DON'T LOOK BACK, JUST LOOK STRAIGHT FORWARD
Vilket jävla år. Det tåls att säga och skrivas. Vilket år det har varit. Jag vet knappt vart jag ska börja. Men året började som alltid med min födelsedag, och lite firande. Sen blev det mest jobb jobb jobb. Och egentligen har väll hela året mer eller mindre kantats av jobb. Jag grubblade länge och väl på ett stort frågetecken i mitt liv. Vad jag ville göra i framtiden, och den tanken slet mig itu under början av året. Jag bestämde mig för att säga upp mig på mitt jobb som jag älskade, för att gå vidare. Det gick helt enkelt inte. Och det avskedet var som en begravning för mig. Som att lämna en familjemedlem. Det är ännu med sorg, och samtidigt med en stor tacksamhet över det jag lärt mig som jag lämnade jobbet och kastade in handduken där och då. Och jag läkte det avslutet med att åka iväg och träffa min fina Caroline en helg med att dricka massor av vin, och äta så man spydde.
Sen trodde jag aldrig att något mer i mitt liv skulle hända. Jag har (och hade även då) stora drömmar och visioner om vad jag ville göra när jag slutade mitt jobb. Det blev aldrig så när jag slutade, utan jag började på mitt nuvarande jobb, och där har jag blivit kvar. Mitt i all storm med byte av jobb så har det kantast av fina ljusa moln. Det har varit vänner som har funnits där genom vått och tort. Det har funnits människor som verkligen har förgyllt mina dagar, och nätter. Och det har funnits tillfällen som våren, då vi pratar om påsken i fjällen, alla galna utekvällar, sena nätter, långa efterfester, och tidiga mornar som gjort att man trots kaotiska månader gjort att man faktiskt orkat spika på sig smilet och traska iväg på jobbet.
Och sen när jag kände att verkligen inget värre kan hända så händer det alltid. Det är alltid så. Jag blir sjuk, och jag blir sårad och ledsen och landar med tänderna före i backen. Allt samtidigt. Jag blir så pass sjuk att jag inte har kunnat återhämta mig än idag från att ha skadat mig själv. Det är med en stor sorg jag skriver detta. Och det har verkligen tagit mig flera månader att hämta mig från det. Att inte kunnat springa det marathon jag laddat för i år och månader. Att inte få träna alls. När kroppen bara skrek, och sa ifrån. Större psykisk smärta fanns inte då, och är ännu svår att hämta sig från. Jag drömmer ännu om det där marathonet, det är ett mål jag kommer sikta på så länge jag lever tills att det är genomfört. Men när man är långt nere på backen, och man också tror att man kommer ligga där och dö och ruttna bort så finns det också alltid ett litet litet ljus i mörkret.
Det jag äntligen lärt mig under sjukt massa år genom att leva, är att verkligen börja älska mig själv igen, och det är som man säger: "man måste kunna älska sig själv för att kunna älska andra". Jag hittar min fina H en kväll uppe i fjällen, och sen hittar jag han i dimman av discolampor och till rytmen av bas. Jag kan ännu inte i min vildaste fantasti förstå hur jag kunnat hitta en kille som han. Det finns inte någon jag träffat som är som H, och jag är oerthört ödmjuk och oerhört lyckligt lottad som får äran att vakna upp bredvid han varje morgon. Sviker jag honom, har jag förlorat min själ.
Sen vill jag nog egentligen med detta inlägg säga att INGENTING blev som jag hade tänkt mig eller planerat. Absolut ingenting, och det gör mig så jäkla ont, samtidigt som jag helt enkelt får leva med. Men jag vill tacka alla som funnits där för mig under året. Jag har absolut inte varit ärlig. Jag har varit så jävla oärligt mot mig själv, och mot andra under året och det har gjort mig mycket ledsen. Jag har gjort saker som jag absolut inte velat, som jag absolut inte stått för, som jag absolut inte skulle göra om eller som jag absolut inte skulle acceptera. Jag har varit för snäll, aldrig sagt ifrån. Samtidigt har det gjort mig starkare än någonsin. Jag vill också tacka er som fått mig att komma till den insikten. Ärligheten varar alltid längst. Dårar förtjänar att vara med dårar. Det kommer bli mitt största löfte detta år 2014, och det är att jag ska vara ärlig mot mig själv. VÅGA säga JA, VÅGA säga NEJ. Jag vill tacka de människor som verkligen sett igenom mig, och som peppat, stöttat, och tröstat mig. Som när jag blev sjuk, eller när jag mått dåligt. Eller när stora delar av året varit jäkla bra bara. Jag är så oerhört överlycklig över de människor som finns kvar i mitt liv. Ni som finns kvar efter detta år, er kommer jag hålla det hårdaste i alla andra år. Det är jag skyldig er. Sen till er andra, acceptera aldrig någon som behandlar er som skit. Eller som tvingar er att göra saker ni inte vill. Våga vara den större och bryt direkt och lämna jobb/trasiga relationer/minnen/eller något som får dig att må dåligt. Du förtjänar bättre, och tänk alltid vad det som är det värsta som kan hända. Tänk på det. Sen hoppas jag att alla dessa själar som inte vet vad dom gör med människor kommer få igen. Tusengångerom. Man kommer alltid få igen, det har jag lärt mig.
Överlag är jag splittrad över året som varit. Jag vill absolut göra om allt, men samtidigt inte. Första halvåret kan jag spola bort. Resten vill jag skriva historia med. 50-50 har året varit, och det var skönt att man började med pesten och fick fortsätta med den största lyckan och glädjen någonsin. Jag är glad att jag fick känna hur det känns att klättra uppåt, men när jag väl kommit upp på toppen igen så kommer jag nu vägra kliva ner igen. Vill ni få ner mig igen, så får ni fanimig klättra upp och slå ner mig. Jag är i alla fall genuint lycklig som kan säga att jag ser fram emot år 2014 och att ha H i mitt liv och alla mina fina människor omkring mig. Detta år är början på nått nytt och nånting underbart, med han, med er, med mig.