MATILDA

När man lärt sig saker som att uppskatta sin lediga tid så sjukt mycket, då har man tydligen tagit det största klivet under livets resa. När man lärt sig att tänka tanken att inte vara nöjd med att bara vara nöjd, utan att verkligen brinna har man kommit minst lika långt. När man lärt sig att man inte ska behöva lämna en endaste förklaring, då är det bland det största. När man lärt sig att stanna för att bara stanna inte räcker, då kan man känna en viss känsla. När man känner att man verkligen landat och hittat sig själv, då är du hel. Och ungefär där någonstans har jag landat. Jag är glad att jag kan konstatera det när jag ligger med datorn på magen, stirrandes upp i taket och bjuder bakom skärmen på det bredaste leendet. 

 

Jag ska lämna en summering över hur mitt halvår har sett ut här snart. Hur det har känts. Hur jag har mått, och hur jag gjort för att överleva (stundtals). När man tror att man är nära väggen så nuddar du den bara. När du tror att du kommer att dö, så är du inte ens inne i sista andetaget. Och när du tror att hela du ska gå sönder och att du aldrig mer kommer vara glad igen, så kommer du en vacker dag att skratta så du inte kan sluta. Och när du bara önskar att du fick äran att stanna i den rätta famnen, så är kanske inte önskan så långt borta. Jag tänkte för ungefär precis ett år sedan då jag tog min examen, att livet började då. Livet började inte alls då, det börjar nu och pågår nu. Och fortsätter tills att något annat inträffar. Jag önskar nu att jag hade sagt åt mig själv på skarpen att sluta att leta efter saker som skulle få mitt liv att börja. Det är jag som är början, och det är jag som bestämmer vad början är. Det kommer ljus, glimtar och dimma. Men jag har lärt mig en sak. Att tänka på ett helt annat sätt. Värderingar är minst lika viktigt som handling. No action without minds.