LILLA FÅGEL FLYGA HÖGT

"Livet som en pytteliten fågel. Sittandes i ett träd, flygandes förvirrat runt, landar och flyger om vart annat. Sitter uppe i trädkronan och tittar ut över utsikten, andas och känner ro. Hamnar på marken bland mossa och stenar, känner rädslan för att inte kunna flyga igen. Vingarna bär, och brister. Äter sig mätt på allt livet ger, blir bländad av solen. Går hungrig, och ser ingen utväg. Får kärlek av omgivningen. Känner sig skör, och stundtals ensam emellanåt. Och stark, väldigt få stunder. En fågel som sett den vackra himlen uppe på trädkronorna och andats in frisk härlig luft. Drömt sig framåt, drömt om framtiden och mitt i allt uppe bland molnen så kommer det en storm. Fågeln blåses omkull, försöker allt vad den kraken kan med att flaxa febrilt med sina vingar medan kroppen faller genom trädets grenar i ett försök att ta sig upp. Fågeln är fruktansvärt trött och orkeslös. Orkar inte hålla emot. Faller, skrapar det lilla ansiktet bland grenarna, och de river hårt på den lilla kroppen. Stormen tog fågeln, och medan vinden tjuter i öronen så faller fågeln ljudlöst till marken med två trasiga vingar. Stormen upphör. Och där ligger den kvar just nu. Tittar upp mot trädkronan igen, sargad och utmattad på rygg bland den mjuka mossan och de hårda stenarna. Ser att solen når topparna av träden genom de tjocka grenarna. Känner att vinden blåser i ansiktet, och stänger ögonen och blundar. Det enda den tänker på är hur den ska orka ta sig upp igen, hur den ska få kraft att nå till trädkronan igen. Vingarna är trasiga, och kroppen flämtar. Solen sveper förbi, och mörkret landar på träden. Skuggorna skrämmer, och stjärnorna tittar på fågeln. Där ligger den kvar med trasiga vingar, men med en gnista av hopp och förtvivlan."
 
 
 
 
 
 

DON'T LOOK BACK, JUST LOOK STRAIGHT FORWARD

Vilket jävla år. Det tåls att säga och skrivas. Vilket år det har varit. Jag vet knappt vart jag ska börja. Men året började som alltid med min födelsedag, och lite firande. Sen blev det mest jobb jobb jobb. Och egentligen har väll hela året mer eller mindre kantats av jobb. Jag grubblade länge och väl på ett stort frågetecken i mitt liv. Vad jag ville göra i framtiden, och den tanken slet mig itu under början av året. Jag bestämde mig för att säga upp mig på mitt jobb som jag älskade, för att gå vidare. Det gick helt enkelt inte. Och det avskedet var som en begravning för mig. Som att lämna en familjemedlem. Det är ännu med sorg, och samtidigt med en stor tacksamhet över det jag lärt mig som jag lämnade jobbet och kastade in handduken där och då. Och jag läkte det avslutet med att åka iväg och träffa min fina Caroline en helg med att dricka massor av vin, och äta så man spydde. 
 
Sen trodde jag aldrig att något mer i mitt liv skulle hända. Jag har (och hade även då) stora drömmar och visioner om vad jag ville göra när jag slutade mitt jobb. Det blev aldrig så när jag slutade, utan jag började på mitt nuvarande jobb, och där har jag blivit kvar. Mitt i all storm med byte av jobb så har det kantast av fina ljusa moln. Det har varit vänner som har funnits där genom vått och tort. Det har funnits människor som verkligen har förgyllt mina dagar, och nätter. Och det har funnits tillfällen som våren, då vi pratar om påsken i fjällen, alla galna utekvällar, sena nätter, långa efterfester, och tidiga mornar som gjort att man trots kaotiska månader gjort att man faktiskt orkat spika på sig smilet och traska iväg på jobbet. 
 
