DET HÄR ÄR INTE LIKT MIG

Åh vart börjar man. Alltså gårdagens val, senaste veckorna, jobbstress, inre stress, oro, ångest, framtidstro, hopp, och ett enda tickande av dagar. Jag har som börjat inse vem jag är som person. Jag är ingen person som gillar att gå hemma. Jag får den påminnelsen av mig själv, men också min omgivning varje dag. Jag får frågan om hur det hade gått om jag hade haft en fem veckors semester. Jag vet inte hur jag skulle reagera, jag skulle kanske mest troligtvis inte klara av det. Jag gillar verkligen inte att inte veta vad jag ska göra. Det är något som är så fruktansvärt olikt mig. Jag har aldrig suttit i denna situation förut, och kanske just därav reaktionen. Två veckor mellan jobb. TVÅ VECKOR. Första tre dagarna var faktiskt helt okej, men sen dess har jag enbart klättrat på väggarna. Det har känts som en misär, rent ut sagt. 
 
Samtidigt så är det här så förbannat olikt mig. Jag har ofta fightingspirit. Alltså jag ger mig aldrig, eller ger aldrig upp snarare. Men på något sätt så har liksom glöden sakta runnit ur min kropp. Jag försöker med ljus och lykta leta och hämta tillbaka den, men jag hittar den inte riktigt just nu. Jag tror det här är lite straffet. Jag har ständigt levt mycket längre i framtiden än vad framtiden är menad för mig. Direkt jag flyttade och började plugga så innan jag ens hade kastat in flyttkartongerna i lägenheten svettig och trött, så var jag på examensdagen. Det konstiga var att på examensdagen så kändes det bra, men egentligen ingenting. För jag hade redan bearbetat den dagen så länge i mitt huvud att det liksom redan var över när den dagen väl dök upp. När den dagen kom, min examensdag så var jag mentalt hemma i Kiruna, i en lägenhet, och jobbade på ett jobb, och redan började planera sommaren. Notera då att jag mentalt var ett år före nuet. Återigen. Det är som jag skriver, jag tror det är straffet mot mig själv. För att jag aldrig någonsin levt i nuet. Alltid i framtiden. Direkt nuet kommer ikapp mig vet jag inte vad jag ska göra, eller vart jag ska ta vägen. Jag har alltid haft en plan, och alltid arbetat väldigt målmedvetet. Nu finns det ingen plan A, eller plan B. Jag lever på hoppet om att  det här samtalet som jag väntar på ska komma, annars måste jag nog tyvärr klippa mig och skaffa mig ett jobb som man lite skämtsamt brukar säga. Äsch, men du fattar vad jag menar.
 
Jag har varit så rädd för att dessa dagar ska komma. För att jag då tvingas till att verkligen sätta mig ned och fundera på vad framtiden vill mig, och vad jag vill med den. Jag avlöser dagarna med långa promenader, för att verkligen känna hur det känns. Jag ogillar denna känsla så fruktansvärt, då jag inte bidrar, då jag rent ut sagt känner mig som en belastning, då jag inte är den jag är. Dessutom så har det nog hänt något med mig personlighetsmässigt. Jag har på dessa två veckor, pang bom blivit en sådan fruktansvärd lipsill. Jag tror det beror på att jag är rädd för att inte veta vad jag ska göra. Att jag är livrädd. Så reklam på tv, film, ord, saker, händelser, allt liksom slutar i tårar eller brännande ögon. Mest av allt skulle jag behöva en riktig jäkla semester tror jag, för ibland gör denna staden mig galen. Det är liksom det här som är livet fick jag veta. Tänk vad mycket du kommer få med dig från detta, vilken erfarenhet. Det ingen vet är att detta, att inte veta vad jag ska göra, det är så fruktansvärt olikt mig att till och med jag knappt känner igen mig själv. 
 
 
 
 
 

A LITTLE PARTY NEVER KILLED NOBODY

Vilken helg alltså! Så fruktansvärt rolig och efterlängtad så det går som inte att beskriva. Jobbat 12 dagar på grund av hopp mellan hög och lågsäsong, så tolv dagars jobb, och äntligen ledig i tre dagar. SOM jag har längtat. Så vad hände i helgen? Det bjöds på kräftskiva hemma hos oss i lördags, och vi körde bokstavligt talat in i kaklet gällande allt. Dekoration på högsta nivå, och massor med kräftor och pajer och sallad och allt vad man bör ha till. Den obligatoriska snapsen och ett riktigt bra sällskap. Detta blir absolut något vi får göra igen! Absolut! 
 
Igår insåg jag hur smart jag egentligen är. Som att diska och städa bort allt på natten när man kommer hem är genialiskt. Så slipper man med stora ögon glo hela dagen på diskberget och studera skiten men inte orkar ta tag i det. Så igår var det verkligen lugna gatan. Vi tog det mest lugnt här hemma, knaprade lite salta chips och drack pepsi och sen var det bra med det. Men tanken att slippa städa var helt gudomlig, allt var redan gjort.
 
