IT'S ALWAYS DARKEST BEFORE THE DAWN
Det har varit kämpiga dagar. Och då menar jag verkligen kämpigt. Från att fått reda på att proppen existerar, till att faktiskt åka fram och tillbaka till sjukhuset och inom loppet av några dagar har man fått ett högkostnadskort till att nu hämta ut sprutor nu stup i kvarten. Från att proppen var en "ofarlig" grej, till att det faktiskt uppkommit en till. Så från en propp - till två. Inom loppet av två veckor. Ni hör karusellen. Detta i kombination med att jag är inte den som vandrar till sjukhuset om det verkligen inte är något, och nu tvingas jag sitta hemma och sticka mig själv varje dag. Jag är rädd för sprutor sedan många år tillbaka, men jag har helt enkelt tvingats att jobba med mig själv nu varje dag för att förhoppningsvis propparna ska försvinna, och att jag till slut ska övervinna min rädsla. Det är hemskt jobbigt varje dag och varje gång jag ska plocka ut sprutorna från kylen vill jag fly och spy samtidigt. Min mage ser ut som en nåldyna just nu och jag tycker det är riktigt jobbigt med det mesta. Det är tur man har en stöttande sambo just nu som till och med erbjuder sig att sticka mig och även rista in ett mönster - "vi kan väll kanske göra så det ser ut som karlavagnen åtminstone". Det är tur jag har han.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att blodproppar skapas av piller. Eller jo, jag har läst, men jag har aldrig kunnat identifiera mig med någon av dessa exempel man nämner i bipacksedeln. Jag är fortfarande så rörd att tårarna kan börja spruta på mig när som helst när människor som du och ni där ute hör av sig till mig, och många av er är så modiga som berättar om era historier till mig och vad ni varit med om. Hur man i vissa fall fått operera bort livmoder, blivit barnlös, och fått psykiska problem. Jag förstår någonstans att jag inte är ensam, och det är rätt skönt faktiskt. På ett sätt. Jag förstår nu att det är så många andra som gått runt med proppar i det tysta och att detta faktiskt är ett problem i samhället. Det grundar jag på att det är just så många som hört av sig, som berättar om samma problem och att effekterna av p-piller gjort många av er kvinnor sjuka och olyckliga. Usch, jag önskar jag kunde hjälpa er alla och jag önskar man kunde hitta en lösning mot detta. Jag blir bara så ledsen av tanken.
Det jobbigaste nu är egentligen inte att ha ont, utan det är vägen tillbaka. Den ständiga gnagande tanken på om de väljer att komma tillbaka och göra mig illa igen. Om jag är helt säker på att de faktiskt försvunnit när behandlingen är över och om jag kommer få bort dessa spöken från mitt huvud som har oroat mig natt och dag. Huvudet har fått sig en rejäl törn och jag märker att jag är otroligt trött. Så trött att jag vissa dagar knappt orkar prata med någon eller saker som att handla mat är det svåraste jag utsatt mig för under dagen. Jag vill helst sova, och jag kan vissa dagar sova bort hela dagen, för att kroppen inte orkar något annat. Hade jag vetat att dessa piller gjort detta hade jag aldrig börjat med dem, men det är som sagt alltid lätt att vara efterklok. Det är därför jag vill att man ska tänka efter. Jag önskar ingen denna behandling med sprutor och morfin i flera veckor och jag lider så oerhört med så många. Jag förstår att man kan skapa sig ett beroende av smärtstillande, för den känslan när värken från benet försvinner av tabletterna, det är svårt att förklara. Usch, det är hemskt.
Värsta är väll egentligen inte att vara sjuk. Det är nog att jag inte känner igen mig själv. Jag har absolut noll tålamod och jag brukar kunna hålla ut riktigt bra, men just nu orkar jag ingenting. Jag är trött, är ledsen ofta och grubblar och tänker mycket. Jag vet att det inte är sunt för en människa att göra det, men det är som svårt att undvika. Jag är glad stundtals, och det är så olikt mig. Jag vet att jag är en glad person, som älskar att vara just glad, och när man inte är den man själv är vet man inte längre vem man är. Det är det värsta. Jag känner inte igen mig själv, men någonstans vänder detta. Det hade kunnat vara värre, så är det alltid. Jag ska ge kroppen den tid den behöver, för det är nog precis vad som behövs. Jag har lovat mig själv att försöka skratta mer om dagarna, och snart vänder förhoppningsvis detta och jag är precis den människan jag vill vara.
Stor kram till er.