Och sen när jag kände att verkligen inget värre kan hända så händer det alltid. Det är alltid så. Jag blir sjuk, och jag blir sårad och ledsen och landar med tänderna före i backen. Allt samtidigt. Jag blir så pass sjuk att jag inte har kunnat återhämta mig än idag från att ha skadat mig själv. Det är med en stor sorg jag skriver detta. Och det har verkligen tagit mig flera månader att hämta mig från det. Att inte kunnat springa det marathon jag laddat för i år och månader. Att inte få träna alls. När kroppen bara skrek, och sa ifrån. Större psykisk smärta fanns inte då, och är ännu svår att hämta sig från. Jag drömmer ännu om det där marathonet, det är ett mål jag kommer sikta på så länge jag lever tills att det är genomfört. Men när man är långt nere på backen, och man också tror att man kommer ligga där och dö och ruttna bort så finns det också alltid ett litet litet ljus i mörkret.
 
Det jag äntligen lärt mig under sjukt massa år genom att leva, är att verkligen börja älska mig själv igen, och det är som man säger: "man måste kunna älska sig själv för att kunna älska andra". Jag hittar min fina H en kväll uppe i fjällen, och sen hittar jag han i dimman av discolampor och till rytmen av bas. Jag kan ännu inte i min vildaste fantasti förstå hur jag kunnat hitta en kille som han. Det finns inte någon jag träffat som är som H, och jag är oerthört ödmjuk och oerhört lyckligt lottad som får äran att vakna upp bredvid han varje morgon. Sviker jag honom, har jag förlorat min själ. 
 
Sen vill jag nog egentligen med detta inlägg säga att INGENTING blev som jag hade tänkt mig eller planerat. Absolut ingenting, och det gör mig så jäkla ont, samtidigt som jag helt enkelt får leva med. Men jag vill tacka alla som funnits där för mig under året. Jag har absolut inte varit ärlig. Jag har varit så jävla oärligt mot mig själv, och mot andra under året och det har gjort mig mycket ledsen. Jag har gjort saker som jag absolut inte velat, som jag absolut inte stått för, som jag absolut inte skulle göra om eller som jag absolut inte skulle acceptera. Jag har varit för snäll, aldrig sagt ifrån. Samtidigt har det gjort mig starkare än någonsin. Jag vill också tacka er som fått mig att komma till den insikten. Ärligheten varar alltid längst. Dårar förtjänar att vara med dårar.  Det kommer bli mitt största löfte detta år 2014, och det är att jag ska vara ärlig mot mig själv. VÅGA säga JA, VÅGA säga NEJ. Jag vill tacka de människor som verkligen sett igenom mig, och som peppat, stöttat, och tröstat mig. Som när jag blev sjuk, eller när jag mått dåligt. Eller när stora delar av året varit jäkla bra bara. Jag är så oerhört överlycklig över de människor som finns kvar i mitt liv. Ni som finns kvar efter detta år, er kommer jag hålla det hårdaste i alla andra år. Det är jag skyldig er. Sen till er andra, acceptera aldrig någon som behandlar er som skit. Eller som tvingar er att göra saker ni inte vill. Våga vara den större och bryt direkt och lämna jobb/trasiga relationer/minnen/eller något som får dig att må dåligt. Du förtjänar bättre, och tänk alltid vad det som är det värsta som kan hända. Tänk på det.  Sen hoppas jag att alla dessa själar som inte vet vad dom gör med människor kommer få igen. Tusengångerom. Man kommer alltid få igen, det har jag lärt mig.
 
Överlag är jag splittrad över året som varit. Jag vill absolut göra om allt, men samtidigt inte. Första halvåret kan jag spola bort. Resten vill jag skriva historia med. 50-50 har året varit, och det var skönt att man började med pesten och fick fortsätta med den största lyckan och glädjen någonsin. Jag är glad att jag fick känna hur det känns att klättra uppåt, men när jag väl kommit upp på toppen igen så kommer jag nu vägra kliva ner igen. Vill ni få ner mig igen, så får ni fanimig klättra upp och slå ner mig. Jag är i alla fall genuint lycklig som kan säga att jag ser fram emot år 2014 och att ha H i mitt liv och alla mina fina människor omkring mig. Detta år är början på nått nytt och nånting underbart, med han, med er, med mig. 
 
