger inte för den som aldrig sett dettta. Det finns något så oerhört vackert med att komma från riktningen Gällivare och mötas av ett ljust krispigt och bomullsfluffigt Kiruna en kall vintermorgon då solen strålar sina trötta strålar över ett alldes fanstastiskt Kirunavaara på vänster sida och Luossavaara på sin högra sida. Mitt där någonstans i mitten så syns kyrkan på mils avstånd, och en rad andra "typiska" om jag får kalla de så, byggnader som kännetecknar staden. Detsamma om jag kommer samma sträcka men på kvällen. Då Kirunas gatubelysning lyser upp staden i ett mystiskt nästan rött sken, och då norrskenet dansar trojka över Kiruna skyline. Jag får rysningar, och det är något som är så fruktansvärt med den bilden. Då mörkret i December, när solen knappt orkar sig upp, utan ligger och vilar i ett svepande täcke långt under polcirkeln men då Kirunavaaras belysning, likt trappor eller som jag fått förklarat för mig av en fruktansvärt härlig turist, en båt, där fören är belyst och liksom leder fram båten i mörkret. Det sista är förstås som det låter en skröna. Kirunavaara vid sin begynnelse bröt malmen i dagbrott, och det man kan se i mörkret, som i och för sig kan likna en båt, det är gamla vägar. Upplysta sådana. Men det är något fruktansvärt fint med det, man kommer inte ifrån det. Bara bilden på mina hornhinnor, mina linser mot omvärlden, av Kirunas enorma majestätiska vy, det får mig att alltid få fjärilar i magen vid tanken på att Kiruna som stad är mitt hem, det kommer aldrig kännas så hemma någon annanstans i världen. Det lovar jag. 
 
En annan sak som gör att hjärtat mitt slår hårt, och varför valet aldrig varit särskilt svårt att återvända igen är småsaker som att när man kommer ned för en av de längre vägarna i Kiruna - nämligen Gruvvägen, och står i en fyrvägskorsning som tidigare varit anser jag Kirunas mest trafikerade väg. Dels på grund av att just avfarten till gruvan sträckt sig där till för bara något år sedan, till att stadshuset i Kiruna ligger så nära beläget korsningen, men också för att just den fyrvägskorsningen sträcker sig ut om du svänger höger eller vänster på Kirunas längsta gata - Hjalmar Lundbohmsvägen, så det säger sitt. Segaste rödljuset i stan, alla gånger. Det är vägen alla kan om man är riktig inföding, eller inom socken så att säga. Det jag vill komma till är att när man kommer ned från Gruvvägen och stannar i korsningen, trafikljuset visar rött. Så går för mig alltid blicken framåt. Mot LKAB. En sak som får mig att känna välbehag är när man ser den 13-våning höga kontorsbyggnaden - förvaltningskontoret på LKAB där de anställda arrangerar år efter år ett motiv lysandes mot mig. GOD JUL. Arrangerat så att somliga av lamporna på kontoret lyser, andra är släkta till detta motiv. Det tillsamans med en gran uppe på Kirunavaara lysandes hela den mörkaste perioden i Kiruna. Den har lyst där varje tidpunkt innan jul så långt jag kan minnas, och för mig är det också som att känna sig som hemma. Eller som en liten sparvel, när man besökt badhuset i Kiruna och skulle fira att fredagen kommit på haket alldeles dörr i dörr med badis, där Mat&Mums tidigare var. Alltså en restaurang. Där det gick att köpa glass, och där man nöjt satt på snurrstolarna och tittade mot gruvan och funderade vilka som jobbade där, medan under tiden så rullade ett tåg längs en räls hängandes i taket. Det var annat på den tiden, fredagsmyset alltså, men det får bli en annan historia det. Finns egentligen inga paraleller jag kan beskriva som förklarar detta, men de som bor här förstår vad jag pratar om.
 
