MATILDA

Där står jag, naken i din hall. Jag är 19 och vet absolut ingenting om livet. Du lovade mig att jag skulle få se världen med dig. Att jag skulle få lära mig vad som är rätt eller fel. Istället står du och öga mot öga mot mig och säger med ditt tonfall att allt är över. Allt är bränt. Och jag borar mina tår hårt ner i mattan. Vägrar att röra mig. Vägrar att låta mig höra det du just sagt till mig. Och jag låter inte mina tårar hejdas av dig. Av ditt val. Att lämna mig. Jag springer rakt in i din famn. Men du tar inte emot mig. Du bara står där. Och jag försöker få dina armar runt mig. Men det händer ingenting. Du är död där du står. Och jag gråter hulkandes med händerna täckta för ansiktet. Jag torkar bort snoret som rinner med mina handflator och jag sliter på mig mina skitiga och trasiga jeans. Jag säger att du är orrättvis. Att du är en idiot. Att du borde göra det på ett bättre sätt. Att du borde förstå vad jag känner. Du säger ingenting. Du andas. Och säger till sist att du står kvar vid ditt beslut. Jag borde förstå att det är slut. Och att det är end of story. 

 

Jag hittar i mitt febrila letande min t-shirt och sliter på mig den för att rusa ut i hallen. Sätter på fel skor på fel fot och rusar genom ytterdörren. Hinner ut. Ser inget. Det rinner svart mascara och salta tårar. Och jag skriker. Skriker så högt att fåglarna borde höra. Jag skriker att du är en jävla idiot. Och sen går jag med fel sko på fel fot hela vägen hem, torkandes tårar, torkandes det rinnande snoret och försöker inte hulka för livet. Det blir så svårt och gör så ont att andas då. Jag kommer aldrig dö. NEJ. Men det kommer aldrig va över för mig. Aldrig.