 
 
 
 

DET BARA HÄNDER SAKER

Jag blir full av skratt varje gång jag försöker ta mig in hit.
Det går inte. Eller jo, det går.
Men det blir ett totalt kaos när jag ska börja skriva.
Jag vet inte vad som händer med mig. Jag kan bara inte skriva.
Och jag tror det beror på att det egentligen inte finns så mycket att berätta.
Livet är så bra som det bara kan bli just nu, och därav så fruktansvärt dåligt uppdaterande.
Nåväl, jag inser att jag bara är människa.
Så hur ser livet ut?
Jo, alldeles perfekt och utmärkt. 
Jag kan som egentligen inte klaga. Formen i kroppen kämpar jag ännu med.
Det är tufft att ständigt känna sig helt slut. 
Och jag försöker verkligen att tänka positivt varje dag. 
Dock brister det emellanåt, och det har varit mycket sorg kring min träning.
Men jag har försökt under förra veckan då jag legat hemma sjuk att tvinga mig att tänka om. 
Jag måste bli bättre på att peppa mig själv, och bli bättre på att bara inse att jag faktiskt just är bara en människa på två ben. 
Jag är ingen president, ingen drottning, och absolut inte perfekt.
Nobody is. Men det är svårt.
Och jag kämpar varje dag med att skapa en ny målbild för varje vecka.
Vart vill jag vara, hur vill jag må, och hur jag vill känna.
Det går många gånger bra, och som sagt..emellanåt så brister det.
Men brister tror jag alla har, mer eller mindre. Oavsett om det drabbar jobb, hem eller familj.
Så jag vill inte klaga. 
Jag försöker blicka framåt.
Men som sagt, hade någon sagt åt mig vilken tid det tar att bli frisk.
Och må helt hundra procent bra, så hade jag skrattat så jag kiknat och tänkt vilken idiot.
Men som sagt, det är hur man själv sköter sig som det slutar.
Så tror jag.
Annars så bakar jag, tänkte väll börja sticka och virka för att hitta en annan passion i livet.
Det är väll ungefär där jag står idag.
Förutom det, så är livet väldigt väldigt bra.
Det är kul, nästan jämt. 
 
 
 
 
 
 
 

DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT JAG, DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT DU

Dagarna rullar i ett rasande tempo. Det känns som att man knappt hinner säga godmorgon till kunderna på jobbet en måndag, så är det vips helg och man får önska alla en trevlig helg. Det är skönt, och samtidigt lite sådär halvskönt faktiskt. Jag är inget stort fan av just denna period på året. Oktober är nog den månaden tillsammans med februari som suger musten totalt ur mig. Förra året kunde vi rädda oss genom att veta att vi skulle två långa veckor till Karibien, men nu är det något annat på tapeten som väntar. November gav mig värme. Nu kommer november ge mig puls. Och det känns härligt. Det vankas en längre weekend i London med min kärlek. Och det ska faktiskt bli hur mysigt som helst. Det var länge sedan jag verkligen gjorde något som detta. Flera år sedan faktiskt. Men det kommer bli bra, och jag längtar redan. 
 
Annars så är det mest jobb faktiskt. Det blandas av en timmes kortare dagar blandat med långa dagar. Och det gäller nog tror jag att insupa all energi man bara kan. Som i helgen då jag fick blanda jobb med en tripp till stugan och bakning hemma. Precis det jag känner jag behöver just nu. Det är så lätt den här tiden känner jag att bli trött, att vara utmattad och tömd på energi. Men jag tänker att jag försöker leta mina ljusglimtar varje dag, och sen ladda depåerna under helgerna. Som sagt, oktober och februari, is not my cup of tea. Nåväl. Det vankas en dag på jobbet, och det blir perfekt start på veckan.
 
 
 
 
 
 

TIME TO UPDATE THE BLOGG AGAIN

Oh my lord! Det var ungefär ett år sedan ni hörde något av mig sist. Och det galnaste av allt, det är att ni fortsätter in hit och läser!? Jag begriper det knappt själv, men det är fint av er, mycket fint. 
Så vad har hänt sedan sist vi hördes? Vart var vi sist? Jag vet att jag sammanfattade månaden maj-juni, och det var ett virvarr av bubblande kvällar och sorgfulla nätter. That's life. Men något hände efter det. 
 