Så idag har jag egentligen inte gjort många knop. Jag har kört en riktig sovmorgon, och sen har jag ätit god frukost och myst på här hemma. Springer mellan tvättstugan och lägenheten. Planerat middagen för idag, och ska ta tag i disken. Egentligen är jag på ett satans skaparhumör idag, men jag känner att en lugn dag kan vara nyttigt för mig. Så är det. Annars ska jag försöka få med gubben på en promenad idag, det är väll det. TA det lugnt och uppskatta det tar sin tid, och det är faktiskt riktigt härligt ibland. Så mest lallar jag runt här hemma, och skrattar åt lördagens minnen som dyker upp titt som tätt, och bara är. Livet är härligt, och det är alldeles utmärkt just som det är. Att bara vara som sagt är väldigt nyttigt, och inte söka lyckan. Det gäller bara att leva, så kommer allt gratis. Simple as that.
 
Lördagens bilder. De få jag lyckades ta.
 
 
 
 
 
 

JAG ÄR ETT LITET KRIGSBARN SOM ALLT FÖR LÄNGE VARIT SVÄLTFÖDD

Jag har känt på mig att hela veckan har velat möta mig med sol i blicken, och välkomna mig med en varm och härlig omfamning och fruktansvärt mycket framför sig. Det har den verkligen. Jag har mött hur sköna tjommar och tjommor som helst på jobbet. Jag har sagt lycka till och hejdå-vi-ses-ju-ändå-snart-igen-men-kommer-sakna-dig-mycket-middag. Det var verkligen fint, tillsammans med Emil och Lisa. Jag skulle dö vid vetskapen om att Lisa hade flyttat från mig, och det hade för mig känts helt otänkbart. Så det är med en sorg, och lycka som jag får behålla hälften av kakan. Helst av allt hade jag velat ha hela, du vet. 
 
Gårdagen var egentligen hur bra som helst. Det vankades avslutning på jobbet, och det i sin tur är allt som oftast middag och mys. Så även denna gång och det är alltid väldigt uppskattat från min sida och brukar bli mycket lyckat. Förrätten var gudomlig. Till att börja med. Löjrom på sten, serverad med friterat knäckebröd. M-M-M. Så fruktansvärt gott, och allt det åt man upp på bara några sekunder. Även om jag kan vidhålla att löjrom är a little bit överskattat. Don't hate me for that. Ungefär som att mousserande vin är lika gott som champagne. Nä, men nästan. Nåväl, efter den otroligt goda förrätten så kom varmrätten. 500g kött rakt ned i kistan. Jag vet inte vad det är med mig, jag är som ett krigsbarn när det gäller mat. Jag är livrädd att jag ska bli utan, och äter allt som ofta antingen ingenting eller hur mycket som helst. Är det något jag tycker är gott så äter, och kan jag gärna äta så att jag får kasta upp. Om det så krävs. Det är faktiskt riktigt hemskt. Jag vet som inte när man ska sluta, eller varför man bör sluta äta för den delen heller.  Men det kanske har blivit så, min passion i livet är mat, laga och äta mat och titta, lukta, fotografera, och andas mat. Detsamma gäller bakning, men där är passionen en del av meningen med livet. Lite större. Det går som inte att förklara. Jag tror det ligger något i det. Allt detta är så stort för mig med mat, och bakning för den delen att jag inte riktigt varken kan eller orkar förklara relationen vi har idag. Ibland är det en ganska sträng och orättvis relation, och ibland är den helt fantastiskt. Ett riktigt jäkla bra team. Det kan ha att göra med faser, perioder eller sinnesstämning. Det tar jag i hand på. Toppar och dalar. 
 
Därför inser jag att varför man äter ett halvt kilo kött bara pang sådär, och sedan reser sig upp och konstaterar att man hade kunnat äta mer om det fanns, så är det mycket man har att tacka kroppen för. Grym ämnesomsättning och kanske en aning dumt men mat är gott, och bra. Eller nått.
 
Kolla in köttbiten förresten, den är grotesk, och nästan lite äcklig på tallriken. Men fruuuktansvärt god.
 
 
 
 
 
 

"PLEASE PROMISE ME THAT YOU ARE VISITING US WHEN YOU ARRIVES TO THE STATES"

Först och främst. TACK för den härliga responsen jag fått när jag återupptog det här med att skriva igen. Det känns verkligen roligt, och från botten av hjärtat - tack för responsen med att bli husägare. Det är väldigt roligt, fruktansvärt stort, men samtidigt en milstolpe i livet. Jag är redo för detta och det är verkligen jag. 
 
Jag kan inte annat än känna att det varit en fruktansvärt bra dag på många sätt. Inte nog med att jag sover som en sten om nätterna, för jag är verkligen helt lost om nätterna. Jag sover tungt och väldigt bra nu för tiden, och det kan ha att göra med att temperaturen ute skjunkit med tio grader, eller att det faktiskt är höst. Men jag sover i vart fall så enormt bra. Nästan för bra för att att vara sant. Tanken i morse var ändå någorlunda positiv. Frukost, lite tittande på tvn, arbetskläder och jobbet. Det känns att man jobbat intensivt emellanåt denna sommar, och jag hade egentligen inga större förhoppningar på denna dag. Onsdag, mitt i veckan, nära helgen och nedförsbacken till mina lediga dagar. Idag har dagen inneburit guidening på schemat. Så jag hängde hela dagen nere i gruvan. Första turen, två personer på turen (ska poängteras att det kan ligga upp emot 50 pers på en tur) så fick jag verkligen en mjukstart denna morgon. MEN VILKEN ÖVERRASKNING. I tell you. Två helt fantastiskt underbara människor. Låt mig berätta:
 
