I'M GOING INTO THE WILD II

Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
 
Och efter dig så bjöd slutet på Maj månad mig på något jag inte ens i min vildaste fantasi hade föreställt mig. Det blev ett kort och abrupt slut på månaden, och Juni kom och mötte mig med öppna armar. Det var en fest som rivstartade månaden, och som kom att innehålla bästa sällskapet och rosévin. Massor av rosévin. Och sen var plötsligt den helgen över. Med jordens värsta ångest på länge. Jag svor och lovade mig själv att aldrig mer göra det jag gjorde och det kommer aldrig hända igen. Det har jag svurit min kropp på. Och trots jordens ångest så gick det en massa dagar där emellan och hur ångestframkallande nu än Juni började med, så dök jag i sommarblåsan och tog min vän under armen för att köra på en utgång och mat. Jag är evigt tacksam att jag tvingade mig själv att återvända i dagsljuset igen, och att jag faktiskt tog mig ut även om jag ältat varje dag i en vecka att jag aldrig mer ska söka lyckan i alkoholens droppar så var jag där igen. Och den kvällen. Den kvällen kommer jag att tacka varenda liten människa jag träffade som gjorde den kvällen så fruktansvärt bra, varje gång jag tänker på det i mitt huvud. Där och då så stämde precis allt in. Det går inte att få tillbaka den kvällen igen, men den är sparad i mitt huvud tills att jag inte längre känner att den behöver glida med i kroppen min. Sen är egentligen allt bara en enda bubbla, och härlig dimma. 
 
Livet började för mig där. Igen. Den kvällen i Juni. Och det är som vissa säger. Att när man märker vad som står framför ens fötter så kan man inte i hela sitt liv förstå varför man legat hemma sömnlös, och ältandes och gnagandes på livet och dået. Allt liksom bara, helt sonika försvinner. Och du kan till och med känna och höra hur hjärtat slår utanpå kroppen igen. Det är något där som inte går att förklara. Det måste upplevas. Och man måste känna för att förstå. Jag har varit arg, och jag har varit besviken och upprörd och riktigt heligt förbannad på dået, och allt ältande. Men allt det är som bortblåst. Efter den kvällen i Juni. Efter det spelar egentligen inget av det någon roll längre. Nu känns dået som en gammal bok man läst. Jag plöjer ett tiotal böcker om året. Mitt liv och det jag varit med om, det är en bok som jag läst för flera flera år sedan, och som jag nu helt enkelt har börjat glömma bort. Jag har alltså ältat så mycket att det börjar kännas som om det aldrig hänt. Och det kanske är så det ska vara. Det är nog så man förklarar när man äntligen är färdig. 
 
Den sjukaste och absolut märkligaste känslan är när man känner att man är just färdig med vissa bitar. Det har tagit mig flera flera år. Men äntligen är jag över den känslan, och över allt. Allt är så över. Och det känns fruktansvärt skönt. Nu förstår jag vad dom pratar om. Nu förstår jag. Och om Juni bjöd på dimma i skira, och ljusa färger. Så är det ingenting gentemot vad Juli och Augusti har bjudit på..
 
 
 

WHEN I'M WISER AND I'M OLDER

Ni är tappra som kikar in här varje dag. Jag kan inte säga mer än det. Och jag har egentligen inte erbjudit något större eller roligare inlägg på några dagar. Men det är kanske så det blir ibland. Det finns så mycket annat som tar upp min tid på dagarna. Och det är fullt ös på jobbet. Och man kan väll säga att det är fullt ös medvetslös gällande allt i livet. Det finns ingen tid att uppdatera längre. Men det kommer inlägg när det kommer.
 
Livet är annars alldeles underbart och verkligen hur jäkla härligt som helst. Jag är lycklig varje dag jag vaknar, och nu ser jag framåt och inte bakåt. Det känns så fruktansvärt underbart. Jag har gjort slut med det gamla och tråkiga i livet. Och nu blickar jag framåt. Enbart. 
 
Det kommer ett inlägg här snart där jag ska försöka förklara. Eller sätta ord på allt. Och framförallt fortsättningen på det här året. Livet är så fruktansvärt härligt bara.
 
 
 

I'M GOING INTO THE WILD

"- Är han kvar? -Nej kom hem nu, snälla. Det är bara jag kvar. Och där går jag med de mest tyngsta fötterna och skorna i världshistorien och skakar i hela kroppen och biter mig det hårdaste jag bara kan i läppen hela vägen hem. Jag minns att det fortfarande fanns snö kvar på backen och att luften var så kall. Händerna hade tappat känseln. Och det tog mig den längsta evigheten tills att jag var hemma igen. Och direkt jag kom innanför dörren så var du där. Du fångade mig i mina armar och sen är resten svart. Jag åt ingenting den tiden. Jag sprang mil efter mil och kände inte hur ont det kunde göra. Eller hur ont det egentligen gjorde. I den sekunden lovade jag mig själv när jag sprang på rekord att aldrig mer låta mig själv känna så igen. Att aldrig mer låta mig själv gå så långt. Någonsin. Och det var en trasig månad. Så trasig. Så nästa månad. Maj. Åker jag iväg. Jag måste helt enkelt iväg bara och läka mig själv. Det blir en helg. Och på flyget dit så känner jag verkligen hur jag lyfter. Jag möter min underbara kära vän, och vi sitter på uteserveringar. Springer från bar till bar. Och jag fick umgås med fina människor. Jag går på konsert och när baby we were born to run spelas så inser jag att jag inte är över något i livet. Så där går hjärtat sönder, och jag dansar sönder ett par strumpbyxor och blundar för att dölja tårarna som spolar ner för kinderna. Efter konsterten är jag tom. Och jag åker pendel till boendet. Åker flyg hem dagen efter, och är mer förvirrad än någonsin. Att sätta sig på det planet hem var en prövning. På alla sätt och vis, och jag kommer hem, och jag blir sjuk, och jag har någon som ringer och säger att jag måste skärpa mig. " -Du måste ta dig samman och ordna upp dig. Sluta älta. Låt det vara, det kommer ändå aldrig hända. Och du skulle ändå inte bli lycklig av det där."
 
Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.