MATILDA

Jag har egentligen velat skriva här för länge länge sedan, men har valt att inte göra det. Dels för att det inte skulle bli fair att göra det, jag hade bara blivit okonsekvent. Men jag känner att det är dags att ventilera. 

Världen är så fruktansvärt skev och konstig ibland att jag många gånger är nära att trilla av pinn vid att tänka på det faktumet. Det är illa, så illa, och jag vet inte om jag orkar bli chockad över hur verkligheten ser ut. Jag och sambon genomförde våran C9:a och reaktionerna har varit helt helt sjuka. Sambon gick ned ca 8 kilo och det verkligen syns på han att han mår bättre och blivit piggare och kläderna sitter så mycket bättre på han. Han är lycklig och gjorde kuren av den anledningen, att kanske kunna gå ned några kilon. Jag vill bara säga att jag är så stolt över hans resa och vad han lyckats med. Reaktionerna på hans bild har varit att han fått enormt mycket dunkar och hejarop i ryggen. Wow! Vilken resa han har gjort, och wow vilken skillnad och vilket jobb han gjort. Det är han värd, alla dessa ord till månen och tillbaka! 

 

Däremot. Min bild. Den väckte otroligt mycket hat. På alla sätt och vis. Det är för mig helt obegripligt att en bild kan säga mer än tusen ord. Jag trodde efter publiceringen att det hade kommit lite positiva reaktioner, men för min del har det blivit att jag fått stå ut med att argumentera flertalet gånger varje dag varför jag gjort min C9:a och varför min kropp ser ut som den gör. Jag skrev innan att jag är otroligt stolt över mig själv och alltid tyckt att min kropp duger och att jag duger som den person jag är. Jag gick visserligen ned ca 3 kilo, men det väckte så otroligt mycket hat och reaktioner. Under denna veckan har jag fått ta diskussion på diskussion över varför min kropp ser ut som den gör, vad det är som väcker dessa ilskna reaktioner och varför jag valt att göra C9:an. För att jag vill må bättre, sova bättre och bli piggare. Det var precis det jag blev och det jag fick som resultat. Jag visste från första början att jag inte kan gå ned och VILLE inte heller det, men det lilla som råkade lossna när man klev upp på vågen, det var bara en pytteliten detalj, och jag sa från första början att vikten är inte det viktiga för mig. Ändå köper ingen det. Ja jisses alltså. 

 

Det värsta är att alla tror sig ha rätt att kommentera precis va de vill. Även dessa fega jäkla as som är anonyma och inte vågar stå för vad man tycker. Som gömmer sig och som bara vill tycka. Ni är vidriga, och jag har äntligen förstått hur det är för sådana som lägger ut bilder på nätet vad det kan betyda och vad en del människor behöver utstå. Jag känner så otroligt mycket för er. Värsta är att alla beklagar sig att jag borde tänka efter, att jag är ett ansikte utåt, en förebild för många och en offentlig person. Visserligen har jag det yrke jag har med den yrkesställningen men att dra kopplingar mellan mitt arbetsrelaterade jag till mitt privata jag. Det är för mig helt obegripligt. Totalt! Det gör mig mest förbannad faktiskt. Det som jag också tyckt varit så sjukt är att män hört av sig om sexistiska kommentarer, medan kvinnor verkligen kastat hat och ilska. Det är märkligt, vi kvinnor emellan. Jag känner bara jag börjar få nog av detta. Vi kvinnor står i vägen för andra kvinnor. Det är så jäkla tröttsamt bara, tyvärr har jag inga ord som räcker där. 

 

Jag har insett att folk kommer alltid tycka och tänka om precis allt och alla. Haters gona hate anyway så enkelt är det. Det enda jag kan säga är att chockad över skillnaden på två bilder där män hyllar män, och kvinnor hatar vad andra kvinnor åstadkommer. På ett sätt är jag otroligt glad över att jag kastades in i den bransch jag arbetar i dagsläget med. Första klagomålet jag fick på telefonen fick mig nästan att bryta ihop. Jag stod med tårarna brännandes innaför ögonen och halsen stockade sig. Nu orkar jag inte ta den skiten folk kastar, folk kommer alltid tycka så länge man står med sitt namn understryket med fet text. Alla kan aldrig älska den jag är, men jag har valt att älska mig själv och sen skiter jag i resten. Gillar folk inte det jag gör, så skiter jag faktiskt i det. På bara några veckor har detta fått mig att bli otroligt stark, och jag verkligen behövt det. Hade jag ustått det här för några veckor sedan hade jag isolerat mig och stuckit från landet. Nu är jag bara trött på alla fega jäkla as som hatar i det anonyma och i det tysta på nätet. Tyvärr är det er det är synd om, jag kan inte säga annat. Jag står gärna och tar argumenten som privatperson på krogen som hände hela gårdagen med alla jäkla människor som inte fattar bättre. Jag begriper inte att folk tror det är okej att diskutera min kropp och resultat, men jag har aldrig yttrat mig om vad jag tycker om personen jag pratar med, för jag hade aldrig kommit på tanken. En del förstår inte bättre bara, men hoppet om att vi skulle kommit längre 2015 i utvecklingen får mig bara att skratta ihjäl mig. 

 

Jag fick ett mail i fredags i denna vecka av total storm. Det kommer jag leva resten av året på. Där lägger jag mitt fokus, och siktar framåt och högre. Min största önskan detta år är att alla människor ska sluta hata. Lägg den energin på att faktiskt göra något vettigt av livet. Att få en rak höger mitt i ansiktet har bara fått mig att resa mig upp och torka bort blodet, till följd att mer skinn på näsan har bildats. Jag önskar alla som råkar ut för detta kan tänka lika som jag, men snart är skinnet på näsan tjockare än isen på Torneälven. Tro mig.