Detta var ett par, som varit tillsammans i sju månader. Gift sig efter fyra månader. Bor i södra Californien. Firar sin honeymoon uppe i KIRUNA av alla ställen. Gått Fjällräven Classic (som i sin tur innebär 11 mil lång vandring uppe i fjällen) på TVÅ och en halv dag. Ätit renkött för första gången i sina liv. Besökt Sverige för första gången, och blev kär i landet. Ringarna deras var värda åtskilda tusen eller miljoner dollar (jag hade kunnat göra vad som helst för att bära en sådan förlovningsring och vigselring på mitt finger, och jag vågar inte spekulera i summan för båda ringarna). Men mannen jobbade som polis (och direkt han drog upp polisbrickan svimmade jag, och försökte allt jag kunde för att hålla mig upprätt trots att jag satt ned vid ett bord när han tog fram den). Hon var hemmafru, och fruktansvärt vacker att titta på. Två riktigt genuint fina och trevliga människor.  Dessa två människor har alltså då tittat i ett vad det kallar "resemagasin" hemma i USA, och alltså kommit på att "hmmm, let's go to Kiruna"  liksom. Jag var allvarligt tvungen att fråga om de inte riktigt var kloka i huvudet, och förklarade att hade min sambo föreslagit att vi skulle fira vår smekmånad i Kiruna så hade jag nog mest troligen svalt ringen. "Well Caribbien is some pictures on your camera, and sunburnt skin, thats it" Okej, jag fattar, men Kiruna. Det hela slutar med att vi kör hela turen väldigt privat. De har många frågor och är fruktansvärt intresserade. Vi har så fruktansvärt trevligt att vi i slutet kramar om varandra, står och fotar selfies (och jag såklart MÅSTE göra peacetecknet, VARFÖR!) , och att jag verkligen ska lova att åka och hälsa på dem, och det är knappt så jag vill lämna ifrån mig dom när turen är slut. Jag tror till och med att jag nämner i förbifarten att om jag en dag skulle få barn så skulle de heta ett visst namn (vi hann prata om det också). Det visar sig att han heter precis det. Ödet i det alltså! Så vi alla tre skrattar innan de ska gå iväg, och det sista vi säger varandra är att vi ska vara rädda om varandra, önskar varandra lycka i livet och direkt jag åker till staterna MÅSTE jag komma förbi och få en privat rundtur på hans polisstation. Jag lovar heligt och dyrt, och jag avrundar med att önska de en trevlig resa. De båda vinkar till mig och avslutar: "Hey, how long have you been together with your boyfriend?" "Around one and a half year" "WELL then it's time for you to get married" Så slutar det liksom där, vi skrattar och sen går vi. 
 
Det blir konstigt när det uppstår sådana möten som med dessa. Jag har mött tusentals människor under egentligen hela sommaren, och av alla dessa människor, turer och möten kommer jag att komma ihåg dessa två härliga personer först. Jag kan ändå inte låta bli att fundera hur jag såg ut på deras bilder med arbetskläder och peacetecknet! vevandes på motiven, men på nått vis kan man inte släppa det. Eller egentligen dom snarare. Det är härligt och som sagt fruktansvärt konstigt när man får sådan kontakt med vissa personer. Den här turen kommer jag bära med mig en lång tid framöver. Peppen på det alltså! Jag bjussar på en bild på dessa godingar, och kanske att vägarna möts igen.
 
 
 
 
 
 

ATT BLI HUSÄGARE

Det känns som det är år och dagar sedan jag var in här och skrev, och det stämmer. Senast var gud vet när. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. Jag har inte haft inspiration eller motivation att skriva. Då blir det liksom aldrig riktigt bra heller känner jag. Det är så mycket som händer just nu i mitt liv, och har hänt den senaste tiden. Allt är egentligen hur bra som helst och hur mycket som helst har hänt. Som att jag ska bli husägare. Bara en sådan sak. Det känns verkligen helt magiskt! Jag har insett vad jag är kapabel till. Jag har fått ett stort förtroende, och vuxit fruktansvärt mycket som människa enbart under denna sommar. Ett förtroende som att isolera om väggarna utomhus på huset. Lägga panel, skruva, måla, skapa, och bara få komma med allmänt kreativa och idérika tankar och funderingar kring hur man ska bygga och måla. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag ens kunde använda spik och hammare. Jag tror jag har (om inte haft) den synen om mig själv, nämligen att jag är född med tummen mitt i handen. När jag fick en borr, på batterier tillsammans med en skruv i min näve fick jag hjärtklappning. Inte kan jag väll göra sånt här? Jag fattar inte hur man gör. Men jag blev mer eller mindre tvingad till en början, och idag skruvar jag och borrar mer än gärna i väggarna. Visst har det blivit lite krokigt, lite vint och lite snett. Men det finns ett fruktansvärt stort tålamod och förtroende hos min bättre andra hälft. Så igår målade jag halva kvällen, ensam ute bland myggen och tänkte på allt mellan framtid och jord. 
 