Det är för mig saker som berör, eller får mig att känna mig trygg och vela återvända. En annan är faktiskt framtidstron som jag känner andas svepande drag över staden. Framförallt satsningarna på alla människors lika värde. Det trodde jag kanske inte att Kiruna vara kapabel till, men jag har fått bita mig i läppen. Kiruna är framåt gällande mycket, och jag är stolt att kunna säga att jag bor i en stad där detta faktiskt sker, och är möjligt, att kraften hos människan är så stark att man kan göra vad som helst om man så vill. Sådant inspirerar mig. Jag har nämt här LKAB som industri, men Kiruna har så mycket annat. Tro mig. Ett hotell av is och snö. Rymdsatsningar. Turism. Kultur. Handel, och jag kan forsätta mer där till. Men för mig så känns det som att när jag flyttade hem ville jag göra upp med Kiruna. Jag känner fortfarande att jag har så mycket att ge och bidra med till denna stad, och det känns också som ett litet tack. För att jag fått chansen att växa upp i en trygg, och omtänksam stad. Där man inte behöver, om man nu nödvändigtvis inte vill gå arbetslös särskilt länge som ett fint exempel. Jag hävdar att det alltid står någon med utsträckt hand eller i många fall med öppna armar, men skjut mig i foten om jag har fel. Jag hade en vision när jag flyttade hem igen, och den har jag väll kanske inte delat med mig särskilt publikt tidigare till någon. Det var att jag ville göra en förändring, eller sätta mig själv eller Kiruna på kartan. Att jag vill uträtta stora ting, och vad det nu är har jag inte riktigt kommit underfund med ännu. Men jag vet att det kommer, en vacker dag. Det har varit min tanke från början, och det kanske gör att jag ännu känner mig en smula rotlös. Jag strävar hela tiden efter att utmana och utveckla mig själv, och det har jag vetat från första början att Kiruna kan ge mig. Frågan är bara vad för slags utmaning.
 
Jag är en sökare, och det finns gott om möjligheter till det uttrymmet i denna stad. Att få söka sig fram här. Sådant för mig, framförallt är en av många anledningar till varför jag flyttade tillbaka igen. Antingen älskar man staden, gruvan, fjällen och naturen. Eller så gillar du det inte alls, så är det bara. Jag har i vart fall alltid känt att jag fått vara jag här, att jag fått växa och pröva mig fram och för mig har det betytt allt. Resan har inte alltid varit enkel, men det ska det inte vara heller. Det hör till. Kiruna är och har lätt blivit en sådan stad man tar för givet. Jobben, naturen och folket. Det är lite farligt, det gäller att vara ödmjuk. Där anser jag att man kan lyfta en aningens finger, för man ska komma ihåg att rätt vad det är så går det inte att ta allt detta för givet. Allting har en början, men också ett slut. Resurser oavsett vad de är eller utgör sig för att vara är sällan oändliga. Men det jag också vill säga är att det är i alla fall till Kiruna jag kommer när jag kommer hem. Så känner jag. Hur känner du? 
 

DET HÄR ÄR INTE LIKT MIG

Åh vart börjar man. Alltså gårdagens val, senaste veckorna, jobbstress, inre stress, oro, ångest, framtidstro, hopp, och ett enda tickande av dagar. Jag har som börjat inse vem jag är som person. Jag är ingen person som gillar att gå hemma. Jag får den påminnelsen av mig själv, men också min omgivning varje dag. Jag får frågan om hur det hade gått om jag hade haft en fem veckors semester. Jag vet inte hur jag skulle reagera, jag skulle kanske mest troligtvis inte klara av det. Jag gillar verkligen inte att inte veta vad jag ska göra. Det är något som är så fruktansvärt olikt mig. Jag har aldrig suttit i denna situation förut, och kanske just därav reaktionen. Två veckor mellan jobb. TVÅ VECKOR. Första tre dagarna var faktiskt helt okej, men sen dess har jag enbart klättrat på väggarna. Det har känts som en misär, rent ut sagt. 
 
Samtidigt så är det här så förbannat olikt mig. Jag har ofta fightingspirit. Alltså jag ger mig aldrig, eller ger aldrig upp snarare. Men på något sätt så har liksom glöden sakta runnit ur min kropp. Jag försöker med ljus och lykta leta och hämta tillbaka den, men jag hittar den inte riktigt just nu. Jag tror det här är lite straffet. Jag har ständigt levt mycket längre i framtiden än vad framtiden är menad för mig. Direkt jag flyttade och började plugga så innan jag ens hade kastat in flyttkartongerna i lägenheten svettig och trött, så var jag på examensdagen. Det konstiga var att på examensdagen så kändes det bra, men egentligen ingenting. För jag hade redan bearbetat den dagen så länge i mitt huvud att det liksom redan var över när den dagen väl dök upp. När den dagen kom, min examensdag så var jag mentalt hemma i Kiruna, i en lägenhet, och jobbade på ett jobb, och redan började planera sommaren. Notera då att jag mentalt var ett år före nuet. Återigen. Det är som jag skriver, jag tror det är straffet mot mig själv. För att jag aldrig någonsin levt i nuet. Alltid i framtiden. Direkt nuet kommer ikapp mig vet jag inte vad jag ska göra, eller vart jag ska ta vägen. Jag har alltid haft en plan, och alltid arbetat väldigt målmedvetet. Nu finns det ingen plan A, eller plan B. Jag lever på hoppet om att  det här samtalet som jag väntar på ska komma, annars måste jag nog tyvärr klippa mig och skaffa mig ett jobb som man lite skämtsamt brukar säga. Äsch, men du fattar vad jag menar.
 
