FÖRBANNADE JÄVLA CANCER

Det är så svårt för mig att överhuvudtaget börja skriva detta inlägg för att just ordet cancer väcker så otroligt starka känslor hos mig. Det är sällan som jag blir så mållös och totalt underlägsen och känner mig så övergiven som när ordet cancer nämns. Det är sällan jag blir så förbannad, så oerhört ledsen och känner mig så maktlös som när jag får höra att någon eller några har fått det så fruktansvärt sorgliga beskedet - att de har cancer. Ordet cancer är något vi måste börja prata om. Mer, alldeles på tok mycket mer. Därför ingen av oss vet vad vi ska säga när väl beskedet eller diagnosen är framme. Eller hur vi ska bete oss eller relatera till det. Jag fick höra att barn relaterar lättast eller bäst till ordet cancer just på grund av att de leker sjukshus med varandra, och ska hjälpa varandra. I deras värld är cancer inget farligt. Det är precis som vad som helst, de botar varandra med medicin och sedan är det över, och så fortsätter de leka något annat - tjuv&polis, krig eller mamma,pappa,barn, som om inget hade hänt. 
 
I våran värld, i den vuxna världen så har vi förstått att ordet cancer är inget man leker med. Det finns inget som helst skimmer över det beskedet eller den diagnosen. När en anhörig drabbas, så drabbas alla. Så är det. Jag vet själv vad jag talar om eftersom att min mamma, för bara några år sedan drabbades. Jag minns ännu den dagen då hon släppte beskedet - att min mamma, min stöttepelare, min hjälte drabbats av en jävla cancer. Bröstcancer. Hela min värld rasade samman, och jag minns inte om det var min bror eller jag som frågade om hon kunde dö. Jag minns inte vad hon svarade, men det jag minns var att efter det beskedet så blev ingenting sig likt. Från den natten när jag gick till sängen för att sova, så förändrades mitt sätt att se på den sjukdomen. Trots att jag var kring 15-16 års ålder, så började jag själv fantisera att jag hade cancer, att jag skulle få det när jag blir äldre. Att jag kommer gå igenom samma process som min egen mamma. Den tanken, den sitter fortfarande djupt rotad i mig, varenda eviga dag. Tänk om. 
 
Tänk om vi skulle kunna rädda alla vackra personer från denna satans sjukdom. Tänk om vi skulle kunna göra allt för att så få som möjligt ska behöva stryka med i denna sjukdom. Tänk om vi skulle veta vad det är som gör att så många drabbas. Tänk om. Jag tänker mycket på en nära vän till mig vars pappa nyligen tyvärr allt för fort och så fruktansvärt sorgligt fick lämna världen allt för tidigt. En pappa som lämnar sin fina familj kvar. Tårarna rinner själv för mig när jag skriver detta, men det är så fruktansvärt orättvist. Ibland är han där uppe bland molnen så grym, så fruktansvärt jäkla grym. Han tar dom han vill, plockar hämningslöst, och vi andra, vi blir kvar. Utan förklaring. Utan någon som helst jäkla förklaring. Varför han? Varför cancer? Varför? Det är så jävla orättvist. Det som gör mig mest ledsen är att allt fokus kring denna sjukdom av förklarliga skäl riktas på den som är sjuk, eller blivit sjuk. Men alla andra, alla andra som står utanför och ser på och inte kan göra ett endaste dugg. Hur hanterar man det? Hjälpen efter ett sådant besked som just cancer ger, tycker jag är katastrofal. Jag har sett på mycket nära håll hur nattsvart och tungt det är för familjemedlemmar att gå igenom detta. Allt är unikt från fall till fall, men ändå så är det så svart, så svart. Det finns bara ett fokus, alltid, det är att personen ska bli frisk. Men om det inte blir så, hur gör man då? Hur hanterar man det? Det är ingen som förbereder en, och det är ingen som säger åt en hur det kommer gå till. Ingen vet något. Det är det värsta. Det bara händer, sen blir det svart.
 