Det är något som har hänt med mig som sagt. Som inte har hänt förut. Eller som kanske legat latent. Jag har nog blivit en mer självständig människa. Jag vet att jag klarar av svåra saker, tuffa beslut, eller jobbiga dagar. Jag har nog aldrig känt mig så lugn som när jag får pyssla och jobba med huset. För mig har det enbart inneburit en stor dos terapi för själen. Jag kan känna nu när sommaren nästan är slut att jag längtar till att huset blir klart. Men i övrigt har jag verkligen längtat efter att gå ut och jobba och jag har  haft den största optimismen kring denna sommar. Det har varit jobbigt, och det är väldigt jobbigt emellanåt. Det ska gudarna veta. Inte särskilt mycket sömn har det varit, och dygnet har mer än 24 timmar emellanåt känns det som, eller hoppas man på om inte annat. Det har varit jobbigt att starta upp varje dag men när jag väl kommer ut igen och börjar så är det fruktansvärt roligt. Jag har nog insett hur mycket husmänniska jag faktiskt är. Hur mycket ansvar jag verkligen kan ta, hur roligt jag tycker det är att pyssla ute på kvällar och dagar med färg, plank och fönster. Hur enormt tillfredsställande det kommer kännas när allt är klart. Snart är vi där! 
 
Att köpa hus och bli husägare ÄR det absolut bästa beslutet jag tillsammans med min bästa hälft har tagit. Jag har inte ångrat mig en sekund. Jag vet att det kommer bli så jäkla bra, så fint när allt är klart och hur nöjd och stolt man kommer känna sig när man vet att man offrat så många timmar till enbart sig själv. För dig som inte har hus så är det svårt att överhuvudtaget kunna beskriva hur det känns. Det känns så bra. Självklart innenbär ett hus massvis med ansvar, och skyldigheter. Det ska skottas snö vintertid, och klippas gräs sommartid. Underhåll och skötsel, nytta med nöje. Men det finns ingen bättre känsla just nu. Jag lever på vågen ännu av optimism. Det är tur att man föddes med den egenskapen. Optimism. Det kommer man långt med, fruktansvärt långt. Sen har jag insett en annan sak, jag är då banne mig inte född med tummen mitt i handen.
 
första bilden, full fart med renovering av husets fasad. more to come. 
 
 
 
 

LILLA FÅGEL FLYGA HÖGT

"Livet som en pytteliten fågel. Sittandes i ett träd, flygandes förvirrat runt, landar och flyger om vart annat. Sitter uppe i trädkronan och tittar ut över utsikten, andas och känner ro. Hamnar på marken bland mossa och stenar, känner rädslan för att inte kunna flyga igen. Vingarna bär, och brister. Äter sig mätt på allt livet ger, blir bländad av solen. Går hungrig, och ser ingen utväg. Får kärlek av omgivningen. Känner sig skör, och stundtals ensam emellanåt. Och stark, väldigt få stunder. En fågel som sett den vackra himlen uppe på trädkronorna och andats in frisk härlig luft. Drömt sig framåt, drömt om framtiden och mitt i allt uppe bland molnen så kommer det en storm. Fågeln blåses omkull, försöker allt vad den kraken kan med att flaxa febrilt med sina vingar medan kroppen faller genom trädets grenar i ett försök att ta sig upp. Fågeln är fruktansvärt trött och orkeslös. Orkar inte hålla emot. Faller, skrapar det lilla ansiktet bland grenarna, och de river hårt på den lilla kroppen. Stormen tog fågeln, och medan vinden tjuter i öronen så faller fågeln ljudlöst till marken med två trasiga vingar. Stormen upphör. Och där ligger den kvar just nu. Tittar upp mot trädkronan igen, sargad och utmattad på rygg bland den mjuka mossan och de hårda stenarna. Ser att solen når topparna av träden genom de tjocka grenarna. Känner att vinden blåser i ansiktet, och stänger ögonen och blundar. Det enda den tänker på är hur den ska orka ta sig upp igen, hur den ska få kraft att nå till trädkronan igen. Vingarna är trasiga, och kroppen flämtar. Solen sveper förbi, och mörkret landar på träden. Skuggorna skrämmer, och stjärnorna tittar på fågeln. Där ligger den kvar med trasiga vingar, men med en gnista av hopp och förtvivlan."
 
 
 
 
 
 

DON'T LOOK BACK, JUST LOOK STRAIGHT FORWARD

Vilket jävla år. Det tåls att säga och skrivas. Vilket år det har varit. Jag vet knappt vart jag ska börja. Men året började som alltid med min födelsedag, och lite firande. Sen blev det mest jobb jobb jobb. Och egentligen har väll hela året mer eller mindre kantats av jobb. Jag grubblade länge och väl på ett stort frågetecken i mitt liv. Vad jag ville göra i framtiden, och den tanken slet mig itu under början av året. Jag bestämde mig för att säga upp mig på mitt jobb som jag älskade, för att gå vidare. Det gick helt enkelt inte. Och det avskedet var som en begravning för mig. Som att lämna en familjemedlem. Det är ännu med sorg, och samtidigt med en stor tacksamhet över det jag lärt mig som jag lämnade jobbet och kastade in handduken där och då. Och jag läkte det avslutet med att åka iväg och träffa min fina Caroline en helg med att dricka massor av vin, och äta så man spydde. 
 
