MATILDA

Jag önskar ibland att jag vore lite mer som mitt underbara folk på jobbet. Där ett samtal kan spåra ut totalt. Där drömmar förblir verklighet. Där grubbleriet får ta plats, och där lipsillen får sin yta. Om man vill. Där det egentligen inte finns några hinder. Bara olika sätt att se på saker och ting. Som att verkligen följa sina drömmar. Jag hade en sådan gårdag igår. Där jag fanns, men inte fanns. Och där egentligen flertalet i samma lokal känner samma sak på samma dag. Men där det finns människor som är beredd att offra dagar för att följa drömmarna. Det är fint faktiskt. Att våga göra det. På riktigt och inte på låtsas. Där det fula i något kan ses som fint, och där det fina kan likväl ses som fult hos någon annan. Där alla tips och råd jag fått under dessa veckor jag varit där varit så fantastiskt värdefulla. Där man kan komma till jobbet och konstatera att man är nära på att dö. Och där ingen egentligen tycker det är särskilt konstigt. Utan där man får säga precis det man känner. Och ändå bli lagomt sedd. 

 

Jag tror också på det som någon sa åt mig igår under natten att jag måste tänka lite konstruktivt och inte mellan fingrarna på mig själv. Där jag bara är jag. Och där jag bara kan vara jag. Man kan aldrig ge mer och vara mer än sig själv. Och håller inte det i krig. Så är kriget förlorat och också därmed dig själv förlorad. Det är klart att man ska ge allt man har i det man vill hänge sig åt. Men räcker inte det. Då gör det helt enkelt inte. Och man ska inte tappa tron och självförtroendet för att man inte orkar vara mer än just sig själv. Det kan ha varit bland det klokaste jag hört. Att vägra vara någon annan än sig själv, och vägra ge mer än man känner att man kan få.

 

Och att vi alla är vinnare men som vägrar vara förlorare.