Och det var att jag fann kärleken igen. Vilket är ungefär det finaste som kunnat hända detta år. Jag kan ännu inte fatta vad som hänt, och är ännu efter sådär ett halvår snart chockad över att det blivit som det har blivit. Är det så enkelt som det är nu, då är det banne mig värt allt. Jag vet att jag kanske kommer få äta upp det, men är det som det är nu, så lär det med hopp i blicken få vara så länge länge. Jag vet inte, jag tror jag är lättare i kroppen. Bokstavligt talat. Psykiskt som fysiskt. Allt liksom bara har runnit av mig. Jag ältar inte längre över gammalt. Jag ältar nästan över att det är så pass bra som det är. Och kroppen (trots en evighet sedan träning) mår bättre än någonsin. Jag har fått kämpa med psyket ofantligt mycket. Men jag kan gå, och jag kan stå. Då får man vara glad, och framförallt nöjd med livet. Det hade kunnat vara värre. Framförallt så känner jag bara att hade jag fått tid med mig själv i början av året, så hade jag tagit tag i mig själv, ruskat om mig och tvingat mig själv att tänka framåt och positivt. DET BLIR BÄTTRE. Och det kommer att gå över. Tids nog. Och precis så känns det just nu. Allt som har legat framför ögonen och i minnet är klickat på delete knappen. I den bemärkelse att det inte får ta min tid längre, utan det är i minnet, långt långt borta. 
 
Så livet blir bättre, och livet är bra och härligt just nu. Bara en sådan sak. Jag tror jag står fast vid ett citat jag tänkt på mycket: "alla förtjänar att vara lyckliga, till och med de olyckliga".
 
 
 
 
 
 
 

I'M GOING INTO THE WILD II

Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
 
Och efter dig så bjöd slutet på Maj månad mig på något jag inte ens i min vildaste fantasi hade föreställt mig. Det blev ett kort och abrupt slut på månaden, och Juni kom och mötte mig med öppna armar. Det var en fest som rivstartade månaden, och som kom att innehålla bästa sällskapet och rosévin. Massor av rosévin. Och sen var plötsligt den helgen över. Med jordens värsta ångest på länge. Jag svor och lovade mig själv att aldrig mer göra det jag gjorde och det kommer aldrig hända igen. Det har jag svurit min kropp på. Och trots jordens ångest så gick det en massa dagar där emellan och hur ångestframkallande nu än Juni började med, så dök jag i sommarblåsan och tog min vän under armen för att köra på en utgång och mat. Jag är evigt tacksam att jag tvingade mig själv att återvända i dagsljuset igen, och att jag faktiskt tog mig ut även om jag ältat varje dag i en vecka att jag aldrig mer ska söka lyckan i alkoholens droppar så var jag där igen. Och den kvällen. Den kvällen kommer jag att tacka varenda liten människa jag träffade som gjorde den kvällen så fruktansvärt bra, varje gång jag tänker på det i mitt huvud. Där och då så stämde precis allt in. Det går inte att få tillbaka den kvällen igen, men den är sparad i mitt huvud tills att jag inte längre känner att den behöver glida med i kroppen min. Sen är egentligen allt bara en enda bubbla, och härlig dimma. 
 
Livet började för mig där. Igen. Den kvällen i Juni. Och det är som vissa säger. Att när man märker vad som står framför ens fötter så kan man inte i hela sitt liv förstå varför man legat hemma sömnlös, och ältandes och gnagandes på livet och dået. Allt liksom bara, helt sonika försvinner. Och du kan till och med känna och höra hur hjärtat slår utanpå kroppen igen. Det är något där som inte går att förklara. Det måste upplevas. Och man måste känna för att förstå. Jag har varit arg, och jag har varit besviken och upprörd och riktigt heligt förbannad på dået, och allt ältande. Men allt det är som bortblåst. Efter den kvällen i Juni. Efter det spelar egentligen inget av det någon roll längre. Nu känns dået som en gammal bok man läst. Jag plöjer ett tiotal böcker om året. Mitt liv och det jag varit med om, det är en bok som jag läst för flera flera år sedan, och som jag nu helt enkelt har börjat glömma bort. Jag har alltså ältat så mycket att det börjar kännas som om det aldrig hänt. Och det kanske är så det ska vara. Det är nog så man förklarar när man äntligen är färdig. 
 
Den sjukaste och absolut märkligaste känslan är när man känner att man är just färdig med vissa bitar. Det har tagit mig flera flera år. Men äntligen är jag över den känslan, och över allt. Allt är så över. Och det känns fruktansvärt skönt. Nu förstår jag vad dom pratar om. Nu förstår jag. Och om Juni bjöd på dimma i skira, och ljusa färger. Så är det ingenting gentemot vad Juli och Augusti har bjudit på..
 
