MATILDA

Första veckan på jobbet är passerad med en dag, och det känns helt galet faktiskt. Känns som att det var i går jag började och samtidigt som om det vore för hundra år sedan. Jag har börjat känna mig som hemma. Jag har börjat känna mig hemma på mitt lilla kontor. Jag tycker verkligen om alla i huset, och jag trivs. Jag trivs så jäkla bra. Det slår mig många gånger varför jag aldrig börjat med detta tidigare. Svaret är enkelt där. Jag har helt enkelt inte haft självförtroende för det. Jag har helt enkelt inte trott nog på mig själv att kunna söka tjänster där jag likväl som någon annan är lika kvalificerade. Jag har inte trott att jag kan bevisa att jag faktiskt kan något som jag lärt mig och därav sökt några jobb men sagt åt mig själv att jag inte är nog bra för det jobbet och det inte blivit desto mer. Nu i efterhand ångrar jag mig mycket, men det är alltid för sent att göra det. Jag ångrar att jag låtit mig själv tänka de tankarna om mig själv, för de har gjort att jag begränsat mig. Inte följt mina drömmar. Det är fruktansvärt, när man tänker så.

 

Däremot har jag gjort en så stor resa med mycket just nu på bara några dagar. Som att våga ringa och prata med människor hela tiden dagligen. Jag har verkligen kastat mig ut nu med huvudet före och är ute på djupt vatten där ingen som helst livboj finns i sikte och där jag måste lita på mig själv. Mina innersta tankar är efter första veckan att jag fortfarande inte kan så mycket som jag önskar, men jag vägrar ge mig. Jag vet att det kommer ta ett tag innan man hittar rutinerna för vad man gör, och hur man gör det. Men framförallt, och det vill jag säga er alla. Den absolut största resan som görs just nu, det är min egna personliga resa. 

 

Det är den absolut största resan som görs just nu varje dag hela tiden i och utanför min kropp. För första gången så gör jag något jag absolut inte gjort i så stor grad tidigare, och det är så många intryck, huvudet är hela tiden skärpt och jag gör verkligen det jag kan. Så är det. Jag ska berätta mer för er om hur min resa ser och kommer se ut. Det jag däremot är trött på är alla dessa fantastiska människor som bor i denna stad som är så jäkla missunsamma, och riktigt tråkiga vill jag säga. "Jahaaaa, hur äre med redaktöööööööörn". Jo tack, precis som det varit innan, om inte bättre. Jag är fortfarande samma person som för en vecka sedan och det verkar inte sjunkit in hos alla. Jag samlar fortfarande på mina muminmuggar i mängder, dricker te och äter mackor till frukost, umgås med samma vänner sedan innan och älskar att baka. Är lika glad och sprallig som innan. Jag är fortfarande den jag är sedan innan! Om inte mer ödmjuk, mer brydd om omgivningen och snällare och gladare än tidigare. Det är sådant som sårar, men jag tror fortfarande att människor inte tänker sig för bara. Jag vill tro att människor har något bra inom sig. Jag vill tro gott om alla. Det som händer nu är att jag väljer att prata om jobb om du undrar, annars så inte. Jag lever verkligen min dröm just nu gällande precis allt, och då vet du hur jag känner!  

 

Det är sista dagen på jobbet i morgon för veckan, sen har jag någon dag ledigt. Ska försöka vila från förkylningen under helgen så jag verkligen blir frisk från den som vägrar släppa. Sen laddar jag om för nya härliga tag nästa vecka. Gör det du också tycker jag!