MATILDA

Vilket sjukt bra kanonår jag hade förra året. Jag måste säga det! Vilket rusktigt fint och glimrande och alldeles underbart år jag hade förra året 2014. Något jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro. Där och då. Jag började året på lite skakiga ben, men jag lyfte huvudet och någonstans mitt på Torneälven med mina skateskidor på fötterna så bestämde jag mig för att nu gör vi vad vi kan för att vända det som varit. Att försöka vända något som jag haft tungt, besvärligt, och känt ångest inför. Någonstans där på älven så pratade jag med mig själv och jag och tjoade och tjimmade och sjöng högt för mig själv, och på något sätt blev det som en befrielse. Efter det så vägrade jag att försätta mig i den sitsen igen. Och så har det blivit. Jag börjar som alltid året med att fylla år ganska tidigt, och jag sitter i skrivande stund och summerar att det är snart två dagar kvar tills det är dags igen. Det är alltid en härlig och bra start på året, och på något vis börjar alltid året bra i och med det. Lite glädje i mörkret efter att den härliga julen är borta och det nya året ska startas och nya blad ska vändas. Lite så ser jag det. 

 

Jag har haft skrivkramp den senaste tiden, och saker och ting har sina förklarliga skäl. Det mesta beror faktiskt på att jag skriver just nu så sjukt mycket text i huvudet igen att jag inte liksom kan få ned allt på papper. Det stannar som en oskriven bok i skallen och det med det. Så det kommer eka tomt här mellan gångerna, men åter till ämnet. Jag ska skriva om känslor under detta år, för känslor har det verkligen varit. Jag fokuserar inte så mycket egentligen på händelser utan mer på känslorna. Jag har skrivit om så mycket lycka allt för många inlägg, men det finns annat också i mitt liv. Det gör det i allas. Så händelserna får tala för sig själv. Början på året var mycket glädje och samtidigt en inre stress och sorg, jag märker sådant så tydligt när jag kollar igenom saker som mitt spotify arkiv. Är det mycket party och fest i listorna, då säger det sig sjävt. Happyhippo. Lite mer melankoliskt, lite mer muminpappansmemoarer. Det var mycket melankoli i början på året, och jag minns hur jag mådde och hur det var. Hemskt. Rent ut sagt. På något vis vände det och dagarna och månaderna tickade på. Det är väll ungefär här någonstans som jag mitt ute på isen en krispig vinterdag är ute och åker och känner hur förbannat fort jag åker. Jag har liksom inte hunnit reflektera på grund av just att jag varit så förbannad när skidorna tagit mig framåt att jag åkt slingan jag ska och tillbaka. Utan att jag ens varit där. Bara med fysiskt. Då skriker jag rakt ut, och där bestämmer jag mig. Vi vänder inte om. Nu är det dags att göra upp med mig själv. Och det är det jag gör. Där och då. Jag ska berätta.

 

Jag har haft mina demoner genom åren, det har vi alla när vi väl erkänner. Eller vi kan säga hjärnspöken. Det förklarar kanske bättre. Vi har våra komplex, våra hjärnspöken. Saker som plågar oss, som förföljer oss, som bara vägrar släppa oss. Som bitit så hårt tag i oss, att det följer oss med i tankar och som stenar i ryggsäcken. Varje dag. Mitt där på isen kommer jag på mig själv med att jag inte är där jag vill vara, att jag inte är den jag vill vara och jag inte rensat i ryggsäcken. Så jag börjar rensa, jag rensar så långt ner i ryggan jag bara kan och upp kommer damm, stenar, och ett och annat otrevligt moln. Jag promenerar hem från skidturen hem och mentalt kastar jag allt jag vill göra upp med i snödrivorna. Vissa landar lätt, andra gör stora svarta hål i snön. Men där och då så gör jag upp med mig själv. Jag skäms nästan och säga detta, men det finns somliga saker i livet som plågat en, och när jag till sist kommer hem, och månaderna har gått så har jag insett att somliga saker är helt och totalt döda för mig. Själar och ting är döda för mig. Det betyder liksom ingenting längre. Det går som inte att förklara. Men ni vet när man kommit till den där punkten då man funderat, ältat och tänkt sönder saker? Då är det liksom dött till sist? Precis så har det varit för mig. Jag har tagit död på mina största rädslor, och framförallt har jag tagit död på det som inte vill mig väl eller som jag bara inte orkar med längre. Det gör jag med mycket som inte vill mig väl helt enkelt, vissa ting är bara döda. Trots det, är det ett av mina bästa beslut jag tagit, någonsin! 

 

För en sak har jag lärt mig genom detta år då det inneburit så oerhört mycket lycka. Att alla omkring dig vill inte alla lycka. Så enkelt är det. Jag kan inte klandra andra, men jag kan klandra mig själv för att jag omgett mig av den sortens olycka. Jag har haft ett citat i huvuet många gånger - "alla förtjänar att vara lyckliga, till och med de olyckliga" och det vidhåller jag. Jag tycker att alla förtjänar att känna den lycka som dom förtjänar. Jag har också insett en sak som har betytt otroligt för mig detta år, och som jag kommer ta med mig långt framöver och det har jag en och flera att tacka för. Det är att jag vägrar, verkligen vägrar från och med nu att be om ursäkt för den person jag är. För den personligheten jag har, eller för den jag verkar vara. Aldrig. Jag har insett jag allt för ofta måste eller har tvingats stå till svars för den jag är, tillsammans med den energi jag besitter. Därför har jag tagit det absolut bästa livsbeslutet tillsammans med många kommande att jag aldrig kommer göra det igen. Jag vägrar att be om ursäkt för vem jag är. Så enklet är det. 

