DET ÄR DÅ DET STORA VEDMODET RULLAR IN

Oförändrat på hälsofronten. Jag är tröttare än tröttast. Jävligt lätt till tårar, och blir tårfylld i hela kroppen bara någon frågar hur jag mår. Allt jag vill är att få sova, och jag gör det precis exakt varenda gång tillfälle ges. Det känns som att någon har stulit min energi. Som om någon har kört över mig. Slagit mig hårt i kroppen och i ansiktet. Det är oerhört tur att sminket räddar mig på morgonen, men ibland vet jag knappt om den fixar det heller. Jag bokar massvis med saker som skänker och ger mig avkoppling långt framöver. Det är det tillsammans med familj, er, och det som gör att jag överhuvudtaget orkar öppna ögat på morgonen. Januari slog mig på truten rejält kan jag konstatera, men snart är jag så pass stark att jag slår tillbaka. Det lovar jag er. 
 
Det märks när jag inte är mig själv till hundra procent. Jag bakar inte som jag brukar. Jag skriver inte längre i huvudet och i det verkliga livet. Jag kan bara gå till jobbet - det lilla räcker för att tårar ska rinna. Trots att jag verkligen älskar det jag gör just nu. Jag spanar på resor. Långt bort. Jag lyssnar på oerhört fantastisk bra musik. Amanda Bergman - vintersaga. Så fruktansvärt drömmande och brinnande låt. Jag sover som en säck potatis. MEN, jag har fått en förbannad längtan till att börja springa igen! HÖR NI DET! Den jäkla längtan som jag så länge länge sökt med ljus och lykta har börjat komma tillbaka igen. Att jag för första gången på länge känner att jag verkligen vill ta tag i att göra denna lilla kropp stark igen. När huvudet inte är starkt längre vill kroppen min ta över. Det kanske är därför som jag känner som jag gör. Huvudet har varit starkt och klart länge. Nu vill kroppen göra mig stark igen. Nu faller jag bara bakåt och ser vad som händer. Sen, sen kommer jag igen. 
 
Mina rötter från förr gör sig påmind igen. Det var det en klok människa som förklarade för mig. När livet blir upp och ner, och du inte vet varken ut eller in. Gå tillbaka till dig själv, gå tillbaka till rötterna igen och du kommer att hitta och se och vara med om det du absolut inte trodde. Du kommer hamna där du sist gjorde avstamp och du kommer inse vart resan tog dig och om det verkligen var värt det. Som idag. Ett fruktansvärt kärt återseende med en människa som flera årtal legat på hyllan. En relation jag inte visste att jag så starkt behövde. Lite som att komma hem. Jag flög hem från att vi möts idag och nästan så kroppen min bara log som den stora solen i himlen. Jag känner därför att jag tagit rätt beslut i att stanna upp. Känna efter vad kroppen vill och känner och därefter helt köra på känsla. Magkänslan har aldrig tagit mig på fel spår förut eller svikit mig, det gör den inte nu heller. 
 
Dessutom är jag överjordligt lycklig över att jag haft er som stöttat mig med fina, små och stora ord dessa dagar. Att en kram kan göra så mycket, det glömmer man lätt. Jag är er evigt tacksam och rörd till tårar! Att jag är omringad av så fruktansvärt fina människor, det är för stort för att till och med jag ska kunna ta till mig. Jag går nu tillbaka till den jag är. Att jag tar mina kära i handen och gör ett stort betydande ögonblick tillsammans i vår känns bara alldeles för fint för att vara sant. Det känns som det är dags. Dags att ge tillbaka till alla dessa som ställt upp för mig. När ni gör så jag kan sitta i mitt cirkustält med ständig föreställning varje dag och med er som publik, då är det bara banne mig dags att ge tillbaka. Ni vet vad det handlar om. Jag är er evigt tacksamma och glada att ni följer med. 
 
Nu ska jag återgå till att fortsätta vila, äta kokt mat (mestadels soppa numera) men jag klagar inte, det är helt okej ändå. Gott faktiskt, och till att bara stanna en stund och landa. Göteborg väntar och sen andas vi ut en stund. Upp på hästen kära polare! Fortfarande samma människa, och som sagt - Amanda Bergman - vintersaga. Sjuka älskalappland och livet feelings. Jag vill bara dansa!
 
