TÄNK ATT GÖRA SLUT MED SIN ALLRA BÄSTA VÄN, SOM MAN EGENTLIGEN ÄLSKAR, OCH VILL LEVA MED RESTEN AV SITT LIV MED, MEN DET GÅR INTE.
Vilken suverän kväll. Kan inte säga annat. Jag är så fruktansvärt glad att jag lärt känna dessa härliga och underbara människor på detta jobb så det finns inte. Jag har blivit ton och åter ton rikare med erfarenheter ikväll. Och saker som jag inte trodde att jag själv bar på, det bär jag på ännu. Saker som att man hoppas på att den rätta springer efter en. När det behövs. Saker som när man verkligen mött den rätta, vilket vi alla gjort under våran tid som vi levt och där vi bara känner att man inte kan riktigt..släppa det. Det är för stort, och för obegripligt för att ens försöka förstå sig på något sådant. Jag har fått lära mig att det är bättre att blotta halsen, säga vad man egentligen tycker och tänker innan det är försent. Innan någon kanske lämnar livet. Eller någon annan tagit det man egentligen håller så jävla kärt.
Inte för att jag önskar att jag lämnar livet. Tvärt om, tolka mig rätt nu. Jag älskar livet nu som det är, och älskar det som händer mig när saker och ting går som jag vill, eller går bra. Men tänk om man aldrig någonsin får säga precis som man känner inför en person som man känner så väl, eller tycker om så fruktansvärt mycket. Som kanske senare inte finns längre. Jag vågar inte ens tänka tanken. Jag vet en underbart älskvärd människa som är i den situationen just nu. Som aldrig mer kommer få säga vad den personen tycker, på grund av att just den som älskas högst av alla, inte existerar längre. Ikväll förstod jag precis vad det handlar om. Man ska nog säga EXAKT vad fasen man känner innan det är försent. Sen är det kört, och då går det aldrig att säga det man vill säga igen. Det finns inga rätta tillfällen. Och absolut inte rätt tid eller rätt plats. Men det ska man ta vara på nu. Just, precis..nu. Nu och det som händer just nu, och tiden som sker just nu.
Jag har skrivit tidigare min skräck vid att säga hejdå, eller att ta farväl. Jag tror aldrig att jag egentligen tagit ett riktigt farväl, för det jag tagit farväl av, det älskar jag högre än allt annat. Allt som egentligen lämnat mig känner jag en viss kärlek för, hur absurt det än må låta. Man lämnar ju sällan något helt utblottad utan känslor. Utan man är snarare ett vrak. Ett rent skärt känslovrak med känslor och kärlek som man bara vill överösa någon och en kärlek som bara finns att hämta hem. Därför ogillar jag över hela mitt hjärta, hur stark, hur modig, och hur bra jag än må vill få det att låta att jag mår bra. Så mår jag samtidigt totalt värdelöst över att säga hejdå, eller tack och adjö. Jag är inte gjord för avslut. Jag är gjord för en början på något. Inte ett avslut där jag absolut inte fått min chans att säga precis vad jag tycker, fått visa all kärlek som bara finns att hämta, och där jag inte är nummer ett. Avslut suger. Oavsett hur mycket kärlek det än må finnas i bilden. Thats it.