Jag har varit så rädd för att dessa dagar ska komma. För att jag då tvingas till att verkligen sätta mig ned och fundera på vad framtiden vill mig, och vad jag vill med den. Jag avlöser dagarna med långa promenader, för att verkligen känna hur det känns. Jag ogillar denna känsla så fruktansvärt, då jag inte bidrar, då jag rent ut sagt känner mig som en belastning, då jag inte är den jag är. Dessutom så har det nog hänt något med mig personlighetsmässigt. Jag har på dessa två veckor, pang bom blivit en sådan fruktansvärd lipsill. Jag tror det beror på att jag är rädd för att inte veta vad jag ska göra. Att jag är livrädd. Så reklam på tv, film, ord, saker, händelser, allt liksom slutar i tårar eller brännande ögon. Mest av allt skulle jag behöva en riktig jäkla semester tror jag, för ibland gör denna staden mig galen. Det är liksom det här som är livet fick jag veta. Tänk vad mycket du kommer få med dig från detta, vilken erfarenhet. Det ingen vet är att detta, att inte veta vad jag ska göra, det är så fruktansvärt olikt mig att till och med jag knappt känner igen mig själv. 
 
 
 
 
 

A LITTLE PARTY NEVER KILLED NOBODY

Vilken helg alltså! Så fruktansvärt rolig och efterlängtad så det går som inte att beskriva. Jobbat 12 dagar på grund av hopp mellan hög och lågsäsong, så tolv dagars jobb, och äntligen ledig i tre dagar. SOM jag har längtat. Så vad hände i helgen? Det bjöds på kräftskiva hemma hos oss i lördags, och vi körde bokstavligt talat in i kaklet gällande allt. Dekoration på högsta nivå, och massor med kräftor och pajer och sallad och allt vad man bör ha till. Den obligatoriska snapsen och ett riktigt bra sällskap. Detta blir absolut något vi får göra igen! Absolut! 
 
Igår insåg jag hur smart jag egentligen är. Som att diska och städa bort allt på natten när man kommer hem är genialiskt. Så slipper man med stora ögon glo hela dagen på diskberget och studera skiten men inte orkar ta tag i det. Så igår var det verkligen lugna gatan. Vi tog det mest lugnt här hemma, knaprade lite salta chips och drack pepsi och sen var det bra med det. Men tanken att slippa städa var helt gudomlig, allt var redan gjort.
 
Så idag har jag egentligen inte gjort många knop. Jag har kört en riktig sovmorgon, och sen har jag ätit god frukost och myst på här hemma. Springer mellan tvättstugan och lägenheten. Planerat middagen för idag, och ska ta tag i disken. Egentligen är jag på ett satans skaparhumör idag, men jag känner att en lugn dag kan vara nyttigt för mig. Så är det. Annars ska jag försöka få med gubben på en promenad idag, det är väll det. TA det lugnt och uppskatta det tar sin tid, och det är faktiskt riktigt härligt ibland. Så mest lallar jag runt här hemma, och skrattar åt lördagens minnen som dyker upp titt som tätt, och bara är. Livet är härligt, och det är alldeles utmärkt just som det är. Att bara vara som sagt är väldigt nyttigt, och inte söka lyckan. Det gäller bara att leva, så kommer allt gratis. Simple as that.
 
Lördagens bilder. De få jag lyckades ta.
 