 

Jag har hunnit pröva på lite olika jobb under året och jag har också insett att det första jag tänkt om alla jag har mött är funderingar över om vad de tycker om mig på jobbet. Alltså min yrkesroll. Sådant orkar jag faktiskt inte tänka på längre. Jag älskar så många i min värld, men alla kan inte älska mig. Så enkelt är det, och sådant lägger nog i princip var och varannan människa kraft och energi på att fundera över. I det tysta. Men släpp det säger jag. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner väldigt väldigt gott inför alla mina arbetskollegor och jag har haft den sjuka förmånen att faktiskt fått lära känna så många nya människor under året, och så sjukt många nya härliga individer med olika speciella personligheter! Det är en förmån utan dess like. Jag hade som nyårslöfte förra året att jag skulle våga säga JA, våga säga NEJ. Jag kan med god marginal säga att jag klarade av att säga den ena av dessa två mer än den andra. Kan ni gissa vilken? Jag har nog i nio fall av tio sagt ja. Vilket jag inte ångrar för fem öre. Jag har fått vara med om mycket föregående år, och det tack vare, eller på grund av att ja sagt JA till så himla mycket. Den närmaste skaran plus familjen önskar nog mest nu att jag skulle kunna bli lite bättre på den sistnämnda, att börja tacka nej till mer saker än vad jag gör. På något vänster, och väldigt konstigt sätt så har jag inte dött detta år som jag trodde. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö för att jag sagt just JA till så sjukt mycket saker, men jag har överlevet. Jag har klarat av saker jag aldrig gjort, och sådant kan man aldrig ångra. Därför tänker jag att kategori postivi kan få stå kvar ett tag till som svarsalternativ istället för kategori negativ. Någon dag kommer det också, och rätt vad det är är det nio fall av tio man nekar. 

 

Jag är mycket nu i planer och drömmarnas värld. Det är så mycket som kommer att hända inom den närmaste tiden. Det är flytt, satsning på avancemang inom jobbet, det är sommar, höst, och sen väntar en spännande framtid. Till er tjejer, mina tjejer, jag ska ta med er alla till hufudstaden i sommar. Mer kommer. Det kommer bli helt galet fantastiskt och jag trodde faktiskt aldrig att livet kunde vara så som det är nu. Lägenhet sägs upp, andras ska tömmas, hus ska fyllas. För mig är det som väntar, och det jag lever i drömmen just nu. Detta är drömmen för mig! Att vakna upp med den känslan. Det är oslagbart. 

 

Jag konstaterar också att jag inte väljer att ångra något från föregående år, jag har slutat med det. Jag orkar helt enkelt inte. Föregående år har knuffat mig i rätt riktning, så jag vet precis åt vilket håll jag ska detta och alla kommande år. Det gäller bara att lita på magkänslan. Jag lider med alla er som inte fått vara med om detta och denna känsla. När det är som bäst. Det jag dessutom vill avrunda inlägget med är att så många ljus slocknat under året. Vackra, fantastiska och härliga ljus. Som inte förstod att ni skulle fortsätta brinna. Jag lider med släkt, vänner och familjer. Alldels för många som brunnit ut. Jag ska försöka brinna för er också. Jag önskar att alla ni tar hand om varandra, att välja strider och att försöka leva i nuet och leva livet. Vi har hört detta så många gånger förr, men vi kan väll lova varandra att försöka åtminstone? Jag är så lycklig för alla mina fina vänner och bekanta som fått barn under året, och som startat sina egna familjer. Jag är så glad och lycklig för er skull! Jag kan förstå hur det känns, och till er - snälla njut av den känslan för all framtid! Det är det finaste vi har, familjen. 

 

Livet som det ser ut nu verkar bara vara en nedförsbacke med någon jag håller hårt i handen medan vi utforskar kommande år framöver. Så länge jag känner min hand hos dig så är jag trygg, och vet vart jag ska. Det kommer liksom bara fortsätta, lite så känns det. Jag bara längtar till allt som komma skall. I år ska jag satsa på familj, vänner, min hälsa och jobb. Mer än så räcker. Jag ska göra det jag mår bra av, och jag ska inte sätta upp några löften att hålla. I år ska vara ett totalt kravfritt år. Jag ska handla mer eko, och satsa mer på välgörenhet. Det är vad jag ska göra. Jag tycker om er alla på så många olika sätt, ni är värdefulla. Var rädd om det ni har. Gör det du vill av detta år, lev det som du vill. Jag hejar på! Det var väll mest det. Jag kramar er hårt, och håll min hand tillbaka så gör vi detta år till något väl värt att minnas!