Sen trodde jag aldrig att något mer i mitt liv skulle hända. Jag har (och hade även då) stora drömmar och visioner om vad jag ville göra när jag slutade mitt jobb. Det blev aldrig så när jag slutade, utan jag började på mitt nuvarande jobb, och där har jag blivit kvar. Mitt i all storm med byte av jobb så har det kantast av fina ljusa moln. Det har varit vänner som har funnits där genom vått och tort. Det har funnits människor som verkligen har förgyllt mina dagar, och nätter. Och det har funnits tillfällen som våren, då vi pratar om påsken i fjällen, alla galna utekvällar, sena nätter, långa efterfester, och tidiga mornar som gjort att man trots kaotiska månader gjort att man faktiskt orkat spika på sig smilet och traska iväg på jobbet. 
 
Och sen när jag kände att verkligen inget värre kan hända så händer det alltid. Det är alltid så. Jag blir sjuk, och jag blir sårad och ledsen och landar med tänderna före i backen. Allt samtidigt. Jag blir så pass sjuk att jag inte har kunnat återhämta mig än idag från att ha skadat mig själv. Det är med en stor sorg jag skriver detta. Och det har verkligen tagit mig flera månader att hämta mig från det. Att inte kunnat springa det marathon jag laddat för i år och månader. Att inte få träna alls. När kroppen bara skrek, och sa ifrån. Större psykisk smärta fanns inte då, och är ännu svår att hämta sig från. Jag drömmer ännu om det där marathonet, det är ett mål jag kommer sikta på så länge jag lever tills att det är genomfört. Men när man är långt nere på backen, och man också tror att man kommer ligga där och dö och ruttna bort så finns det också alltid ett litet litet ljus i mörkret.
 
Det jag äntligen lärt mig under sjukt massa år genom att leva, är att verkligen börja älska mig själv igen, och det är som man säger: "man måste kunna älska sig själv för att kunna älska andra". Jag hittar min fina H en kväll uppe i fjällen, och sen hittar jag han i dimman av discolampor och till rytmen av bas. Jag kan ännu inte i min vildaste fantasti förstå hur jag kunnat hitta en kille som han. Det finns inte någon jag träffat som är som H, och jag är oerthört ödmjuk och oerhört lyckligt lottad som får äran att vakna upp bredvid han varje morgon. Sviker jag honom, har jag förlorat min själ. 
 
Sen vill jag nog egentligen med detta inlägg säga att INGENTING blev som jag hade tänkt mig eller planerat. Absolut ingenting, och det gör mig så jäkla ont, samtidigt som jag helt enkelt får leva med. Men jag vill tacka alla som funnits där för mig under året. Jag har absolut inte varit ärlig. Jag har varit så jävla oärligt mot mig själv, och mot andra under året och det har gjort mig mycket ledsen. Jag har gjort saker som jag absolut inte velat, som jag absolut inte stått för, som jag absolut inte skulle göra om eller som jag absolut inte skulle acceptera. Jag har varit för snäll, aldrig sagt ifrån. Samtidigt har det gjort mig starkare än någonsin. Jag vill också tacka er som fått mig att komma till den insikten. Ärligheten varar alltid längst. Dårar förtjänar att vara med dårar.  Det kommer bli mitt största löfte detta år 2014, och det är att jag ska vara ärlig mot mig själv. VÅGA säga JA, VÅGA säga NEJ. Jag vill tacka de människor som verkligen sett igenom mig, och som peppat, stöttat, och tröstat mig. Som när jag blev sjuk, eller när jag mått dåligt. Eller när stora delar av året varit jäkla bra bara. Jag är så oerhört överlycklig över de människor som finns kvar i mitt liv. Ni som finns kvar efter detta år, er kommer jag hålla det hårdaste i alla andra år. Det är jag skyldig er. Sen till er andra, acceptera aldrig någon som behandlar er som skit. Eller som tvingar er att göra saker ni inte vill. Våga vara den större och bryt direkt och lämna jobb/trasiga relationer/minnen/eller något som får dig att må dåligt. Du förtjänar bättre, och tänk alltid vad det som är det värsta som kan hända. Tänk på det.  Sen hoppas jag att alla dessa själar som inte vet vad dom gör med människor kommer få igen. Tusengångerom. Man kommer alltid få igen, det har jag lärt mig.
 
Överlag är jag splittrad över året som varit. Jag vill absolut göra om allt, men samtidigt inte. Första halvåret kan jag spola bort. Resten vill jag skriva historia med. 50-50 har året varit, och det var skönt att man började med pesten och fick fortsätta med den största lyckan och glädjen någonsin. Jag är glad att jag fick känna hur det känns att klättra uppåt, men när jag väl kommit upp på toppen igen så kommer jag nu vägra kliva ner igen. Vill ni få ner mig igen, så får ni fanimig klättra upp och slå ner mig. Jag är i alla fall genuint lycklig som kan säga att jag ser fram emot år 2014 och att ha H i mitt liv och alla mina fina människor omkring mig. Detta år är början på nått nytt och nånting underbart, med han, med er, med mig. 
 
