I'M GOING INTO THE WILD II
Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
Och efter dig så bjöd slutet på Maj månad mig på något jag inte ens i min vildaste fantasi hade föreställt mig. Det blev ett kort och abrupt slut på månaden, och Juni kom och mötte mig med öppna armar. Det var en fest som rivstartade månaden, och som kom att innehålla bästa sällskapet och rosévin. Massor av rosévin. Och sen var plötsligt den helgen över. Med jordens värsta ångest på länge. Jag svor och lovade mig själv att aldrig mer göra det jag gjorde och det kommer aldrig hända igen. Det har jag svurit min kropp på. Och trots jordens ångest så gick det en massa dagar där emellan och hur ångestframkallande nu än Juni började med, så dök jag i sommarblåsan och tog min vän under armen för att köra på en utgång och mat. Jag är evigt tacksam att jag tvingade mig själv att återvända i dagsljuset igen, och att jag faktiskt tog mig ut även om jag ältat varje dag i en vecka att jag aldrig mer ska söka lyckan i alkoholens droppar så var jag där igen. Och den kvällen. Den kvällen kommer jag att tacka varenda liten människa jag träffade som gjorde den kvällen så fruktansvärt bra, varje gång jag tänker på det i mitt huvud. Där och då så stämde precis allt in. Det går inte att få tillbaka den kvällen igen, men den är sparad i mitt huvud tills att jag inte längre känner att den behöver glida med i kroppen min. Sen är egentligen allt bara en enda bubbla, och härlig dimma.
Livet började för mig där. Igen. Den kvällen i Juni. Och det är som vissa säger. Att när man märker vad som står framför ens fötter så kan man inte i hela sitt liv förstå varför man legat hemma sömnlös, och ältandes och gnagandes på livet och dået. Allt liksom bara, helt sonika försvinner. Och du kan till och med känna och höra hur hjärtat slår utanpå kroppen igen. Det är något där som inte går att förklara. Det måste upplevas. Och man måste känna för att förstå. Jag har varit arg, och jag har varit besviken och upprörd och riktigt heligt förbannad på dået, och allt ältande. Men allt det är som bortblåst. Efter den kvällen i Juni. Efter det spelar egentligen inget av det någon roll längre. Nu känns dået som en gammal bok man läst. Jag plöjer ett tiotal böcker om året. Mitt liv och det jag varit med om, det är en bok som jag läst för flera flera år sedan, och som jag nu helt enkelt har börjat glömma bort. Jag har alltså ältat så mycket att det börjar kännas som om det aldrig hänt. Och det kanske är så det ska vara. Det är nog så man förklarar när man äntligen är färdig.
Den sjukaste och absolut märkligaste känslan är när man känner att man är just färdig med vissa bitar. Det har tagit mig flera flera år. Men äntligen är jag över den känslan, och över allt. Allt är så över. Och det känns fruktansvärt skönt. Nu förstår jag vad dom pratar om. Nu förstår jag. Och om Juni bjöd på dimma i skira, och ljusa färger. Så är det ingenting gentemot vad Juli och Augusti har bjudit på..