MATILDA

Jag är människan som gör saker och ting förhastat. Jag bara gör, och när jag väl gör något så kör jag bara. Utan att tänka mig för, och utan att titta bakom axeln. Jag bara går på känsla, och magkänslan. Och sen ångrar jag mig. Och ångrar mig åter igen. Svart och vitt. Högt och lågt. Djupt och grunt. Och sen sliter man av sig gårdagens klänning och kastar sig på sängen och andas det längsta andetaget så lungorna är nära på att spricka. Och sen kastar jag på mig mina träningskläder och springer tills att benen inte orkar bära mig, och då blodsmaken i munnen kommit. Det är precis så jag läker mig själv just nu. Springa mig själv in i kaklet. 

 

Jag tänker ibland så mycket att det knappt finns något kvar. Tankarna är så söndertänkta, och så sönderanalyserade att jag egentligen har svaret i mina egna händer och i mina egna tankar. Jag vet att jag straffar mig själv hårt genom mitt tänk, men det läker många sår också. Och jag har kommit fram till att alkohol inte är livets dryck. Att alkohol gör en totalt idiotisk och maxar precis allt, men sällan minskar något. Att man kanske gör saker man inte borde eller egentligen vill göra men ändå så är man där. Att jag nu lovar mig själv att lycka inte går att söka i bubblor med smak, lycka är det man själv skapar. Eller som någon skrev till mig, att lycka är precis det man bestämmer sig för att se det som. Antingen är man glad, eller så inte. Bestäm dig. Enkelt. Jag vet att från och med nu, så är det just in i kaklet som gäller. Livet är en cirkus. Och akterna i showen bestämmer du själv. This is a one woman show. Och oavsett snedsteg, övertramp, eller bara för många kliv, så är det du som bestämmer själv över ditt liv. Tänk på det lite oftare. 

 

Alla förtjänar att vara lycklig, till och med de olyckliga.