 
 
 
 

DET BARA HÄNDER SAKER

Jag blir full av skratt varje gång jag försöker ta mig in hit.
Det går inte. Eller jo, det går.
Men det blir ett totalt kaos när jag ska börja skriva.
Jag vet inte vad som händer med mig. Jag kan bara inte skriva.
Och jag tror det beror på att det egentligen inte finns så mycket att berätta.
Livet är så bra som det bara kan bli just nu, och därav så fruktansvärt dåligt uppdaterande.
Nåväl, jag inser att jag bara är människa.
Så hur ser livet ut?
Jo, alldeles perfekt och utmärkt. 
Jag kan som egentligen inte klaga. Formen i kroppen kämpar jag ännu med.
Det är tufft att ständigt känna sig helt slut. 
Och jag försöker verkligen att tänka positivt varje dag. 
Dock brister det emellanåt, och det har varit mycket sorg kring min träning.
Men jag har försökt under förra veckan då jag legat hemma sjuk att tvinga mig att tänka om. 
Jag måste bli bättre på att peppa mig själv, och bli bättre på att bara inse att jag faktiskt just är bara en människa på två ben. 
Jag är ingen president, ingen drottning, och absolut inte perfekt.
Nobody is. Men det är svårt.
Och jag kämpar varje dag med att skapa en ny målbild för varje vecka.
Vart vill jag vara, hur vill jag må, och hur jag vill känna.
Det går många gånger bra, och som sagt..emellanåt så brister det.
Men brister tror jag alla har, mer eller mindre. Oavsett om det drabbar jobb, hem eller familj.
Så jag vill inte klaga. 
Jag försöker blicka framåt.
Men som sagt, hade någon sagt åt mig vilken tid det tar att bli frisk.
Och må helt hundra procent bra, så hade jag skrattat så jag kiknat och tänkt vilken idiot.
Men som sagt, det är hur man själv sköter sig som det slutar.
Så tror jag.
Annars så bakar jag, tänkte väll börja sticka och virka för att hitta en annan passion i livet.
Det är väll ungefär där jag står idag.
Förutom det, så är livet väldigt väldigt bra.
Det är kul, nästan jämt. 
 
 
 
 
 
 
 

DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT JAG, DET KUNDE LIKA GÄRNA VARIT DU

Dagarna rullar i ett rasande tempo. Det känns som att man knappt hinner säga godmorgon till kunderna på jobbet en måndag, så är det vips helg och man får önska alla en trevlig helg. Det är skönt, och samtidigt lite sådär halvskönt faktiskt. Jag är inget stort fan av just denna period på året. Oktober är nog den månaden tillsammans med februari som suger musten totalt ur mig. Förra året kunde vi rädda oss genom att veta att vi skulle två långa veckor till Karibien, men nu är det något annat på tapeten som väntar. November gav mig värme. Nu kommer november ge mig puls. Och det känns härligt. Det vankas en längre weekend i London med min kärlek. Och det ska faktiskt bli hur mysigt som helst. Det var länge sedan jag verkligen gjorde något som detta. Flera år sedan faktiskt. Men det kommer bli bra, och jag längtar redan. 
 
Annars så är det mest jobb faktiskt. Det blandas av en timmes kortare dagar blandat med långa dagar. Och det gäller nog tror jag att insupa all energi man bara kan. Som i helgen då jag fick blanda jobb med en tripp till stugan och bakning hemma. Precis det jag känner jag behöver just nu. Det är så lätt den här tiden känner jag att bli trött, att vara utmattad och tömd på energi. Men jag tänker att jag försöker leta mina ljusglimtar varje dag, och sen ladda depåerna under helgerna. Som sagt, oktober och februari, is not my cup of tea. Nåväl. Det vankas en dag på jobbet, och det blir perfekt start på veckan.
 
 
 
 
 
 

TIME TO UPDATE THE BLOGG AGAIN

Oh my lord! Det var ungefär ett år sedan ni hörde något av mig sist. Och det galnaste av allt, det är att ni fortsätter in hit och läser!? Jag begriper det knappt själv, men det är fint av er, mycket fint. 
Så vad har hänt sedan sist vi hördes? Vart var vi sist? Jag vet att jag sammanfattade månaden maj-juni, och det var ett virvarr av bubblande kvällar och sorgfulla nätter. That's life. Men något hände efter det. 
 
Och det var att jag fann kärleken igen. Vilket är ungefär det finaste som kunnat hända detta år. Jag kan ännu inte fatta vad som hänt, och är ännu efter sådär ett halvår snart chockad över att det blivit som det har blivit. Är det så enkelt som det är nu, då är det banne mig värt allt. Jag vet att jag kanske kommer få äta upp det, men är det som det är nu, så lär det med hopp i blicken få vara så länge länge. Jag vet inte, jag tror jag är lättare i kroppen. Bokstavligt talat. Psykiskt som fysiskt. Allt liksom bara har runnit av mig. Jag ältar inte längre över gammalt. Jag ältar nästan över att det är så pass bra som det är. Och kroppen (trots en evighet sedan träning) mår bättre än någonsin. Jag har fått kämpa med psyket ofantligt mycket. Men jag kan gå, och jag kan stå. Då får man vara glad, och framförallt nöjd med livet. Det hade kunnat vara värre. Framförallt så känner jag bara att hade jag fått tid med mig själv i början av året, så hade jag tagit tag i mig själv, ruskat om mig och tvingat mig själv att tänka framåt och positivt. DET BLIR BÄTTRE. Och det kommer att gå över. Tids nog. Och precis så känns det just nu. Allt som har legat framför ögonen och i minnet är klickat på delete knappen. I den bemärkelse att det inte får ta min tid längre, utan det är i minnet, långt långt borta. 
 