 
 

WHEN I'M WISER AND I'M OLDER

Ni är tappra som kikar in här varje dag. Jag kan inte säga mer än det. Och jag har egentligen inte erbjudit något större eller roligare inlägg på några dagar. Men det är kanske så det blir ibland. Det finns så mycket annat som tar upp min tid på dagarna. Och det är fullt ös på jobbet. Och man kan väll säga att det är fullt ös medvetslös gällande allt i livet. Det finns ingen tid att uppdatera längre. Men det kommer inlägg när det kommer.
 
Livet är annars alldeles underbart och verkligen hur jäkla härligt som helst. Jag är lycklig varje dag jag vaknar, och nu ser jag framåt och inte bakåt. Det känns så fruktansvärt underbart. Jag har gjort slut med det gamla och tråkiga i livet. Och nu blickar jag framåt. Enbart. 
 
Det kommer ett inlägg här snart där jag ska försöka förklara. Eller sätta ord på allt. Och framförallt fortsättningen på det här året. Livet är så fruktansvärt härligt bara.
 
 
 

I'M GOING INTO THE WILD

"- Är han kvar? -Nej kom hem nu, snälla. Det är bara jag kvar. Och där går jag med de mest tyngsta fötterna och skorna i världshistorien och skakar i hela kroppen och biter mig det hårdaste jag bara kan i läppen hela vägen hem. Jag minns att det fortfarande fanns snö kvar på backen och att luften var så kall. Händerna hade tappat känseln. Och det tog mig den längsta evigheten tills att jag var hemma igen. Och direkt jag kom innanför dörren så var du där. Du fångade mig i mina armar och sen är resten svart. Jag åt ingenting den tiden. Jag sprang mil efter mil och kände inte hur ont det kunde göra. Eller hur ont det egentligen gjorde. I den sekunden lovade jag mig själv när jag sprang på rekord att aldrig mer låta mig själv känna så igen. Att aldrig mer låta mig själv gå så långt. Någonsin. Och det var en trasig månad. Så trasig. Så nästa månad. Maj. Åker jag iväg. Jag måste helt enkelt iväg bara och läka mig själv. Det blir en helg. Och på flyget dit så känner jag verkligen hur jag lyfter. Jag möter min underbara kära vän, och vi sitter på uteserveringar. Springer från bar till bar. Och jag fick umgås med fina människor. Jag går på konsert och när baby we were born to run spelas så inser jag att jag inte är över något i livet. Så där går hjärtat sönder, och jag dansar sönder ett par strumpbyxor och blundar för att dölja tårarna som spolar ner för kinderna. Efter konsterten är jag tom. Och jag åker pendel till boendet. Åker flyg hem dagen efter, och är mer förvirrad än någonsin. Att sätta sig på det planet hem var en prövning. På alla sätt och vis, och jag kommer hem, och jag blir sjuk, och jag har någon som ringer och säger att jag måste skärpa mig. " -Du måste ta dig samman och ordna upp dig. Sluta älta. Låt det vara, det kommer ändå aldrig hända. Och du skulle ändå inte bli lycklig av det där."
 
Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
 
 
 
 
 
 
 

OCH HAN LOVAT MIG ALLT VAD JAG VILL

Jag förstår inte hur tappra ni är som dyker in här och läser, när uppdateringen är i botten. Men ni är fina, och rara ska jag bara säga. Det har varit både ett par skitjobbiga och verkligen bästa veckor som varit. Jag trodde aldrig att livet skulle få en vändning som denna. Att allt jobbigt skulle kunna bli något bra. Aldrig. Och jag nyper mig i armen numera, rätt ofta för att verkligen vara med på att det är livet jag lever nu och inte en dröm. Jag känner, oavsett hur dumt detta än må låta, att trots världens tråkigaste besked så är jag nog den gladaste människan just nu. Det är väll kanske just därför jag inte varit in här och skrivit. Det har som inte funnits något att berätta. Eller berätta för er om. Utan livet är sådär hemskt ruskigt bra bara.
 
