MATILDA

Det känns som att jag börjat landa, och det med besked. Från att jag varit liten har jag alltid uppskattat helgerna. Framförallt lördagarna. Det vankades bakning hemma då det inte alltid vad lördagsgodis som gällde. Det kunde vara motsvarigheten till fredagsmys. Äta och baka gott på fredag, äta godis på lördag. Lite så var det. Mina absolut starkaste minnen är lördagar då jag och min bror står i köket rulla chokladbollar. Min bror gjorde få, men väldigt stora. En annan gjorde många, och små. Brorsans räckte ungefär en halvtimme. Mina en hel helg. För mig är dessa minnen så starka. Processen att stå och rulla dom små bollarna, rulla dom i kokos eller pärlsocker beroende på vilket humör man var på, och sen stoppa dom på ett fat och in i kylen för att sedan dansa runt het eld kring kylen. Riktigt längta till att gladiatorerna skulle starta på tvn så man fick ta ut dem och knapra loss. Det för mig, det är enormt starkt som jag allt som ofta kommer tillbaka till.

 

Lite där tror jag att ett frö såddes. Passionen för bakningen. Jag har också starka minnen från mina somrar hos min farmor och farfar. Farfar sittandes på balkongen puffandes på en John silver, där jag, sittandes klippandes i farmors gamla Hemmets journal, och Allers med saxen i högsta hugg. Bästa tidningen för receptälskaren för övrigt. Så där satt vi, sommar efter sommar, farfar puffandes på cigg, jag klippandes efter nästa recept. 

 

Lite där väcktes faktiskt min dröm, drömmen om något eget. Ju äldre jag blivit och ju mer jag utvecklat mig inom bakning, från chokladbollarna i barndomshemmet till oändligheten, så har bara drömmen växt. Jag tänker ofta och länge på hur jag hade velat ha det, vilket typ av eget jag skulle kört. Hur atmosfären skulle vara, och hur mycket gott och nytt och spännande jag skulle servera. Det finns en dröm långt inne någonstans. Djupt hos mig. En dröm om att ta tag i min största passion och därmed förverkliga den. Det är ett frö jag tänker på och försöker behålla. Det är en dröm som ännu inte är färdig, som ännu inte känns redo. Det är nog därför den bara förblir en dröm. Men jag är en drömmare, utan dess like. Jag mår inte bra om jag inte drömmer, så någon gång i framtiden kanske jag tar tag i detta. 

 

Man ska följa sina drömmar, men vissa kanske bara ska förbli vad de är. Just idéer. Det kanske är det som är tjusningen med livet. Man vet aldrig vart livet eller ens drömmar tar en. Men en sak är som sagt säker, drömmen om att något eget står fortfarande kvar.