MATILDA

Jag har känt på mig att hela veckan har velat möta mig med sol i blicken, och välkomna mig med en varm och härlig omfamning och fruktansvärt mycket framför sig. Det har den verkligen. Jag har mött hur sköna tjommar och tjommor som helst på jobbet. Jag har sagt lycka till och hejdå-vi-ses-ju-ändå-snart-igen-men-kommer-sakna-dig-mycket-middag. Det var verkligen fint, tillsammans med Emil och Lisa. Jag skulle dö vid vetskapen om att Lisa hade flyttat från mig, och det hade för mig känts helt otänkbart. Så det är med en sorg, och lycka som jag får behålla hälften av kakan. Helst av allt hade jag velat ha hela, du vet. 

 

Gårdagen var egentligen hur bra som helst. Det vankades avslutning på jobbet, och det i sin tur är allt som oftast middag och mys. Så även denna gång och det är alltid väldigt uppskattat från min sida och brukar bli mycket lyckat. Förrätten var gudomlig. Till att börja med. Löjrom på sten, serverad med friterat knäckebröd. M-M-M. Så fruktansvärt gott, och allt det åt man upp på bara några sekunder. Även om jag kan vidhålla att löjrom är a little bit överskattat. Don't hate me for that. Ungefär som att mousserande vin är lika gott som champagne. Nä, men nästan. Nåväl, efter den otroligt goda förrätten så kom varmrätten. 500g kött rakt ned i kistan. Jag vet inte vad det är med mig, jag är som ett krigsbarn när det gäller mat. Jag är livrädd att jag ska bli utan, och äter allt som ofta antingen ingenting eller hur mycket som helst. Är det något jag tycker är gott så äter, och kan jag gärna äta så att jag får kasta upp. Om det så krävs. Det är faktiskt riktigt hemskt. Jag vet som inte när man ska sluta, eller varför man bör sluta äta för den delen heller.  Men det kanske har blivit så, min passion i livet är mat, laga och äta mat och titta, lukta, fotografera, och andas mat. Detsamma gäller bakning, men där är passionen en del av meningen med livet. Lite större. Det går som inte att förklara. Jag tror det ligger något i det. Allt detta är så stort för mig med mat, och bakning för den delen att jag inte riktigt varken kan eller orkar förklara relationen vi har idag. Ibland är det en ganska sträng och orättvis relation, och ibland är den helt fantastiskt. Ett riktigt jäkla bra team. Det kan ha att göra med faser, perioder eller sinnesstämning. Det tar jag i hand på. Toppar och dalar. 

 

Därför inser jag att varför man äter ett halvt kilo kött bara pang sådär, och sedan reser sig upp och konstaterar att man hade kunnat äta mer om det fanns, så är det mycket man har att tacka kroppen för. Grym ämnesomsättning och kanske en aning dumt men mat är gott, och bra. Eller nått.

 

Kolla in köttbiten förresten, den är grotesk, och nästan lite äcklig på tallriken. Men fruuuktansvärt god.