OCH ÄVEN PÅ DIN FIENDES GRAV VÄXER BLOMMOR NÅN DAG

Jag andas in. Håller andan. Blundar. Svart. 
 
När livet blir ett kolsvart mörker. När rullgardinen till och med kraschat ned från klarblå himmel och aldrig verkar kunna gå upp igen så vet man om man lever eller ej. När någon tagit sig den rätten och friheten att ta all genuin glädje från min kropp. När någon trodde i sin vildaste fantasi att den skulle kunna ta mig. Den jag är. Allt det jag är. Där någon som faktiskt i detta nuet tyvärr har lyckats. Då vet man inte mycket om livet längre. Vem man är. Vad som känns, vad som borde kännas. Hur det ska kännas. Om det ens ska kännas.
 
Jag trodde aldrig att man skulle behöva tänka de tankar man processar dygnets alla vakna och ovakna timmar numera. Där de senaste nätterna varit ett smärre trauma. Där man någonstans måste försöka att hitta någon slags kraft för att övertyga sig själv till att orka kliva upp på mornarna trots att absolut ingenting längre känns. Ett frågetecken som just i detta nu vandrar för att hitta svar. Varför jag? 
 
Jag vet inte om jag kommer vara samma människa efter allt. De senaste åren snabbspolar över en och man kvävs långsamt. You never realize how strong you are, until being strong is the only choice you have. Jag är den sköraste sparvungen med så ruskigt sönderflugna vingar nu så det liknar liksom ingenting längre. Som det första samtalet gav mig - det kan mycket möjligt vara så att du nog tyvärr kanske får förlika dig med tanken, att du kanske aldrig mer blir just den du varit eller är. Lite där dog man. 
 
Alla genomgår vi en match som ingen har den blekaste om att vi någonsin genomlever, eller försöker överleva. Så var bara något så enkelt som en snäll människa. Alltid.
 
Men jag hatar dig din jävel.
Det är allt jag kan säga. 

THERE WILL BE TIME

Hola amigos. Long time no see här de senaste månaderna. Som lite som den jag är, antingen eller på något vis. Jag visste att det skulle dröja till nästa gång vi sågs igen och det verkar som att det gjort det. Så vad har hänt sedan sist? Oh. Eh. Jaha, jorsåsatteeee... Ja lite så kanske. Förbered er på en novell. Kryssa webbläsaren om du inte orkar läsa. 
 
Efter kanske det mest turbulenta halvåret någonsin i mitt liv, där folk pratar om att man genomgått "a hell year" så är man rätt ödmjuk att man står på benen idag. Att man lever. Andas. Mår. Som man gör. Man är otroligt ödmjuk skulle jag säga. Jag mår bra gentemot hur det har varit och hur man mått. Allt är relativt folks. Så enkelt är det. När man trott att man sprungit käpprätt igenom den där väggen är det alltid någon som stått och tagit emot mig, så jag har inte varit där fast man nästan alla gånger stenhårt trott att man varit där. Ni hajar. 
 
Jag kan med det ärligaste i mig säga att hade jag inte haft mitt jobb under denna tid hade jag nog tackat för mig och dragit en enkelbiljett till Grönland och aldrig mer återvänt. Det är så. Jag har nog för första gången i mitt liv verkligen bara fått vara mig själv. Fått vara Matilda. Där det varit så att om man velat prata så har jag fått prata, och där jag fått vara tyst om jag verkligen velat det. Där ingen frågat om de märkt att man inte själv varit redo. Där ingen dömt mig. Shit. Jag kan som inte nog beskriva för alla hur mycket det stället betyder för mig. Det är sådan kärlek jag hyser för det gänget så ord räcker liksom inte. Den dagen om jag skall behöva lämna alla så är det väll då man går sönder på riktigt. Som man kände när man första gången kom till jobbet - men hallådär familjen. Så har det varit från dag ett, och jag lever enbart bara för stunden nu. Jag orkar inte tänka desto längre framåt. Jag vet som bara inte hur man ska kunna tacka många av de fantastiska själarna som fått mig på fötter. Som jag bara hyser så förbannat stark kärlek för. Antagligen kommer jag aldrig kunna göra det, men utan jobbet hade jag varit en pöl idag. Mest troligen på Grönland. Paradoxen i det liksom, men den saken är jag väldigt säker på.
 
