MATILDA

Jag inser att dagarna bara rinner ifrån mig, utan att egentligen det gör desto mer. Gårdagen var den sjukaste i mannaminnet, men det behövs sådana också. Det behövs skratt/psykskratt/mys/förvirring/och det största asgarvet på en och samma dag. Jag har samtidigt konstaterat igår och insett att bror min har samma dåliga humor som jag, och att vi skrattar åt lika dåliga saker båda två. Jag insåg också att det alltid är lättare att vara två än att vara ensam, och det är enklare tydligen. Insåg också därmed att jag tydligen är världshistoriens sämsta människa på att upprätthålla miljarders kontakter samtidigt. Men det är en annan detalj i livet tänker jag. 

 

Sådär lagom kul att ha ont i halsen i morse, men det gör mig faktiskt inget. Jag har försökt dricka en flaska mivitotal så snart rinner väll skiten ut ur öronen, och försökt att bota det hela med alvedon. Jag inser att det inte går att ligga hemma denna vecka. Söndag är min dag, och då vet jag precis vad jag gör. Annars så känner jag mig rätt stark och pepp idag. Vart det kom ifrån det vet jag nog svaret på, men det är härligt när man känner så. För en endaste gång i livet så verkar det inte vara jag som bär på sorgen, utan på lyckan. Det kan man ju alltid värdera högt någon gång. Och du kan inte fånga mig, och jag kan inte fånga dig. För jag vet att hela stan vill ha dig. Nej tisdag, och snart börjar förfesten inför den långa festen. Jag kan också konstatera att jag borde sluta be om ursäkt när det inte är befogat. Bara en sådan sak. Nu den härligaste promenaden till jobbet, och titta mig blind på alla bilder från helgen. Ha! Kul var bara förnamnet.