MATILDA

Först och främst. TACK för den härliga responsen jag fått när jag återupptog det här med att skriva igen. Det känns verkligen roligt, och från botten av hjärtat - tack för responsen med att bli husägare. Det är väldigt roligt, fruktansvärt stort, men samtidigt en milstolpe i livet. Jag är redo för detta och det är verkligen jag. 

 

Jag kan inte annat än känna att det varit en fruktansvärt bra dag på många sätt. Inte nog med att jag sover som en sten om nätterna, för jag är verkligen helt lost om nätterna. Jag sover tungt och väldigt bra nu för tiden, och det kan ha att göra med att temperaturen ute skjunkit med tio grader, eller att det faktiskt är höst. Men jag sover i vart fall så enormt bra. Nästan för bra för att att vara sant. Tanken i morse var ändå någorlunda positiv. Frukost, lite tittande på tvn, arbetskläder och jobbet. Det känns att man jobbat intensivt emellanåt denna sommar, och jag hade egentligen inga större förhoppningar på denna dag. Onsdag, mitt i veckan, nära helgen och nedförsbacken till mina lediga dagar. Idag har dagen inneburit guidening på schemat. Så jag hängde hela dagen nere i gruvan. Första turen, två personer på turen (ska poängteras att det kan ligga upp emot 50 pers på en tur) så fick jag verkligen en mjukstart denna morgon. MEN VILKEN ÖVERRASKNING. I tell you. Två helt fantastiskt underbara människor. Låt mig berätta:

 

Detta var ett par, som varit tillsammans i sju månader. Gift sig efter fyra månader. Bor i södra Californien. Firar sin honeymoon uppe i KIRUNA av alla ställen. Gått Fjällräven Classic (som i sin tur innebär 11 mil lång vandring uppe i fjällen) på TVÅ och en halv dag. Ätit renkött för första gången i sina liv. Besökt Sverige för första gången, och blev kär i landet. Ringarna deras var värda åtskilda tusen eller miljoner dollar (jag hade kunnat göra vad som helst för att bära en sådan förlovningsring och vigselring på mitt finger, och jag vågar inte spekulera i summan för båda ringarna). Men mannen jobbade som polis (och direkt han drog upp polisbrickan svimmade jag, och försökte allt jag kunde för att hålla mig upprätt trots att jag satt ned vid ett bord när han tog fram den). Hon var hemmafru, och fruktansvärt vacker att titta på. Två riktigt genuint fina och trevliga människor.  Dessa två människor har alltså då tittat i ett vad det kallar "resemagasin" hemma i USA, och alltså kommit på att "hmmm, let's go to Kiruna"  liksom. Jag var allvarligt tvungen att fråga om de inte riktigt var kloka i huvudet, och förklarade att hade min sambo föreslagit att vi skulle fira vår smekmånad i Kiruna så hade jag nog mest troligen svalt ringen. "Well Caribbien is some pictures on your camera, and sunburnt skin, thats it" Okej, jag fattar, men Kiruna. Det hela slutar med att vi kör hela turen väldigt privat. De har många frågor och är fruktansvärt intresserade. Vi har så fruktansvärt trevligt att vi i slutet kramar om varandra, står och fotar selfies (och jag såklart MÅSTE göra peacetecknet, VARFÖR!) , och att jag verkligen ska lova att åka och hälsa på dem, och det är knappt så jag vill lämna ifrån mig dom när turen är slut. Jag tror till och med att jag nämner i förbifarten att om jag en dag skulle få barn så skulle de heta ett visst namn (vi hann prata om det också). Det visar sig att han heter precis det. Ödet i det alltså! Så vi alla tre skrattar innan de ska gå iväg, och det sista vi säger varandra är att vi ska vara rädda om varandra, önskar varandra lycka i livet och direkt jag åker till staterna MÅSTE jag komma förbi och få en privat rundtur på hans polisstation. Jag lovar heligt och dyrt, och jag avrundar med att önska de en trevlig resa. De båda vinkar till mig och avslutar: "Hey, how long have you been together with your boyfriend?" "Around one and a half year" "WELL then it's time for you to get married" Så slutar det liksom där, vi skrattar och sen går vi. 

 

Det blir konstigt när det uppstår sådana möten som med dessa. Jag har mött tusentals människor under egentligen hela sommaren, och av alla dessa människor, turer och möten kommer jag att komma ihåg dessa två härliga personer först. Jag kan ändå inte låta bli att fundera hur jag såg ut på deras bilder med arbetskläder och peacetecknet! vevandes på motiven, men på nått vis kan man inte släppa det. Eller egentligen dom snarare. Det är härligt och som sagt fruktansvärt konstigt när man får sådan kontakt med vissa personer. Den här turen kommer jag bära med mig en lång tid framöver. Peppen på det alltså! Jag bjussar på en bild på dessa godingar, och kanske att vägarna möts igen.