Vet ni en sak? Som är rätt konstig. Det är att jag alltid varit denna förbannat oroliga och grubblande själen som knappt vetat ut eller in. Som är den här drömmaren och sökaren och sävliga själen som känt sig så rotlös så googlar man på ordet rotlös hittar man en bild på mig hängandes upp och ned i ett träd ungefär. MEN. Ingenting skrämmer mig längre. Det är sant. Verkligen I N G E N T I N G. Efter ett hell year så skrämmer ingenting mig längre. Saker som att ringa samtal, boka verkstadstid, byta däck, få punktering, renovera, tapetsera, älska hårt, falla hårt. Ni hajar, ingenting skrämmer mig mer. Jag har levt mitt liv fram till för ett gäng månader sedan som att livet skulle vara utstakat. Planerat tamigfan i minsta detalj. Det blev inte så, och vem var man utan de planerna? Hur skulle livet se ut utan att ha planer för 500 år framöver? Vem är jag? Ska livet vara precis så som jag tänkt mig? Men vet ni en sak? Jag tror jag har hittat svaret på den frågan...ska jag berätta? Det löser sig, allt löser sig. 
 
Precis allt löser sig. ALLT. När rullgardinen gick ned och midnattsolen utbyttes mot norrsken som dansade på himlavalvet så insåg jag att trots att jag är den jag är så kommer allt att lösa sig. När man plötsligt stod med ett hus, hund och bil och tårarna brinnandes i ögonen så löser sig allt. Jag tror att när man känt sig som den mest rotlösa fågeln i mångt och mycket så har allt liksom fallit på plats automatiskt. I den mening som jag skriver, att allt löser sig. Jag är inte rädd längre. Skulle jag få för mig att testa livet i Bali, Havanna, Ånge eller Kiruna så skulle allt lösa sig ändå. Att det tagit mig drygt ett kvarts liv (förhoppningsvis) att förstå att det bara är materiella ting, och att det mesta går att säljas och köpas för pengar och att man kan ta hunden med sig under armen om det inte vill sig. Vi snackar om stora funderingar i livet som gjorde att jag släppte taget direkt vilket på så sätt har gjort att jag kan andas igen. Börja leva. Livet är kort, för kort. Då känns det så himla onödigt att gå runt och tänka att "tänk om jag skulle", eller "tänk om man borde". Gör. Funkar det inte så nähä - jaha - och så går du vidare. Vad är det värsta som skulle kunna hända? Det går åt helvette, men då öppnas tusen andra dörrar istället. Jag har inte slutat tänka helt om ni tror det, men jag tänker mer nu att mina handlingar blir lärdomar istället. Där jag vägrar begränsa mig på grund av en tanke. Vilket har speglat detta år so far skulle jag kunna säga. 
 
Det är ganska stort för att vara mig. Hehe, visst hetsar jag upp mig och stressar upp mig för saker ännu, jajaja. Det lär jag väll aldrig bli kvitt med mig själv, men just det här att tänka att allt löser sig. Att det bara är att köra. Där hör ni folks att det hänt något med mig va? Allt blir ändå inte som man tänkt sig så då spelar det liksom ingen roll längre. Jag vet inte, men jag har förändrats mycket. Mycket på insidan. Nu står jag med öppna armar och ler till livet som bara tar mig med storm ungefär. Det måste få vara så just nu. Ungefär den bästa meningen jag tror jag myntat någon gång i dimman. Men lite så är det, att är man inte rädd längre så spelar det ingen roll. Jag har tagit mig från någon slags botten och tagit fäste med de mörkblåa ögonen mot skyn. Från åskådarbänken till att bli livets lirare. Visst blir det nattsvart emellanåt ibland, men nu är jag faktiskt glad. Början till riktig genuin glädje. Jag vet som inte bara vad jag ska säga. Ni vet, livet, vänner, familj, och några speciella själar som man inte vet riktigt hur man ska kunna tacka. En sak är i alla fall säker - jag skall göra det bästa jag kan, för att alltid finnas där lika mycket som ni funnits där för mig. Jag ska göra det bästa jag kan för att vara den jag är, och ge något tillbaka till er. Mig.  
 
There will be time, I promise. 
 
 
 
 
 

ATT VARA SANN MOT SIG SJÄLV

Jag har mött min absolut största nackdel med mig själv de senaste månaderna, och det är ingenting jag är särskilt stolt över. Jag blir tyvärr den som när det blåser kalla och dåliga vindar så försvinner jag. Puts väck. Jag isolerar mig, håller mig hemma. Är mest för mig själv, går många och långa promenader. Ältar i duschen, eller egentligen ältar mest dygnet runt. Äter samma saker och lyssnar på samma sorts musik. När saker och ting inte är som det ska så börjar jag nog sakta men säkert att försvinna i det tysta. Vilket kan vara både skönt, men samtidigt är det något som är så jäkla hemskt med det. Jag försvinner från hela min omgivning och jag stannar där tills den dagen jag känner mig redo att orka leta mig fram igen. Det kan ta dagar, veckor eller månader. Lyckligtvis pratar vi inte om år ännu. Jag är nog som en typisk björn. Går i ide och letar mig fram när jag har lust, helst till våren. 
 
