NÄR ALLA SÄGER NEJ SKA JAG SÄGA JA, NÄR ALLTING GÅR EMOT SKA JAG HÅLLA KVAR, NÄR VÄRLDEN FALLER NER ÄR DET DU OCH JAG, DET ÄR DU OCH JAG. JAG LOVAR OCH JAG SVÄR.
Vardagen har gått sin gilla gång. Jag har varit, eller ska väll snarare skriva att jag ÄR en helt slut människa just nu. Jag har totalt noll ork till någonting. Jag känner bara för att lägga mig under täcket och vinkla igen persiennerna. Jag känner att föregående vecka gav mig totalt noll och inget. Och att denna vecka bjöd på sol som sedan skuggades med hagel. Eller kraftigt snöfall, hur man nu vill se det. Det är så fruktansvärt jobbigt att gå runt i sin egen kropp och känna att man inte riktigt är sig själv eller hör hemma där just nu. Jag är den som är stark, och som har blivit relativt duktig på att tackla väggar som har kommit och gått genom åren. Jag tycker att jag är en duktig människa på att försöka tänka mig själv i åtminstone "andra rummet" och att jag nästintill från att jag kliver upp till att jag går och lägger mig skrattar, ler eller får hybrisanfall i skrattform i princip varje dag. En fågel som sitter på en pinne och oavsett väder hänger kvar, och ler lite åt det hela.
Men nu känner jag inte alls igen mig själv. Jag är glad. Men inte på riktigt. Och jag är inte stark längre. Jag är fruktansvärt klen och svag och en väldigt nedbruten prick. Det är sådant som gör riktigt ont just nu. Att man kan känna så, och må såhär. När det enda man vill är att vara glad, och genuint glad från att man vaknar till att man går och lägger sig. Där man är så fruktansvärt trött på allt det som kallas förvirring som råder. Där man själv inte orkar med förvirringen och där alla egentligen bara är just..förvirrade. Jag känner att jag skulle behöva göra en liten förändring i livet. Och jag vet att jag inte har spelat korten färdigt mot mig själv. Eller om det är något som kommer ske senare. Känner jag mig själv så kommer det ske snart. Jag är trött på att vara svag, och vara oglad och opepp på livet när allt bara är förvirrat. Då behöver man inte det. Jag inspirerades av en grym kollega som just berättade hur stark och hur bra hon mår just nu, av att ha gjort vissa val i livet. Jag önskar också jag skulle komma till den punkten, då jag gör mina val, och då resten bara kan göra en gott. Då omvärlden är så jäkla snurriga men då en annan står med starka och stadiga ben på jorden.
Jag önskar att någon kunde ge mig lite pepp, och lite motivation till det. Där allt som är förvirrat bara kan mötas och trötta ut varandra, istället för hela jävla världen ska behöva syna skiten.
