ENOUGH IS ENOUGH
Jag älskar när saker och ting gör att jag brinner. På riktigt. Där jag hela dagen kan fundera, och verkligen drunkna i mina egna tankebanor. Och vips när det vankas träning så kör jag. Och dör. På samma gång. Igår var en sådan dag. Då jag bara körde. Utan att tänka. Och det var så fruktansvärt skönt. Trots att jag inte kan gå idag, och trots att jag är mer sliten i kroppen än tidigare. Jag älskar hur jag springer och drunknar i tankar. Som får mig att skratta högt på gymmet, eller som får mig att ta i det där lilla extra. Och som får mig att bli förbannad. Jag vet vad som kommer krävas för att jag ska ta mig runt ett marathon. Att någon gör mig riktigt förbannad, eller riktigt upprörd eller ledsen. Då kommer jag nog bara köra tills att benen inte bär mig och tills att jag stupar i mål. Nej, tack för att det flyger bensin som får en att brinna ibland.
Snön gråter från himmelen just nu, och jag vet inte om man ska göra detsamma som snön. Gråta. Men jag inser att det snart är över. Att jag får drömma om våren. Och sommaren. Och allt vad sommaren gör med en. Man börjar leva igen. Trots att man redan lever. Bara lite mer antar jag. Och jag drömde något så hemskt inatt att jag vaknade sittandes hålla krampaktigt om mitt hjärta. Drömmar är alltid drömmar. Det är lite sorgligt att man då ska vakna som att det vore verkliga livet. Kanske var jag rädd, eller bara inte vill tro på det som sägs. Vad vet man. Nu är det dags för jobb. Livet ordnar sig. Snart.