Så livet blir bättre, och livet är bra och härligt just nu. Bara en sådan sak. Jag tror jag står fast vid ett citat jag tänkt på mycket: "alla förtjänar att vara lyckliga, till och med de olyckliga".
 
 
 
 
 
 
 

I'M GOING INTO THE WILD II

Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
 
Och efter dig så bjöd slutet på Maj månad mig på något jag inte ens i min vildaste fantasi hade föreställt mig. Det blev ett kort och abrupt slut på månaden, och Juni kom och mötte mig med öppna armar. Det var en fest som rivstartade månaden, och som kom att innehålla bästa sällskapet och rosévin. Massor av rosévin. Och sen var plötsligt den helgen över. Med jordens värsta ångest på länge. Jag svor och lovade mig själv att aldrig mer göra det jag gjorde och det kommer aldrig hända igen. Det har jag svurit min kropp på. Och trots jordens ångest så gick det en massa dagar där emellan och hur ångestframkallande nu än Juni började med, så dök jag i sommarblåsan och tog min vän under armen för att köra på en utgång och mat. Jag är evigt tacksam att jag tvingade mig själv att återvända i dagsljuset igen, och att jag faktiskt tog mig ut även om jag ältat varje dag i en vecka att jag aldrig mer ska söka lyckan i alkoholens droppar så var jag där igen. Och den kvällen. Den kvällen kommer jag att tacka varenda liten människa jag träffade som gjorde den kvällen så fruktansvärt bra, varje gång jag tänker på det i mitt huvud. Där och då så stämde precis allt in. Det går inte att få tillbaka den kvällen igen, men den är sparad i mitt huvud tills att jag inte längre känner att den behöver glida med i kroppen min. Sen är egentligen allt bara en enda bubbla, och härlig dimma. 
 
Livet började för mig där. Igen. Den kvällen i Juni. Och det är som vissa säger. Att när man märker vad som står framför ens fötter så kan man inte i hela sitt liv förstå varför man legat hemma sömnlös, och ältandes och gnagandes på livet och dået. Allt liksom bara, helt sonika försvinner. Och du kan till och med känna och höra hur hjärtat slår utanpå kroppen igen. Det är något där som inte går att förklara. Det måste upplevas. Och man måste känna för att förstå. Jag har varit arg, och jag har varit besviken och upprörd och riktigt heligt förbannad på dået, och allt ältande. Men allt det är som bortblåst. Efter den kvällen i Juni. Efter det spelar egentligen inget av det någon roll längre. Nu känns dået som en gammal bok man läst. Jag plöjer ett tiotal böcker om året. Mitt liv och det jag varit med om, det är en bok som jag läst för flera flera år sedan, och som jag nu helt enkelt har börjat glömma bort. Jag har alltså ältat så mycket att det börjar kännas som om det aldrig hänt. Och det kanske är så det ska vara. Det är nog så man förklarar när man äntligen är färdig. 
 
Den sjukaste och absolut märkligaste känslan är när man känner att man är just färdig med vissa bitar. Det har tagit mig flera flera år. Men äntligen är jag över den känslan, och över allt. Allt är så över. Och det känns fruktansvärt skönt. Nu förstår jag vad dom pratar om. Nu förstår jag. Och om Juni bjöd på dimma i skira, och ljusa färger. Så är det ingenting gentemot vad Juli och Augusti har bjudit på..
 
 
 

WHEN I'M WISER AND I'M OLDER

Ni är tappra som kikar in här varje dag. Jag kan inte säga mer än det. Och jag har egentligen inte erbjudit något större eller roligare inlägg på några dagar. Men det är kanske så det blir ibland. Det finns så mycket annat som tar upp min tid på dagarna. Och det är fullt ös på jobbet. Och man kan väll säga att det är fullt ös medvetslös gällande allt i livet. Det finns ingen tid att uppdatera längre. Men det kommer inlägg när det kommer.
 
Livet är annars alldeles underbart och verkligen hur jäkla härligt som helst. Jag är lycklig varje dag jag vaknar, och nu ser jag framåt och inte bakåt. Det känns så fruktansvärt underbart. Jag har gjort slut med det gamla och tråkiga i livet. Och nu blickar jag framåt. Enbart. 
 
Det kommer ett inlägg här snart där jag ska försöka förklara. Eller sätta ord på allt. Och framförallt fortsättningen på det här året. Livet är så fruktansvärt härligt bara.
 