Minns tillbaka i mitt tidigare liv om något dramatiskt hände. Jag fick på mig MAX en vecka i isolering. En vecka att låsa mig inne, älta, gråta, skratta, äta nudlar ur kastrullen och om man glömde bort sig - inte duscha på en vecka. Sen var det slut. Jag blev tvingad ur min lilla bubbla. Det var slutältat. Den saken var klar. Inte ett ord till och inte en till dag inne.
 
Nu känner jag att jag gett mig själv en annan frihet på något sätt. En frihet som betyder att jag faktiskt kan mot andras vilja isolera mig själv, speciellt när tunga saker händer i livet. Under denna tid då jag aktivt valt att isolera mig så har jag hunnit fundera på livets alla tunga och svåra funderingar. Jag vet inte om jag skall kalla det för en slags kris, men något åt det hållet kanske det är om man skall vara krass. Egentligen började allt långt innan, men på 25-års dagen kom krisen och slog mig som en hård isig käftsmäll på truten. Det var som att jag kom till ett vägskäl. Förlåta eller svika. Höger eller vänster. Framåt eller bakåt. Eller fortsätta vägen man gått och som man på något sätt kunnat se framför sig. Det blev ingenting av det. Det blev tvärstopp. Mer än så är det inte.
 
Det var någonstans där och då som jag började tvinga mig själv att bli sann mot mig själv. Bli sann mot den jag är, den jag vill vara och det jag står för. Leta mig själv. Jag skulle inte säga att jag inte varit det tidigare, men vissa saker i livet tvingar en på ett eller annat sätt att söka rötter i sig själv som man inte trodde fanns. Förra årets sommar fram till nu har tvingat mig att göra den resan. Jag tappade mig själv någonstans efter vägen, och jag behöver plocka upp mig själv bit för bit. Allt för att kunna bli hel och den där glada fröken Lindgren en vacker dag.   
 
Jag tror någonstans att det var nödvändigt att jag skulle behöva tvärstanna för att inse vem jag egentligen är, eller vad man egentligen tycker eller känner för en del saker i livet. Något som hela tiden övertygade mig att jag måste göra denna resa, och starkt hävdat att den kommer visa mig åt vilket håll jag ska. Jag har innerst inne i det djupaste inte alla gånger vetat vad som egentligen är viktigt, men någonstans här nyligen blev bara detta oundvikligt. Jag var bara tvungen att ta reda på vem jag är. Jag har alltid haft en yrkesroll att luta mig mot, men sen? Vem är jag? Det har varit tufft, det har varit och är sjukt tufft. Det har märkts. Det har känts och känns. Trots det så känner jag mig på något sätt starkare än vad jag någonsin varit på länge. Jag har börjat en resa och hittat saker som jag inte ens visste fanns eller sidor hos mig själv som jag varit rädd för att möta. Jag tror att denna resa jag nu gör speglar ganska väl det jag vill åstadkomma med livet. Något mer än det som varit innan allt detta hände. 
 
Nyårslöften är inget för mig längre. Jag har haft några. Jag var i mitt livs form ett år, jag sprang en mil ett år, jag åt mer grönt, fick den stora chansen att pröva på mitt drömjobb. Jag har gjort allt det som då varit så viktigt för mig. I år får det bli resans år som sagt. Min egen resa. I många bemärkelser. Upplevelsernas år. Jag har bestämt mig för att leva detta år, och verkligen bara follow the flow för att hitta den jag är och den jag vill vara. Jag har bestämt mig för att bli mer ego. Jag har insett att jag kommit en bra bit än så länge, där jag har alla materiella saker jag behöver för att klara mig och leva ett bra liv. Där jag äger ett hus, har en hund och en bil. Där materiella saker har fått mig att tänka om. Lyckan sitter inte i pengar för mig längre. Lyckan sitter i vad du har omkring dig i din omgivning. Familj och vänner. Det är viktigare än alla pengar i världen.   
 
Resans år kommer det bli. Jag har sagt till några i min omgivning att jag kanske inte är mig själv när jag är färdig. Vilket kanske gör att jag då på något sätt blir den jag vill vara. En glad jäkla tokig människa. Så jag ser framåt nu. Prövar på saker som jag aldrig tidigare gett en ärlig chans. Något som kroppen och själen verkligen behövt innerst inne. Jag tror alla skulle behöva rensa lite i sitt liv. Leta och gräva långt där inne efter vem man egentligen är och vad man vill. Det är inte farligt. Det är bara så otroligt nödvändigt och nyttigt emellanåt att stanna upp och reflektera. Jag är ledsen men jag har aldrig känt mig eller tvingats bli så stark som nu, och detta var oundvikligt. Nu väntar framtiden med oskrivna blad och det som händer det händer. När jag dyker tillbaka här återstår att se. Så over and out people. 
 
Livet är inte de dagar som passerar, utan de dagar man minns