DET ÄR INGEN SOM KOMMER TACKA DIG

Det kanske inte kommer som någon nyhet eller chock - jag har dragit på mig mitt andra magsår i mitt liv. Att jobba och leva i ett tempo som går långt över hundra procent det har visat sig ännu en gång att det inte fungerar. Det borde jag haft med mig i ryggsäcken. Det borde jag veta. Jag borde så väl veta att det inte fungerar att leva som jag gör. Där jag alltid vill alla andras förbannade bästa. Där jag alltid är den som ställer upp. Som finns där. Som säger ja. Som offrar all min lediga tid till att göra precis det jag egentligen kanske inte orkar men som jag hittar den där lilla lilla kraften kvar till. Där jag har miljoners järn i elden, och där nu kroppen tagit stryk. Jag har känt att jag håller på att bli sjuk. Jag har känt att det är något som inte är som det ska. Idag utan förvarning så sa det bara pang, och nu sitter jag här hemma i soffan. Trött, så förbannat trött på mig själv. 
 
Jag själv behöver inte gömma mina dåliga sidor här. Det är lika att dela med sig. Jag skämdes idag när läkaren frågar vad jag gör och hur min fritid ser ut. Jobbar varendajäkla dag, ibland dubbelt. Fritid? Nä. När jag hinner. Jag skäms över att sitta på sjukhuset igen med mössan i handen och veta vad och vem som orsakat detta. Det är jag själv. Det är jag själv som gör så jävla elaka och dumma saker mot mig själv. Ingen annan. Jag borde så väl veta att det inte kommer hålla särskilt länge att leva i det tempo jag gör. Och jag funderar varför jag gör detta mot mig själv. Jag borde veta att man inte gör såhär en gång till. Men tydligen ska det bränna rejält innan man ska förstå. Jag har börjat tappa hår. Det jag har på huvudet, naglar, ögonfransar. Jag har tappat i vikt. Jag har ändå inte fattat utan tänkt att det är som det ska, jag kanske ätit för lite. Nu vet jag att det inte riktigt är så. Det är något annat. 
 
Jag ska klura på varför jag gör så mot mig själv, för jag vet fortfarande inte svaret. Jag är helt enkelt inte snäll mot mig själv längre. Jag borde inse för länge sedan att jag också duger som jag är. Att jag inte behöver bevisa längre vem jag är. Jag är den jag är, och jag är en arbetsmyra utan dess like. Det vet vi om, och det räcker så. Det är ingen som kommer tacka mig nu när jag sitter hemma med en blödande mage och inte ens passerat åldern 25. Jag skäms, så enkelt är det. Jag tror att det är nu allt kommer visa sig. Vem jag är. Vad jag vill. Vem som står där med min hand i sin. Jag kommer gå en lång väg, den har jag gått förut. Men vi ska tillbaka igen. Det har jag bara bestämt mig för. Jag är självklart uppriktigt heligt ledsen när jag skriver detta men det är mitt fel. Så enkelt är det. Det blir kokt mat för magen de närmaste veckorna, jag har blivit ordinerad det. Trots att jag avskyr det, men så är livet. Och vila, jag ska försöka. Men det är svårt. 
 
Med det vill jag säga att jag inte kommer vara lika aktiv vare sig på sociala medier, här, eller i övrigt heller. Så vill ni nå mig så når ni mig på telefonen. Jag ska fundera på varför jag gör detta mot mig själv, och sen ska jag göra det som är roligt. Som jag mår bra av. Sen hörs vi igen. Hejdå.
 
 
 
 
 
 
 
Publicerat i