 
 
 
 
 

JAG ÄR ETT LITET KRIGSBARN SOM ALLT FÖR LÄNGE VARIT SVÄLTFÖDD

Jag har känt på mig att hela veckan har velat möta mig med sol i blicken, och välkomna mig med en varm och härlig omfamning och fruktansvärt mycket framför sig. Det har den verkligen. Jag har mött hur sköna tjommar och tjommor som helst på jobbet. Jag har sagt lycka till och hejdå-vi-ses-ju-ändå-snart-igen-men-kommer-sakna-dig-mycket-middag. Det var verkligen fint, tillsammans med Emil och Lisa. Jag skulle dö vid vetskapen om att Lisa hade flyttat från mig, och det hade för mig känts helt otänkbart. Så det är med en sorg, och lycka som jag får behålla hälften av kakan. Helst av allt hade jag velat ha hela, du vet. 
 
Gårdagen var egentligen hur bra som helst. Det vankades avslutning på jobbet, och det i sin tur är allt som oftast middag och mys. Så även denna gång och det är alltid väldigt uppskattat från min sida och brukar bli mycket lyckat. Förrätten var gudomlig. Till att börja med. Löjrom på sten, serverad med friterat knäckebröd. M-M-M. Så fruktansvärt gott, och allt det åt man upp på bara några sekunder. Även om jag kan vidhålla att löjrom är a little bit överskattat. Don't hate me for that. Ungefär som att mousserande vin är lika gott som champagne. Nä, men nästan. Nåväl, efter den otroligt goda förrätten så kom varmrätten. 500g kött rakt ned i kistan. Jag vet inte vad det är med mig, jag är som ett krigsbarn när det gäller mat. Jag är livrädd att jag ska bli utan, och äter allt som ofta antingen ingenting eller hur mycket som helst. Är det något jag tycker är gott så äter, och kan jag gärna äta så att jag får kasta upp. Om det så krävs. Det är faktiskt riktigt hemskt. Jag vet som inte när man ska sluta, eller varför man bör sluta äta för den delen heller.  Men det kanske har blivit så, min passion i livet är mat, laga och äta mat och titta, lukta, fotografera, och andas mat. Detsamma gäller bakning, men där är passionen en del av meningen med livet. Lite större. Det går som inte att förklara. Jag tror det ligger något i det. Allt detta är så stort för mig med mat, och bakning för den delen att jag inte riktigt varken kan eller orkar förklara relationen vi har idag. Ibland är det en ganska sträng och orättvis relation, och ibland är den helt fantastiskt. Ett riktigt jäkla bra team. Det kan ha att göra med faser, perioder eller sinnesstämning. Det tar jag i hand på. Toppar och dalar. 
 
Därför inser jag att varför man äter ett halvt kilo kött bara pang sådär, och sedan reser sig upp och konstaterar att man hade kunnat äta mer om det fanns, så är det mycket man har att tacka kroppen för. Grym ämnesomsättning och kanske en aning dumt men mat är gott, och bra. Eller nått.
 
Kolla in köttbiten förresten, den är grotesk, och nästan lite äcklig på tallriken. Men fruuuktansvärt god.
 
 
 
 
 
 

"PLEASE PROMISE ME THAT YOU ARE VISITING US WHEN YOU ARRIVES TO THE STATES"

Först och främst. TACK för den härliga responsen jag fått när jag återupptog det här med att skriva igen. Det känns verkligen roligt, och från botten av hjärtat - tack för responsen med att bli husägare. Det är väldigt roligt, fruktansvärt stort, men samtidigt en milstolpe i livet. Jag är redo för detta och det är verkligen jag. 
 
Jag kan inte annat än känna att det varit en fruktansvärt bra dag på många sätt. Inte nog med att jag sover som en sten om nätterna, för jag är verkligen helt lost om nätterna. Jag sover tungt och väldigt bra nu för tiden, och det kan ha att göra med att temperaturen ute skjunkit med tio grader, eller att det faktiskt är höst. Men jag sover i vart fall så enormt bra. Nästan för bra för att att vara sant. Tanken i morse var ändå någorlunda positiv. Frukost, lite tittande på tvn, arbetskläder och jobbet. Det känns att man jobbat intensivt emellanåt denna sommar, och jag hade egentligen inga större förhoppningar på denna dag. Onsdag, mitt i veckan, nära helgen och nedförsbacken till mina lediga dagar. Idag har dagen inneburit guidening på schemat. Så jag hängde hela dagen nere i gruvan. Första turen, två personer på turen (ska poängteras att det kan ligga upp emot 50 pers på en tur) så fick jag verkligen en mjukstart denna morgon. MEN VILKEN ÖVERRASKNING. I tell you. Två helt fantastiskt underbara människor. Låt mig berätta:
 