Så jag lever och andas luft just nu. Jag tror att allt det bästa i livet har fanimig inte hänt ännu. Och jag tror att livet vill mig precis det bästa. Jag lovar att berätta en vacker dag om vad som händer. Hur mina dagar och månader har sett ut. Och hur jag tror att det kommer se ut. Trots snart en månad utan träning så mår jag bättre än någonsin. Och det är nära ibland till tårar. Men det kanske är rätt fint. Trots allt. 
 
 
 
 

ELLER VARA UTAN KÄNSLOR ÄR VÄLL ÄNDÅ SAMMA SAK,

Har skapat magiska listor med musik som fyller mitt liv och mina dagar numera. Det har hänt något med mig. Jag tror faktiskt att det hänt något med mig på riktigt. Och snart kanske det är dags att säga adios till det som jag kanske egentligen inte bryr mig om men som finns. Det är ingen sorg i att säga adjö till det, utan det känns snarare så skönt på något konstigt sätt. Det är dags snart känner jag, och då blir det spännande och se vad som händer. Eller hur tankarna går för den delen. Jag har fått älta sönder mig själv denna vecka. Vilket har resulterat i ett endaste lagade mål mat på flera flera dagar. Jag har levt på luft, vatten och jaa. Något annat. 
 
Det är skönt att bara vara själv en kväll som denna. Det är stora koppar med te som värmer mig, och det är lika stora funderingar som rör sig i mitt huvud. På ett bra sätt. Det bästa av det bästas musik, och så det där. När man varit solen, landat som en mosad mördarsnigel och börjar allt mer likna en fjäril så kan inte livet vara så jäkla orättvist och knäppt och dumt som det låter. Jag ska försöka bli av med förkylningen och sen är jag mer än redo att ta tag i allt som kommer. Det är som att lära sig att gå igen. I mycket i mitt liv. Jag är nervös. Knäsvag igen och lite sådär hungrig på livet. Jag minns när jag kände som jag känner nu. Det var a while ago. Nu är det något annat. Något helt annat. Jag försöker få brudarna på jobbet att gå mer bananas, men nu är det nog snarare jag som blivit..galen. Igen.
 
 
Jag älskar känslan som ligger och vilar i kroppen min. Från morgon, till natten, till morgonen igen. Från regnet smattrandes mot mitt fönster, till solen som lyser mig i ögonen. 
 
 
 
 
 
 
 
 

DEN ENDA SOM VERKLIGEN ÄLSKAR MIG, ÄR DU

Du sa vi inte kan höras längre, att det blir för svårt. Att dina minnen gnager dig och att du inte kan sova utan mig. Du sa att livet skulle bli lättare, jag har gått vidare. Men du kan inte sova när du vet att jag har någon annan arm runt mig. Du sa att du lovade att ändra dig, att det är för sent, men till nästa liv. Du ville visa mig livet, och ta mig med storm. Du sa att om du skulle se mig nämna någon annans namn inför det jag drömmer om med ring på fingret skulle ditt liv aldrig bli likadant igen. Och du sa att nätterna är tyngre ju längre tiden går. Att allt som har med mig, det läker inga sår. Du sa att mardrömmen är att se mig växa gammal med någon annan. Du sa att du vet att alla mår gott över hur det ser ut. Du säger att det är rätt tomt hos dig. Att du inte kan ha mig som en vän genom livet. Att alla bilder på mig gör dig galen. Du kan inte se mig längre. Och du säger att himlen är öppen, att du funderar hur det känns. Att du slutar andas när du ser mig. Du uppmanar mig att säga till när du ska gå. Du är rädd för att fel människa ska bära mitt hjärta. Du sa att man kan älska någon för resten av livet, utan att faktiskt leva eller leva med varandra. Du ber mig att aldrig glömma bort dig. Att aldrig någonsin låta dig va.
 
 
 
 

OCH JAG STAL NÅGOT DU ÄNDÅ VILLE GE MIG, DU FÖRLÄT MIG. JAG KUNDE INTE SE DIG

Jag har som fått inse att det faller samma änglar från samma himmel. Och det är egentligen allt jag behöver just nu. Varken större eller mindre saker än så. Jag har inte dött. Efter en vecka snart så har inte allt ramlat på plats ännu, men det tar sig. Jag har villkorslöst fina människor omkring mig. Det är familj, det är vänner, det är kollegor, och det är helt okända människor. Det är så mycket fint folk som jag mött under hela helgen då jag verkligen inte tänkt på något annat än att leva för stunden och faktiskt ha roligt. Jag vill samtidigt säga att jag är djupt rörd och tacksam över ni fina som vågar er fram till mig och frågar hur jag mår. Som kikar in här eller som hört på omvägar. Det är okej. Oavsett.
 