Jag vet att Sverige är ett av de bästa länderna i världen där det är bäst förutsättningar att bli sjuk i just gällande sjukdomen cancer, men vad hjälper det när många familjer tvingas lämna sina familjemedlemmar i en låda av trä? Det ska inte behöva vara så, det ska inte det! Visst är det är ett mycket bra facit på att Sverige är så fruktansvärt framåt gällande forskning och framsteg. Där många faktiskt botas. Men vi kan göra mer, vi kan bli bättre! Jag riktar mig till er som inte fått en familjemedlem botad, eller släkting. Jag lider med er varje dag, och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är. Jag vet att det inte är lätt men jag kan ge mina bästa tips på hur man ska bemöta personer, familjer eller individer som drabbats på något sätt av detta besked och det är väldigt enkelt: fråga hur personen mår. Alltså det är komplext för vi som lyssnar vi vill, och kanske inte alltid orkar höra sanningen, men oavsett så fråga för tusan hur omgivningen mår. Alla frågar redan och undrar dagenligen om hur den drabbade mår. Men omgivningen, är det någon där som undrar hur det går hemma, eller hur man mår? Nä, det är sällan så. Något så fruktansvärt enkelt och banalt som en liten fråga om hur man mår, det om något är så enkelt, kostar inget men betyder så fruktansvärt mycket. Titta inte ner i golvet, ignorera inte det faktum att man vet med sig att någon i sin närhet har en cancerdrabbad i familjen, gör snälla inte det. Jag skrev förresten ett brev när jag gick i skolan efter en tids praktik där vi fick frågan om hur vi mår efter vi varit borta från skolan ett tag. Det var under den perioden mamma blev sjuk. Jag skrev att min mamma fått cancer men där ingen frågade hur jag mådde. Alla undrade bara hur hon mådde. Det brevet fick jag tillbaka tre år senare på min student, och fortfarande tänker jag på det där. Att ingen då ännu frågat på allvar hur jag mådde under den tiden. Att så få undrar hur omgivningen mår, det är så sorgligt. 
 
Om jag hade kunnat ge alla mina pengar i världen skulle göra det. Om jag hade kunnat starta en världsomfattande insamling, eller om jag hade kunnat skicka världens allra bästa läkare till alla cancerenheter så skulle jag göra det. Om jag kunde bota alla sjuka, och om jag kunde gå bredvid alla anhöriga som också drabbats så hade jag hållt era händer. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös denna månad på året. Cancermånaden Oktober. Det spelar ingen roll om det är prostatacancer, bröstcancer, lungcancer, blodcancer, oavsett så måste det få ett slut. Du kan göra så lite, men som ändå spelar en sådan otrolig roll. Du kan köpa ett rosa band, du kan köpa produkter i butiker som speciellt är ämnade för den rosa månaden. Du kan lämna ett bidrag till cancerfonden. Du kan göra så lite, men som skulle få en sådan otrolig betydelse. När jag ser att folk köper ett rosa band, eller köper produkter eller skänker pengar så blir jag alldeles rörd att jag är nära till tårar. Ni skänker pengar till dom som drabbats, men också till dom som kommer drabbas. Det kan vara jag nästa gång, det kan var du, din flickvän, din pojkvän, din bästa vän, mormor, morfar, farmor, farfar, faster, farbror, moster, morbror, syster, bror, tvilling, din mamma, din pappa, din kompis mamma, din kompis pappa, du förstår vad jag menar. Det kan vara ditt barn.  Det kan vara någon du känner. Ingen vill få beskedet att det är över. Ingen vill vara med om att morsdag eller farsdag firar man inte längre på grund utav att just människan inte finns. Ingen. Vill. Detta. 
 
Jag själv tycker att vi borde lyfta fler sjukdomar och sorgliga öden till ytan. Absolut. Cancer, men såväl andra sjukdomar som också borde få en speciell månad där vi gör det vi kan för att samla in pengar och göra nytta. Sverige, kom igen, vi är hur grymma som helst och väldigt generösa av oss. Jag vet att vi kan. Därför gör jag allt jag kan denna månad, för att jag just vet hur det är att vara drabbad till någon som gått igenom denna fasansfulla, hänsynslösa och totalt jävla sjuka sjukdomen cancer. Det finns inget skimmer överhuvudtaget gällande denna sjukdom, det har jag sagt innan, det är en enda lång och oerhörd tung kamp. Men, jag är glad att Oktober låter mig få känna hopp, och ett litet rosa skimmer över just alla som överlevt. Men till ni som inte gjort det, det är ni som får mig att kämpa, och hoppas, på att vi en fruktansvärt vacker dag har själva tillsammans dödat cancern. Att det är vi som vinner, för den har dödat och skadat färdigt känner jag.
 
 
        Bild: www.ungcancer.se
 
 
 
 
 
Publicerat i