Detta var ett par, som varit tillsammans i sju månader. Gift sig efter fyra månader. Bor i södra Californien. Firar sin honeymoon uppe i KIRUNA av alla ställen. Gått Fjällräven Classic (som i sin tur innebär 11 mil lång vandring uppe i fjällen) på TVÅ och en halv dag. Ätit renkött för första gången i sina liv. Besökt Sverige för första gången, och blev kär i landet. Ringarna deras var värda åtskilda tusen eller miljoner dollar (jag hade kunnat göra vad som helst för att bära en sådan förlovningsring och vigselring på mitt finger, och jag vågar inte spekulera i summan för båda ringarna). Men mannen jobbade som polis (och direkt han drog upp polisbrickan svimmade jag, och försökte allt jag kunde för att hålla mig upprätt trots att jag satt ned vid ett bord när han tog fram den). Hon var hemmafru, och fruktansvärt vacker att titta på. Två riktigt genuint fina och trevliga människor.  Dessa två människor har alltså då tittat i ett vad det kallar "resemagasin" hemma i USA, och alltså kommit på att "hmmm, let's go to Kiruna"  liksom. Jag var allvarligt tvungen att fråga om de inte riktigt var kloka i huvudet, och förklarade att hade min sambo föreslagit att vi skulle fira vår smekmånad i Kiruna så hade jag nog mest troligen svalt ringen. "Well Caribbien is some pictures on your camera, and sunburnt skin, thats it" Okej, jag fattar, men Kiruna. Det hela slutar med att vi kör hela turen väldigt privat. De har många frågor och är fruktansvärt intresserade. Vi har så fruktansvärt trevligt att vi i slutet kramar om varandra, står och fotar selfies (och jag såklart MÅSTE göra peacetecknet, VARFÖR!) , och att jag verkligen ska lova att åka och hälsa på dem, och det är knappt så jag vill lämna ifrån mig dom när turen är slut. Jag tror till och med att jag nämner i förbifarten att om jag en dag skulle få barn så skulle de heta ett visst namn (vi hann prata om det också). Det visar sig att han heter precis det. Ödet i det alltså! Så vi alla tre skrattar innan de ska gå iväg, och det sista vi säger varandra är att vi ska vara rädda om varandra, önskar varandra lycka i livet och direkt jag åker till staterna MÅSTE jag komma förbi och få en privat rundtur på hans polisstation. Jag lovar heligt och dyrt, och jag avrundar med att önska de en trevlig resa. De båda vinkar till mig och avslutar: "Hey, how long have you been together with your boyfriend?" "Around one and a half year" "WELL then it's time for you to get married" Så slutar det liksom där, vi skrattar och sen går vi. 
 
Det blir konstigt när det uppstår sådana möten som med dessa. Jag har mött tusentals människor under egentligen hela sommaren, och av alla dessa människor, turer och möten kommer jag att komma ihåg dessa två härliga personer först. Jag kan ändå inte låta bli att fundera hur jag såg ut på deras bilder med arbetskläder och peacetecknet! vevandes på motiven, men på nått vis kan man inte släppa det. Eller egentligen dom snarare. Det är härligt och som sagt fruktansvärt konstigt när man får sådan kontakt med vissa personer. Den här turen kommer jag bära med mig en lång tid framöver. Peppen på det alltså! Jag bjussar på en bild på dessa godingar, och kanske att vägarna möts igen.
 
 
 
 
 
 

ATT BLI HUSÄGARE

Det känns som det är år och dagar sedan jag var in här och skrev, och det stämmer. Senast var gud vet när. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. Jag har inte haft inspiration eller motivation att skriva. Då blir det liksom aldrig riktigt bra heller känner jag. Det är så mycket som händer just nu i mitt liv, och har hänt den senaste tiden. Allt är egentligen hur bra som helst och hur mycket som helst har hänt. Som att jag ska bli husägare. Bara en sådan sak. Det känns verkligen helt magiskt! Jag har insett vad jag är kapabel till. Jag har fått ett stort förtroende, och vuxit fruktansvärt mycket som människa enbart under denna sommar. Ett förtroende som att isolera om väggarna utomhus på huset. Lägga panel, skruva, måla, skapa, och bara få komma med allmänt kreativa och idérika tankar och funderingar kring hur man ska bygga och måla. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag ens kunde använda spik och hammare. Jag tror jag har (om inte haft) den synen om mig själv, nämligen att jag är född med tummen mitt i handen. När jag fick en borr, på batterier tillsammans med en skruv i min näve fick jag hjärtklappning. Inte kan jag väll göra sånt här? Jag fattar inte hur man gör. Men jag blev mer eller mindre tvingad till en början, och idag skruvar jag och borrar mer än gärna i väggarna. Visst har det blivit lite krokigt, lite vint och lite snett. Men det finns ett fruktansvärt stort tålamod och förtroende hos min bättre andra hälft. Så igår målade jag halva kvällen, ensam ute bland myggen och tänkte på allt mellan framtid och jord. 
 