Dock är det är tungt, jättetungt och verkligen sorgligt just nu. Men jag vet att det alltid finns en början på något helt annat efter detta. Som med allt annat. Och ni har frågat hur jag reagerat, hur jag mår, hur det känns. Jag är som sagt väldigt tacksam över kommentarer här, och i det verkliga livet men jag ger samma svar som alltid. Det känns sjukt tråkigt, och verkligen sorgligt, och jag har fått bita mig i läppen många gånger. Jag råkade dra praralellen med denna känsla som med trasiga förhållanden. Först är man är lycklig, sen blir man blir fruktansvärt ledsen, man har ångest och sen måste en början på något annat komma. Jag är den sämsta jäveln på avslut. Vet egentligen inte vad det är för något, och hur jag ska hantera det. Däremot är jag bättre på att börja saker och ting. Eller skapa en början. Det är väll alltid något, kanske en egenskap som man trots allt lärt sig att leva med. Så ungefär så känns det. Och målbilder har jag varit väldigt varsam med att bevara i mitt huvud. Jag har haft mål hela mitt liv, och nu kommer även ett till. Att vända detta till något positivt. 
 
Jag har sagt att jag ska ta ett rejält avsked av det jag älskar snart, och jag frågade om jag fick springa. Det är visst som att cykla utan ben, det går inte. Men ett avsked av min löparhistoria lär komma. Och sen ska jag mest troligen göra det jag är fruktansvärt bra på. Att dricka te, älta en smula och sen. Sen ska jag gå vidare med något annat, och hitta något annat jag brinner för lika mycket. Men se det såhär, en vändpunkt i livet kan betyda vad som helst. Alla dörrar öppnar, och vips så betyder det att du lika väl gör något annat som du älskar. Eller hittar det du faktiskt älskar. Tänkvärt ibland.
 
 
 

SO LEAVE THE WORLD BEHIND YOU

En alldeles underbar dag att vakna upp till. På med kläderna och spontantrippa lite till självaste Narvik, med lite gott fika med oss, och bästa musiken och polaren. Väl där har vi egentligen bara åkt runt, rantat runt och sett lite och shoppat lite och till och med besökt deras vackra kyrka. Lite kulturell måste man ju vara trots allt. Så vi har skrattat hela vägen dit, och tillbaka. Och det var verkligen en underbar dag. Tills att jag kom hem och öppnade dörren och hittade ett brev jag absolut varken hade väntat mig eller önskat. Men nu ligger det öppnat på hallbordet. Och där ska det få ligga tills att jag har lugnat ner mig lite och tänkt om, och kanske tänkt rätt.
 
Att få ett besked jag absolut i mitt hela jäkla liv inte vill ha fick mig att gråta ner pappret så pass att jag har svårt att urskilja numret till den läkare jag ska kontakta. Det är lika att vara ärlig, på en gång. Det innebär att jag inom den närmsta tiden inte alls får träna. Och vi får se vad han säger, men som jag utläste brevet så kanske det innebär att jag måste sluta träna som jag gör för all framtid. Och visst, det är som någon upprörd röst sa till mig när jag varit som mest ledsen ikväll att det finns människor som ligger för döden. Jag ligger inte för döden, men att få besked om att tvingas mot sin vilja att sluta med det jag älskar, brinner och verkligen LEVER för. Att träna och leva mitt liv jag lever, så kände jag mig mer eller mindre död. Eller känner ska jag snarare skriva. Jag ångrar att jag inte har kollat upp detta tidigare utan istället har jag sprungit ibland 4-6 mil i veckan men känt att jag inte riktigt kunna ge allt. Och jag förstår att det låter provocerande, att springa så mycket i veckan när man känner att det inte riktigt känns rätt. Men jag är dum, och jag vill bli bra på det jag håller på med och lärt mig med tiden att stänga av när det gör ont i kroppen, eller när jag verkligen håller på att dö ute i löparspåren. 
 