 
 
 

STINAS GODA BRÖD

Fick ett recept av svärmor som hon fått av sin dotter (min svägerska Stina). Det var ett så himla gott och saftigt bröd som passar till allt, så var (som vanligt) tvungen att tjuva receptet på det. Busenkelt. Hur gott som helst, och framförallt nyttigt. Perfekt för mig nu när magen inte mår bra. 
 
2dl linfrön
1 liter filmjölk
1 tsk socker 
- Låt stå i en timme.
 
- Blanda sedan i resterande ingredienser 
2 tsk salt
3 tsk bikarbonat
3dl grahamsmjöl
9 dl vetemjöl 
 
200*c
45 min 
 
En kopp te, lite bredgott, och en ostskiva på. Klart och betalt! 
Då blir det en helt perfekt frukost som jag har avnjutit idag. 
Ska bjuda på detta till Nikkaluoktasoppan jag gjorde igår.
Kul att till och med gubben min gillade både soppa och bröd. 
 
 
 
 
 
 

DET ÄR INGEN SOM KOMMER TACKA DIG

Det kanske inte kommer som någon nyhet eller chock - jag har dragit på mig mitt andra magsår i mitt liv. Att jobba och leva i ett tempo som går långt över hundra procent det har visat sig ännu en gång att det inte fungerar. Det borde jag haft med mig i ryggsäcken. Det borde jag veta. Jag borde så väl veta att det inte fungerar att leva som jag gör. Där jag alltid vill alla andras förbannade bästa. Där jag alltid är den som ställer upp. Som finns där. Som säger ja. Som offrar all min lediga tid till att göra precis det jag egentligen kanske inte orkar men som jag hittar den där lilla lilla kraften kvar till. Där jag har miljoners järn i elden, och där nu kroppen tagit stryk. Jag har känt att jag håller på att bli sjuk. Jag har känt att det är något som inte är som det ska. Idag utan förvarning så sa det bara pang, och nu sitter jag här hemma i soffan. Trött, så förbannat trött på mig själv. 
 
Jag själv behöver inte gömma mina dåliga sidor här. Det är lika att dela med sig. Jag skämdes idag när läkaren frågar vad jag gör och hur min fritid ser ut. Jobbar varendajäkla dag, ibland dubbelt. Fritid? Nä. När jag hinner. Jag skäms över att sitta på sjukhuset igen med mössan i handen och veta vad och vem som orsakat detta. Det är jag själv. Det är jag själv som gör så jävla elaka och dumma saker mot mig själv. Ingen annan. Jag borde så väl veta att det inte kommer hålla särskilt länge att leva i det tempo jag gör. Och jag funderar varför jag gör detta mot mig själv. Jag borde veta att man inte gör såhär en gång till. Men tydligen ska det bränna rejält innan man ska förstå. Jag har börjat tappa hår. Det jag har på huvudet, naglar, ögonfransar. Jag har tappat i vikt. Jag har ändå inte fattat utan tänkt att det är som det ska, jag kanske ätit för lite. Nu vet jag att det inte riktigt är så. Det är något annat. 
 
Jag ska klura på varför jag gör så mot mig själv, för jag vet fortfarande inte svaret. Jag är helt enkelt inte snäll mot mig själv längre. Jag borde inse för länge sedan att jag också duger som jag är. Att jag inte behöver bevisa längre vem jag är. Jag är den jag är, och jag är en arbetsmyra utan dess like. Det vet vi om, och det räcker så. Det är ingen som kommer tacka mig nu när jag sitter hemma med en blödande mage och inte ens passerat åldern 25. Jag skäms, så enkelt är det. Jag tror att det är nu allt kommer visa sig. Vem jag är. Vad jag vill. Vem som står där med min hand i sin. Jag kommer gå en lång väg, den har jag gått förut. Men vi ska tillbaka igen. Det har jag bara bestämt mig för. Jag är självklart uppriktigt heligt ledsen när jag skriver detta men det är mitt fel. Så enkelt är det. Det blir kokt mat för magen de närmaste veckorna, jag har blivit ordinerad det. Trots att jag avskyr det, men så är livet. Och vila, jag ska försöka. Men det är svårt. 
 
Med det vill jag säga att jag inte kommer vara lika aktiv vare sig på sociala medier, här, eller i övrigt heller. Så vill ni nå mig så når ni mig på telefonen. Jag ska fundera på varför jag gör detta mot mig själv, och sen ska jag göra det som är roligt. Som jag mår bra av. Sen hörs vi igen. Hejdå.