Det är något som har hänt med mig som sagt. Som inte har hänt förut. Eller som kanske legat latent. Jag har nog blivit en mer självständig människa. Jag vet att jag klarar av svåra saker, tuffa beslut, eller jobbiga dagar. Jag har nog aldrig känt mig så lugn som när jag får pyssla och jobba med huset. För mig har det enbart inneburit en stor dos terapi för själen. Jag kan känna nu när sommaren nästan är slut att jag längtar till att huset blir klart. Men i övrigt har jag verkligen längtat efter att gå ut och jobba och jag har  haft den största optimismen kring denna sommar. Det har varit jobbigt, och det är väldigt jobbigt emellanåt. Det ska gudarna veta. Inte särskilt mycket sömn har det varit, och dygnet har mer än 24 timmar emellanåt känns det som, eller hoppas man på om inte annat. Det har varit jobbigt att starta upp varje dag men när jag väl kommer ut igen och börjar så är det fruktansvärt roligt. Jag har nog insett hur mycket husmänniska jag faktiskt är. Hur mycket ansvar jag verkligen kan ta, hur roligt jag tycker det är att pyssla ute på kvällar och dagar med färg, plank och fönster. Hur enormt tillfredsställande det kommer kännas när allt är klart. Snart är vi där! 
 
Att köpa hus och bli husägare ÄR det absolut bästa beslutet jag tillsammans med min bästa hälft har tagit. Jag har inte ångrat mig en sekund. Jag vet att det kommer bli så jäkla bra, så fint när allt är klart och hur nöjd och stolt man kommer känna sig när man vet att man offrat så många timmar till enbart sig själv. För dig som inte har hus så är det svårt att överhuvudtaget kunna beskriva hur det känns. Det känns så bra. Självklart innenbär ett hus massvis med ansvar, och skyldigheter. Det ska skottas snö vintertid, och klippas gräs sommartid. Underhåll och skötsel, nytta med nöje. Men det finns ingen bättre känsla just nu. Jag lever på vågen ännu av optimism. Det är tur att man föddes med den egenskapen. Optimism. Det kommer man långt med, fruktansvärt långt. Sen har jag insett en annan sak, jag är då banne mig inte född med tummen mitt i handen.
 
första bilden, full fart med renovering av husets fasad. more to come. 
 
 
 
 

LILLA FÅGEL FLYGA HÖGT

"Livet som en pytteliten fågel. Sittandes i ett träd, flygandes förvirrat runt, landar och flyger om vart annat. Sitter uppe i trädkronan och tittar ut över utsikten, andas och känner ro. Hamnar på marken bland mossa och stenar, känner rädslan för att inte kunna flyga igen. Vingarna bär, och brister. Äter sig mätt på allt livet ger, blir bländad av solen. Går hungrig, och ser ingen utväg. Får kärlek av omgivningen. Känner sig skör, och stundtals ensam emellanåt. Och stark, väldigt få stunder. En fågel som sett den vackra himlen uppe på trädkronorna och andats in frisk härlig luft. Drömt sig framåt, drömt om framtiden och mitt i allt uppe bland molnen så kommer det en storm. Fågeln blåses omkull, försöker allt vad den kraken kan med att flaxa febrilt med sina vingar medan kroppen faller genom trädets grenar i ett försök att ta sig upp. Fågeln är fruktansvärt trött och orkeslös. Orkar inte hålla emot. Faller, skrapar det lilla ansiktet bland grenarna, och de river hårt på den lilla kroppen. Stormen tog fågeln, och medan vinden tjuter i öronen så faller fågeln ljudlöst till marken med två trasiga vingar. Stormen upphör. Och där ligger den kvar just nu. Tittar upp mot trädkronan igen, sargad och utmattad på rygg bland den mjuka mossan och de hårda stenarna. Ser att solen når topparna av träden genom de tjocka grenarna. Känner att vinden blåser i ansiktet, och stänger ögonen och blundar. Det enda den tänker på är hur den ska orka ta sig upp igen, hur den ska få kraft att nå till trädkronan igen. Vingarna är trasiga, och kroppen flämtar. Solen sveper förbi, och mörkret landar på träden. Skuggorna skrämmer, och stjärnorna tittar på fågeln. Där ligger den kvar med trasiga vingar, men med en gnista av hopp och förtvivlan."
 
