MATILDA

Vilken dag. Och vilka veckor det varit. Härrejesus. Kunde konstatera det under gårdagens nattliga samtal. Att man aldrig lär sig. Dagarna går i blåset 170 kilometer i timmen, och jag hänger mest bara med nu. Träning, äta, sova och träna igen är det som gäller. Något annat hinner jag väll egentligen inte med. Förutom att jobba såklart. Jag är glad att ni som kommer in här och läser fortfarande gör det. Trots urkass uppdatering. Men jag försöker att hamna på rätt bana igen. Jorden snurrar. Jag snurrar visst, och när hela världen är i gungning så är det bästa att bara försöka hålla i sig och inte kränga av skiten. 

 

Och livet blir visst inte som man tror. Och att vara bitter hjälper absolut ingenting. Och lycka växer aldrig på träd. Det finns två sidor av ett mynt. Att det ständigt regnar trots att solen skiner går visst också, hur omöjligt det än må låta. Att två ögon kan få en att verkligen köra slut på sig själv på gymmet. Att tankar kan få mig att driva mig själv till vansinne. Att bara få prata strunt och totalt orelevans om saker och ting kan vara det fina. Att gå på party men gå hem innan allt bara faller. Att bara inte kunna se men måste göra ändå. Att vilja ta bort allt som har allt med allt att göra, men ändå inte gör det. Ilska löser inget heller. Löpträning känns som att det dödar en, men egentligen härdar dig. När hela livet egentligen är helt okej, men känns så jävla värdelöst och fruktansvärt tråkigt. När du väntar på att kicken kommer, och inser att den redan har passerat. När man fått de mest värdelösa månaderna i livet att faktiskt gå, och överlevt misären. Så sitter man nu, på kammaren och konstaterar. BÄSTA tiden har varit, den kommer aldrig igen, och det var då själva fan att man inte stannade upp och faktiskt reflekterade hur bra det var. Där och då.