ATT BLI HUSÄGARE

Det känns som det är år och dagar sedan jag var in här och skrev, och det stämmer. Senast var gud vet när. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. Jag har inte haft inspiration eller motivation att skriva. Då blir det liksom aldrig riktigt bra heller känner jag. Det är så mycket som händer just nu i mitt liv, och har hänt den senaste tiden. Allt är egentligen hur bra som helst och hur mycket som helst har hänt. Som att jag ska bli husägare. Bara en sådan sak. Det känns verkligen helt magiskt! Jag har insett vad jag är kapabel till. Jag har fått ett stort förtroende, och vuxit fruktansvärt mycket som människa enbart under denna sommar. Ett förtroende som att isolera om väggarna utomhus på huset. Lägga panel, skruva, måla, skapa, och bara få komma med allmänt kreativa och idérika tankar och funderingar kring hur man ska bygga och måla. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag ens kunde använda spik och hammare. Jag tror jag har (om inte haft) den synen om mig själv, nämligen att jag är född med tummen mitt i handen. När jag fick en borr, på batterier tillsammans med en skruv i min näve fick jag hjärtklappning. Inte kan jag väll göra sånt här? Jag fattar inte hur man gör. Men jag blev mer eller mindre tvingad till en början, och idag skruvar jag och borrar mer än gärna i väggarna. Visst har det blivit lite krokigt, lite vint och lite snett. Men det finns ett fruktansvärt stort tålamod och förtroende hos min bättre andra hälft. Så igår målade jag halva kvällen, ensam ute bland myggen och tänkte på allt mellan framtid och jord. 
 
Det är något som har hänt med mig som sagt. Som inte har hänt förut. Eller som kanske legat latent. Jag har nog blivit en mer självständig människa. Jag vet att jag klarar av svåra saker, tuffa beslut, eller jobbiga dagar. Jag har nog aldrig känt mig så lugn som när jag får pyssla och jobba med huset. För mig har det enbart inneburit en stor dos terapi för själen. Jag kan känna nu när sommaren nästan är slut att jag längtar till att huset blir klart. Men i övrigt har jag verkligen längtat efter att gå ut och jobba och jag har  haft den största optimismen kring denna sommar. Det har varit jobbigt, och det är väldigt jobbigt emellanåt. Det ska gudarna veta. Inte särskilt mycket sömn har det varit, och dygnet har mer än 24 timmar emellanåt känns det som, eller hoppas man på om inte annat. Det har varit jobbigt att starta upp varje dag men när jag väl kommer ut igen och börjar så är det fruktansvärt roligt. Jag har nog insett hur mycket husmänniska jag faktiskt är. Hur mycket ansvar jag verkligen kan ta, hur roligt jag tycker det är att pyssla ute på kvällar och dagar med färg, plank och fönster. Hur enormt tillfredsställande det kommer kännas när allt är klart. Snart är vi där! 
 
Att köpa hus och bli husägare ÄR det absolut bästa beslutet jag tillsammans med min bästa hälft har tagit. Jag har inte ångrat mig en sekund. Jag vet att det kommer bli så jäkla bra, så fint när allt är klart och hur nöjd och stolt man kommer känna sig när man vet att man offrat så många timmar till enbart sig själv. För dig som inte har hus så är det svårt att överhuvudtaget kunna beskriva hur det känns. Det känns så bra. Självklart innenbär ett hus massvis med ansvar, och skyldigheter. Det ska skottas snö vintertid, och klippas gräs sommartid. Underhåll och skötsel, nytta med nöje. Men det finns ingen bättre känsla just nu. Jag lever på vågen ännu av optimism. Det är tur att man föddes med den egenskapen. Optimism. Det kommer man långt med, fruktansvärt långt. Sen har jag insett en annan sak, jag är då banne mig inte född med tummen mitt i handen.
 
första bilden, full fart med renovering av husets fasad. more to come. 
 
 
 
 
Publicerat i