 
 
 
 
 

DON'T LOOK BACK, JUST LOOK STRAIGHT FORWARD

Vilket jävla år. Det tåls att säga och skrivas. Vilket år det har varit. Jag vet knappt vart jag ska börja. Men året började som alltid med min födelsedag, och lite firande. Sen blev det mest jobb jobb jobb. Och egentligen har väll hela året mer eller mindre kantats av jobb. Jag grubblade länge och väl på ett stort frågetecken i mitt liv. Vad jag ville göra i framtiden, och den tanken slet mig itu under början av året. Jag bestämde mig för att säga upp mig på mitt jobb som jag älskade, för att gå vidare. Det gick helt enkelt inte. Och det avskedet var som en begravning för mig. Som att lämna en familjemedlem. Det är ännu med sorg, och samtidigt med en stor tacksamhet över det jag lärt mig som jag lämnade jobbet och kastade in handduken där och då. Och jag läkte det avslutet med att åka iväg och träffa min fina Caroline en helg med att dricka massor av vin, och äta så man spydde. 
 
Sen trodde jag aldrig att något mer i mitt liv skulle hända. Jag har (och hade även då) stora drömmar och visioner om vad jag ville göra när jag slutade mitt jobb. Det blev aldrig så när jag slutade, utan jag började på mitt nuvarande jobb, och där har jag blivit kvar. Mitt i all storm med byte av jobb så har det kantast av fina ljusa moln. Det har varit vänner som har funnits där genom vått och tort. Det har funnits människor som verkligen har förgyllt mina dagar, och nätter. Och det har funnits tillfällen som våren, då vi pratar om påsken i fjällen, alla galna utekvällar, sena nätter, långa efterfester, och tidiga mornar som gjort att man trots kaotiska månader gjort att man faktiskt orkat spika på sig smilet och traska iväg på jobbet. 
 
Och sen när jag kände att verkligen inget värre kan hända så händer det alltid. Det är alltid så. Jag blir sjuk, och jag blir sårad och ledsen och landar med tänderna före i backen. Allt samtidigt. Jag blir så pass sjuk att jag inte har kunnat återhämta mig än idag från att ha skadat mig själv. Det är med en stor sorg jag skriver detta. Och det har verkligen tagit mig flera månader att hämta mig från det. Att inte kunnat springa det marathon jag laddat för i år och månader. Att inte få träna alls. När kroppen bara skrek, och sa ifrån. Större psykisk smärta fanns inte då, och är ännu svår att hämta sig från. Jag drömmer ännu om det där marathonet, det är ett mål jag kommer sikta på så länge jag lever tills att det är genomfört. Men när man är långt nere på backen, och man också tror att man kommer ligga där och dö och ruttna bort så finns det också alltid ett litet litet ljus i mörkret.
 
Det jag äntligen lärt mig under sjukt massa år genom att leva, är att verkligen börja älska mig själv igen, och det är som man säger: "man måste kunna älska sig själv för att kunna älska andra". Jag hittar min fina H en kväll uppe i fjällen, och sen hittar jag han i dimman av discolampor och till rytmen av bas. Jag kan ännu inte i min vildaste fantasti förstå hur jag kunnat hitta en kille som han. Det finns inte någon jag träffat som är som H, och jag är oerthört ödmjuk och oerhört lyckligt lottad som får äran att vakna upp bredvid han varje morgon. Sviker jag honom, har jag förlorat min själ. 
 
