DET HÄR ÄR INTE LIKT MIG
Åh vart börjar man. Alltså gårdagens val, senaste veckorna, jobbstress, inre stress, oro, ångest, framtidstro, hopp, och ett enda tickande av dagar. Jag har som börjat inse vem jag är som person. Jag är ingen person som gillar att gå hemma. Jag får den påminnelsen av mig själv, men också min omgivning varje dag. Jag får frågan om hur det hade gått om jag hade haft en fem veckors semester. Jag vet inte hur jag skulle reagera, jag skulle kanske mest troligtvis inte klara av det. Jag gillar verkligen inte att inte veta vad jag ska göra. Det är något som är så fruktansvärt olikt mig. Jag har aldrig suttit i denna situation förut, och kanske just därav reaktionen. Två veckor mellan jobb. TVÅ VECKOR. Första tre dagarna var faktiskt helt okej, men sen dess har jag enbart klättrat på väggarna. Det har känts som en misär, rent ut sagt.
Samtidigt så är det här så förbannat olikt mig. Jag har ofta fightingspirit. Alltså jag ger mig aldrig, eller ger aldrig upp snarare. Men på något sätt så har liksom glöden sakta runnit ur min kropp. Jag försöker med ljus och lykta leta och hämta tillbaka den, men jag hittar den inte riktigt just nu. Jag tror det här är lite straffet. Jag har ständigt levt mycket längre i framtiden än vad framtiden är menad för mig. Direkt jag flyttade och började plugga så innan jag ens hade kastat in flyttkartongerna i lägenheten svettig och trött, så var jag på examensdagen. Det konstiga var att på examensdagen så kändes det bra, men egentligen ingenting. För jag hade redan bearbetat den dagen så länge i mitt huvud att det liksom redan var över när den dagen väl dök upp. När den dagen kom, min examensdag så var jag mentalt hemma i Kiruna, i en lägenhet, och jobbade på ett jobb, och redan började planera sommaren. Notera då att jag mentalt var ett år före nuet. Återigen. Det är som jag skriver, jag tror det är straffet mot mig själv. För att jag aldrig någonsin levt i nuet. Alltid i framtiden. Direkt nuet kommer ikapp mig vet jag inte vad jag ska göra, eller vart jag ska ta vägen. Jag har alltid haft en plan, och alltid arbetat väldigt målmedvetet. Nu finns det ingen plan A, eller plan B. Jag lever på hoppet om att det här samtalet som jag väntar på ska komma, annars måste jag nog tyvärr klippa mig och skaffa mig ett jobb som man lite skämtsamt brukar säga. Äsch, men du fattar vad jag menar.
Jag har varit så rädd för att dessa dagar ska komma. För att jag då tvingas till att verkligen sätta mig ned och fundera på vad framtiden vill mig, och vad jag vill med den. Jag avlöser dagarna med långa promenader, för att verkligen känna hur det känns. Jag ogillar denna känsla så fruktansvärt, då jag inte bidrar, då jag rent ut sagt känner mig som en belastning, då jag inte är den jag är. Dessutom så har det nog hänt något med mig personlighetsmässigt. Jag har på dessa två veckor, pang bom blivit en sådan fruktansvärd lipsill. Jag tror det beror på att jag är rädd för att inte veta vad jag ska göra. Att jag är livrädd. Så reklam på tv, film, ord, saker, händelser, allt liksom slutar i tårar eller brännande ögon. Mest av allt skulle jag behöva en riktig jäkla semester tror jag, för ibland gör denna staden mig galen. Det är liksom det här som är livet fick jag veta. Tänk vad mycket du kommer få med dig från detta, vilken erfarenhet. Det ingen vet är att detta, att inte veta vad jag ska göra, det är så fruktansvärt olikt mig att till och med jag knappt känner igen mig själv.