Men när man fått höra att jag har lungor som är små, men som har kapacitet som en elitidrottare så har jag aldrig tänkt på att det ska vara ett problem för mig. Jag har tränat hela mitt liv, och sedan 2009 börjat springa på riktigt och verkligen satsat och utmanat mig också till det grövsta. Nu visar det sig att jag har tydligen skador som en elitidrottare också bär på, och hur jag ska lära mig att hantera detta det återstår att se. En dag som denna som varit full med det bästa man kan tänka sig, till att det här beskedet kom har fått mig att tänka om. Livet känns rätt skört. Och fruktansvärt tung. Det väntar visst också en helg full med roligheter, och jag ska göra mitt bästa för att ha så roligt jag bara kan. Jag tänker att jag stänger av även denna psykiska smärta och tar tag i det efter helgen. Jag vet att jag kan bara jag vill. Jag har ett jävlaranamma och ett pannben som också är lika stor som smärtan, så jag vet att det kommer ordna sig. På nått sätt. Jag tänker också att jag inte skriver här på ett tag förrän jag verkligen har landat i det besked som kommit. 
 
Vad som väntar i September kanske får vänta för alltid. Jag har tränat när jag haft ont, varit sjuk, och till och med tränat med feber. Det är så åt helsikkes jävla vansinne. Gör inte det, någonsin. Då blir det som för mig. Man får kanske aldrig mer träna som man gjort igen. Är huvudet dumt få kroppen definitivt lida. Som man bäddar får man ligga och den här gången ligger jag för ovanlighetens skull inte speciellt skönt. Att ha varit sjuk mest hela tiden under ett år har faktiskt varit något större problem på riktigt. Tack i alla fall för all pepp och stöd jag fått bara de få timmarna jag haft beskedet i min hand.
 
Jag återkommer när tiden är rätt.
 
 
 
 

SPONTANITETEN I MIG BARA GER MIG ALLT

Spontana klubben är på gång. Alldeles underbart. Vart äventyret slutar det återstår att se. Jag blir upphämtad av min underbara snart. Och sen får vi se vart bilen stannar. Önskar dig som läser en underbar dag, och lev för dagen. Du vet aldrig när den är över.
 
 
 
 
 
 
 

MEN DET VILDA LIVET REV MIG, NÅGON RESER OCH NÅN BLIR KVAR

När man lärt sig saker som att uppskatta sin lediga tid så sjukt mycket, då har man tydligen tagit det största klivet under livets resa. När man lärt sig att tänka tanken att inte vara nöjd med att bara vara nöjd, utan att verkligen brinna har man kommit minst lika långt. När man lärt sig att man inte ska behöva lämna en endaste förklaring, då är det bland det största. När man lärt sig att stanna för att bara stanna inte räcker, då kan man känna en viss känsla. När man känner att man verkligen landat och hittat sig själv, då är du hel. Och ungefär där någonstans har jag landat. Jag är glad att jag kan konstatera det när jag ligger med datorn på magen, stirrandes upp i taket och bjuder bakom skärmen på det bredaste leendet. 
 
Jag ska lämna en summering över hur mitt halvår har sett ut här snart. Hur det har känts. Hur jag har mått, och hur jag gjort för att överleva (stundtals). När man tror att man är nära väggen så nuddar du den bara. När du tror att du kommer att dö, så är du inte ens inne i sista andetaget. Och när du tror att hela du ska gå sönder och att du aldrig mer kommer vara glad igen, så kommer du en vacker dag att skratta så du inte kan sluta. Och när du bara önskar att du fick äran att stanna i den rätta famnen, så är kanske inte önskan så långt borta. Jag tänkte för ungefär precis ett år sedan då jag tog min examen, att livet började då. Livet började inte alls då, det börjar nu och pågår nu. Och fortsätter tills att något annat inträffar. Jag önskar nu att jag hade sagt åt mig själv på skarpen att sluta att leta efter saker som skulle få mitt liv att börja. Det är jag som är början, och det är jag som bestämmer vad början är. Det kommer ljus, glimtar och dimma. Men jag har lärt mig en sak. Att tänka på ett helt annat sätt. Värderingar är minst lika viktigt som handling. No action without minds. 
 
 
winners never quit and quitters never win 
 
 
 
 
 

Min profilbild
RSS 2.0