 
 

I'M GOING INTO THE WILD

"- Är han kvar? -Nej kom hem nu, snälla. Det är bara jag kvar. Och där går jag med de mest tyngsta fötterna och skorna i världshistorien och skakar i hela kroppen och biter mig det hårdaste jag bara kan i läppen hela vägen hem. Jag minns att det fortfarande fanns snö kvar på backen och att luften var så kall. Händerna hade tappat känseln. Och det tog mig den längsta evigheten tills att jag var hemma igen. Och direkt jag kom innanför dörren så var du där. Du fångade mig i mina armar och sen är resten svart. Jag åt ingenting den tiden. Jag sprang mil efter mil och kände inte hur ont det kunde göra. Eller hur ont det egentligen gjorde. I den sekunden lovade jag mig själv när jag sprang på rekord att aldrig mer låta mig själv känna så igen. Att aldrig mer låta mig själv gå så långt. Någonsin. Och det var en trasig månad. Så trasig. Så nästa månad. Maj. Åker jag iväg. Jag måste helt enkelt iväg bara och läka mig själv. Det blir en helg. Och på flyget dit så känner jag verkligen hur jag lyfter. Jag möter min underbara kära vän, och vi sitter på uteserveringar. Springer från bar till bar. Och jag fick umgås med fina människor. Jag går på konsert och när baby we were born to run spelas så inser jag att jag inte är över något i livet. Så där går hjärtat sönder, och jag dansar sönder ett par strumpbyxor och blundar för att dölja tårarna som spolar ner för kinderna. Efter konsterten är jag tom. Och jag åker pendel till boendet. Åker flyg hem dagen efter, och är mer förvirrad än någonsin. Att sätta sig på det planet hem var en prövning. På alla sätt och vis, och jag kommer hem, och jag blir sjuk, och jag har någon som ringer och säger att jag måste skärpa mig. " -Du måste ta dig samman och ordna upp dig. Sluta älta. Låt det vara, det kommer ändå aldrig hända. Och du skulle ändå inte bli lycklig av det där."
 
Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
 
 
 
 
 
 
 

OCH HAN LOVAT MIG ALLT VAD JAG VILL

Jag förstår inte hur tappra ni är som dyker in här och läser, när uppdateringen är i botten. Men ni är fina, och rara ska jag bara säga. Det har varit både ett par skitjobbiga och verkligen bästa veckor som varit. Jag trodde aldrig att livet skulle få en vändning som denna. Att allt jobbigt skulle kunna bli något bra. Aldrig. Och jag nyper mig i armen numera, rätt ofta för att verkligen vara med på att det är livet jag lever nu och inte en dröm. Jag känner, oavsett hur dumt detta än må låta, att trots världens tråkigaste besked så är jag nog den gladaste människan just nu. Det är väll kanske just därför jag inte varit in här och skrivit. Det har som inte funnits något att berätta. Eller berätta för er om. Utan livet är sådär hemskt ruskigt bra bara.
 
Så jag lever och andas luft just nu. Jag tror att allt det bästa i livet har fanimig inte hänt ännu. Och jag tror att livet vill mig precis det bästa. Jag lovar att berätta en vacker dag om vad som händer. Hur mina dagar och månader har sett ut. Och hur jag tror att det kommer se ut. Trots snart en månad utan träning så mår jag bättre än någonsin. Och det är nära ibland till tårar. Men det kanske är rätt fint. Trots allt. 
 
 
 
 

ELLER VARA UTAN KÄNSLOR ÄR VÄLL ÄNDÅ SAMMA SAK,

Har skapat magiska listor med musik som fyller mitt liv och mina dagar numera. Det har hänt något med mig. Jag tror faktiskt att det hänt något med mig på riktigt. Och snart kanske det är dags att säga adios till det som jag kanske egentligen inte bryr mig om men som finns. Det är ingen sorg i att säga adjö till det, utan det känns snarare så skönt på något konstigt sätt. Det är dags snart känner jag, och då blir det spännande och se vad som händer. Eller hur tankarna går för den delen. Jag har fått älta sönder mig själv denna vecka. Vilket har resulterat i ett endaste lagade mål mat på flera flera dagar. Jag har levt på luft, vatten och jaa. Något annat. 
 
Det är skönt att bara vara själv en kväll som denna. Det är stora koppar med te som värmer mig, och det är lika stora funderingar som rör sig i mitt huvud. På ett bra sätt. Det bästa av det bästas musik, och så det där. När man varit solen, landat som en mosad mördarsnigel och börjar allt mer likna en fjäril så kan inte livet vara så jäkla orättvist och knäppt och dumt som det låter. Jag ska försöka bli av med förkylningen och sen är jag mer än redo att ta tag i allt som kommer. Det är som att lära sig att gå igen. I mycket i mitt liv. Jag är nervös. Knäsvag igen och lite sådär hungrig på livet. Jag minns när jag kände som jag känner nu. Det var a while ago. Nu är det något annat. Något helt annat. Jag försöker få brudarna på jobbet att gå mer bananas, men nu är det nog snarare jag som blivit..galen. Igen.
 
 
Jag älskar känslan som ligger och vilar i kroppen min. Från morgon, till natten, till morgonen igen. Från regnet smattrandes mot mitt fönster, till solen som lyser mig i ögonen. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Min profilbild
RSS 2.0