MATILDA

Helgen var fenomenal. Magisk! Och helt alldeles jättebra och härlig. Jag kan inte säga något annat om den saken. Underbart väder, stekande sol, och glass ute. God mat. Jättegod mat och gott vin, och bästa, absolut bästa sällskapet. Det var precis det här jag behövde. Att lämna staden för stunden för att bara åka iväg och strosa på staden, fika och bara vara. Ingen som helst stress, bara vara med bästa sällskapet. 

 

Jag har hunnit äta världens godaste jordgubbar och ätit supergod pasta, och druckit iskallt rosévin. Det är livet det. Det är banne mig livet på en pinne. Och nu känner jag att jag fått energi som räcker ett bra tag till. Trots deppen när man landade med planet och skymtade snö istället för löv. 

 

Och konserten då? Bruce Springsteen. Att det skulle ta massvis med år innan jag skulle fatta vad riktig musik, och vad riktiga texter och låtar är för något. Att jag skulle komma att dansa sönder ett par strumpbyxor och fälla tårar till Born to run hade jag inte den blekaste om. Det bara kom. Jag fick rysningar som klättrade från tårna till skallroten och tillbaka. Jag insåg att jag bara satt och lät tankarna rusa under tre timmar, så pass att efter konserten så var jag så slut att jag knappt kunde gå. Det stämmer så fruktansvärt när jag pratade med någon hur konserten var. Jag kunde inte svara. "Jag tänkte på dig när den låten kom, och jag vet vad du känner för den. Du måste ha gått sönder i bitar och velat gå ut". Spiken i kistan. Precis. Spiken. I. Kistan.