Sen vill jag nog egentligen med detta inlägg säga att INGENTING blev som jag hade tänkt mig eller planerat. Absolut ingenting, och det gör mig så jäkla ont, samtidigt som jag helt enkelt får leva med. Men jag vill tacka alla som funnits där för mig under året. Jag har absolut inte varit ärlig. Jag har varit så jävla oärligt mot mig själv, och mot andra under året och det har gjort mig mycket ledsen. Jag har gjort saker som jag absolut inte velat, som jag absolut inte stått för, som jag absolut inte skulle göra om eller som jag absolut inte skulle acceptera. Jag har varit för snäll, aldrig sagt ifrån. Samtidigt har det gjort mig starkare än någonsin. Jag vill också tacka er som fått mig att komma till den insikten. Ärligheten varar alltid längst. Dårar förtjänar att vara med dårar.  Det kommer bli mitt största löfte detta år 2014, och det är att jag ska vara ärlig mot mig själv. VÅGA säga JA, VÅGA säga NEJ. Jag vill tacka de människor som verkligen sett igenom mig, och som peppat, stöttat, och tröstat mig. Som när jag blev sjuk, eller när jag mått dåligt. Eller när stora delar av året varit jäkla bra bara. Jag är så oerhört överlycklig över de människor som finns kvar i mitt liv. Ni som finns kvar efter detta år, er kommer jag hålla det hårdaste i alla andra år. Det är jag skyldig er. Sen till er andra, acceptera aldrig någon som behandlar er som skit. Eller som tvingar er att göra saker ni inte vill. Våga vara den större och bryt direkt och lämna jobb/trasiga relationer/minnen/eller något som får dig att må dåligt. Du förtjänar bättre, och tänk alltid vad det som är det värsta som kan hända. Tänk på det.  Sen hoppas jag att alla dessa själar som inte vet vad dom gör med människor kommer få igen. Tusengångerom. Man kommer alltid få igen, det har jag lärt mig.
 
Överlag är jag splittrad över året som varit. Jag vill absolut göra om allt, men samtidigt inte. Första halvåret kan jag spola bort. Resten vill jag skriva historia med. 50-50 har året varit, och det var skönt att man började med pesten och fick fortsätta med den största lyckan och glädjen någonsin. Jag är glad att jag fick känna hur det känns att klättra uppåt, men när jag väl kommit upp på toppen igen så kommer jag nu vägra kliva ner igen. Vill ni få ner mig igen, så får ni fanimig klättra upp och slå ner mig. Jag är i alla fall genuint lycklig som kan säga att jag ser fram emot år 2014 och att ha H i mitt liv och alla mina fina människor omkring mig. Detta år är början på nått nytt och nånting underbart, med han, med er, med mig. 
 
 
 
 
 

DET BARA HÄNDER SAKER

Jag blir full av skratt varje gång jag försöker ta mig in hit.
Det går inte. Eller jo, det går.
Men det blir ett totalt kaos när jag ska börja skriva.
Jag vet inte vad som händer med mig. Jag kan bara inte skriva.
Och jag tror det beror på att det egentligen inte finns så mycket att berätta.
Livet är så bra som det bara kan bli just nu, och därav så fruktansvärt dåligt uppdaterande.
Nåväl, jag inser att jag bara är människa.
Så hur ser livet ut?
Jo, alldeles perfekt och utmärkt. 
Jag kan som egentligen inte klaga. Formen i kroppen kämpar jag ännu med.
Det är tufft att ständigt känna sig helt slut. 
Och jag försöker verkligen att tänka positivt varje dag. 
Dock brister det emellanåt, och det har varit mycket sorg kring min träning.
Men jag har försökt under förra veckan då jag legat hemma sjuk att tvinga mig att tänka om. 
Jag måste bli bättre på att peppa mig själv, och bli bättre på att bara inse att jag faktiskt just är bara en människa på två ben. 
Jag är ingen president, ingen drottning, och absolut inte perfekt.
Nobody is. Men det är svårt.
Och jag kämpar varje dag med att skapa en ny målbild för varje vecka.
Vart vill jag vara, hur vill jag må, och hur jag vill känna.
Det går många gånger bra, och som sagt..emellanåt så brister det.
Men brister tror jag alla har, mer eller mindre. Oavsett om det drabbar jobb, hem eller familj.
Så jag vill inte klaga. 
Jag försöker blicka framåt.
Men som sagt, hade någon sagt åt mig vilken tid det tar att bli frisk.
Och må helt hundra procent bra, så hade jag skrattat så jag kiknat och tänkt vilken idiot.
Men som sagt, det är hur man själv sköter sig som det slutar.
Så tror jag.
Annars så bakar jag, tänkte väll börja sticka och virka för att hitta en annan passion i livet.
Det är väll ungefär där jag står idag.
Förutom det, så är livet väldigt väldigt bra.
Det är kul, nästan jämt. 
 
 
 
 
 
 
 

Min profilbild
RSS 2.0