MATILDA

Jag har mött min absolut största nackdel med mig själv de senaste månaderna, och det är ingenting jag är särskilt stolt över. Jag blir tyvärr den som när det blåser kalla och dåliga vindar så försvinner jag. Puts väck. Jag isolerar mig, håller mig hemma. Är mest för mig själv, går många och långa promenader. Ältar i duschen, eller egentligen ältar mest dygnet runt. Äter samma saker och lyssnar på samma sorts musik. När saker och ting inte är som det ska så börjar jag nog sakta men säkert att försvinna i det tysta. Vilket kan vara både skönt, men samtidigt är det något som är så jäkla hemskt med det. Jag försvinner från hela min omgivning och jag stannar där tills den dagen jag känner mig redo att orka leta mig fram igen. Det kan ta dagar, veckor eller månader. Lyckligtvis pratar vi inte om år ännu. Jag är nog som en typisk björn. Går i ide och letar mig fram när jag har lust, helst till våren. 

 

Minns tillbaka i mitt tidigare liv om något dramatiskt hände. Jag fick på mig MAX en vecka i isolering. En vecka att låsa mig inne, älta, gråta, skratta, äta nudlar ur kastrullen och om man glömde bort sig - inte duscha på en vecka. Sen var det slut. Jag blev tvingad ur min lilla bubbla. Det var slutältat. Den saken var klar. Inte ett ord till och inte en till dag inne.

 

Nu känner jag att jag gett mig själv en annan frihet på något sätt. En frihet som betyder att jag faktiskt kan mot andras vilja isolera mig själv, speciellt när tunga saker händer i livet. Under denna tid då jag aktivt valt att isolera mig så har jag hunnit fundera på livets alla tunga och svåra funderingar. Jag vet inte om jag skall kalla det för en slags kris, men något åt det hållet kanske det är om man skall vara krass. Egentligen började allt långt innan, men på 25-års dagen kom krisen och slog mig som en hård isig käftsmäll på truten. Det var som att jag kom till ett vägskäl. Förlåta eller svika. Höger eller vänster. Framåt eller bakåt. Eller fortsätta vägen man gått och som man på något sätt kunnat se framför sig. Det blev ingenting av det. Det blev tvärstopp. Mer än så är det inte.

 

Det var någonstans där och då som jag började tvinga mig själv att bli sann mot mig själv. Bli sann mot den jag är, den jag vill vara och det jag står för. Leta mig själv. Jag skulle inte säga att jag inte varit det tidigare, men vissa saker i livet tvingar en på ett eller annat sätt att söka rötter i sig själv som man inte trodde fanns. Förra årets sommar fram till nu har tvingat mig att göra den resan. Jag tappade mig själv någonstans efter vägen, och jag behöver plocka upp mig själv bit för bit. Allt för att kunna bli hel och den där glada fröken Lindgren en vacker dag.   

 

Jag tror någonstans att det var nödvändigt att jag skulle behöva tvärstanna för att inse vem jag egentligen är, eller vad man egentligen tycker eller känner för en del saker i livet. Något som hela tiden övertygade mig att jag måste göra denna resa, och starkt hävdat att den kommer visa mig åt vilket håll jag ska. Jag har innerst inne i det djupaste inte alla gånger vetat vad som egentligen är viktigt, men någonstans här nyligen blev bara detta oundvikligt. Jag var bara tvungen att ta reda på vem jag är. Jag har alltid haft en yrkesroll att luta mig mot, men sen? Vem är jag? Det har varit tufft, det har varit och är sjukt tufft. Det har märkts. Det har känts och känns. Trots det så känner jag mig på något sätt starkare än vad jag någonsin varit på länge. Jag har börjat en resa och hittat saker som jag inte ens visste fanns eller sidor hos mig själv som jag varit rädd för att möta. Jag tror att denna resa jag nu gör speglar ganska väl det jag vill åstadkomma med livet. Något mer än det som varit innan allt detta hände. 

 

Nyårslöften är inget för mig längre. Jag har haft några. Jag var i mitt livs form ett år, jag sprang en mil ett år, jag åt mer grönt, fick den stora chansen att pröva på mitt drömjobb. Jag har gjort allt det som då varit så viktigt för mig. I år får det bli resans år som sagt. Min egen resa. I många bemärkelser. Upplevelsernas år. Jag har bestämt mig för att leva detta år, och verkligen bara follow the flow för att hitta den jag är och den jag vill vara. Jag har bestämt mig för att bli mer ego. Jag har insett att jag kommit en bra bit än så länge, där jag har alla materiella saker jag behöver för att klara mig och leva ett bra liv. Där jag äger ett hus, har en hund och en bil. Där materiella saker har fått mig att tänka om. Lyckan sitter inte i pengar för mig längre. Lyckan sitter i vad du har omkring dig i din omgivning. Familj och vänner. Det är viktigare än alla pengar i världen.   

 

Resans år kommer det bli. Jag har sagt till några i min omgivning att jag kanske inte är mig själv när jag är färdig. Vilket kanske gör att jag då på något sätt blir den jag vill vara. En glad jäkla tokig människa. Så jag ser framåt nu. Prövar på saker som jag aldrig tidigare gett en ärlig chans. Något som kroppen och själen verkligen behövt innerst inne. Jag tror alla skulle behöva rensa lite i sitt liv. Leta och gräva långt där inne efter vem man egentligen är och vad man vill. Det är inte farligt. Det är bara så otroligt nödvändigt och nyttigt emellanåt att stanna upp och reflektera. Jag är ledsen men jag har aldrig känt mig eller tvingats bli så stark som nu, och detta var oundvikligt. Nu väntar framtiden med oskrivna blad och det som händer det händer. När jag dyker tillbaka här återstår att se. Så over and out people.