jag var övertygad om att det var rätt, men nu vet jag inte längre

Vad har jag gjort dessa dagar hemma i kiruna?
I fjällen? Där ishotellet fortfarande står kvar.
I ruiner. Men det hör inte till saken.
Jag kan skymta snö.
Och det är ingen överdrift. Eller ett skämt.
Det är kallt som fan ute.
Det är regn ungefär 24 timmar om dygnet.
Och jag är ledig.
Det känns konstigt. Det gör det.
Jag kunde konstatera igår en sak.
Det känns lite som att jag är på semester.
Som att jag snart ska åka hem igen.
Till min lägenhet. Till det som är mitt.
Men riktigt så är sanningen inte.
Mer än så orkar jag inte tänka heller.

Jag tränar dagligen dags nu.
Det känns skönt.
Ibland så tänker man mer än vad man säger.
På så sätt fundgerar det att andas.
Det känns okej. Det gör det.
Men det hade kunnat se annourlunda ut.
Men vi tänker inte just nu.
Det tjänar man ingenting på.





du är svår och leva utan, jag är svår att leva med

Vilken vecka det har varit.
Snart är den slut.
En vecka under jord.
Ovan jord. Och i uniform.
Jag känner att detta kan bli bra.
Trots att jag fyllts med så mycket info att jag är nära sprickningsgränsen.
Så är jag trots det väldigt nöjd än så länge.
Det blir nog bra trots allt.
För övrigt så har jag sjuklig träningsvärk.
Jag har spenderat eftermiddagen med att umgås.
Med att träffa kära ansikten igen.
Det värmer oerhört faktiskt.
Jag kunde konstatera idag en sak.
Det är jobbigt och vara ifrån, det är jobbigt och vara nära.
Det kanske låter svårt.
Men det är det inte. Inte mer än vanligt.
Så det känns skönt faktiskt.
Annars så är jag trött och funderar på att sova.
Jag har bara oerhört mycket att tänka på just nu.
Men det löser sig med tiden. Det tror jag.


jag är ingen soldat, jag tänker inte så

Vilka dagar det har varit.
Eller dag. Hur man nu vill det.
Jag är hemma i norrland.
Eller det har jag varit hela tiden.
Men nu är jag hemma. Hemma i kiruna.
Det känns sjukt obehagligt faktiskt.
Som att åka från utlandet till fjällen.
Från värme till kyla. Från sommar till snö.
Jag var med om denna omställning förra året.
Det känns lika obehagligt varje gång.
Man är så oförberedd på att det knappt är vår här.
Gräset är knappt grön, och inga löv på träden.
Det kanske är så varje år. Bara det att kontrasten blir så stor.
Jag saknar min lägenhet. Och mina vänner.

För övrigt så har jag gjort min första arbetsdag idag.
Jag tror vi blir ett härligt gäng.
Sköna människor.
Att dessutom jobba i arbetskläder en sommar.
Det lär bli en utmaning.
Faktum är att jag testat hela uniformen idag.
Och jag kan säga såhär.
Bildbevis. Det kommer.