MATILDA

Det har inte varit många timmars sömn under natten. Jag har vaknat för första gången på länge av att jag gnyr och yrar i sömnen eftersom att benet värker. I dag är det tufft, och jag är otroligt ledsen. Efter en helg med vänner så fick det mig att tänka på annat, men nu är det väldigt tufft. Jag kan inte säga annat. Det som hjälper är att jag skriver mycket nu och jag vill bara säga från djupet av mitt hjärta tack snälla för att tidigare inlägg delats, det har diskuterats flitigt här och ni har varit flera tusen som varit här och läst och skrivit och peppat.  Ni får fortsätta dela hur mycket ni vill, det är bara så viktigt att vi börjar prata om detta! Tårarna bara rinner när jag tänker på hur många det är som är eller blivit drabbade av detta och hur pass viktiga dessa frågor är! Jag kommer inte publicera några kommentarer, men jag har läst alla, och ni är så många så många som valt att berätta, dela med er och peppa och stötta mig. Ni är så modiga alla fina människor, och jag har fått sms och samtal och folk som sökt upp mig för att säga att de nu tänker efter och att många valt att kasta sina piller. Som jag säger, jag kommer aldrig dömma er om ni inte slutar, men tänk efter. 

 

Det jobbigaste nu är inte det att jag dagligen känner på proppen som sitter på benet, utan det är det psykiska. Jag drömmer mardrömmar att jag är nära på att dö, att jag ser familj och vänner i drömmarna som gråter för att de tror att det faktiskt hänt. Det är hemskt, så otroligt jobbigt just nu i min kropp och huvud att jag inte vet vad man ska skriva. Eller göra för den delen heller. Jag har kastat mig upp i sängen på nätterna och eftersom jag inte får anstränga mig med att ex ta långa promenader eller skidåkning etc så ska jag bara försöka att vila. Som ni kanske hör så är det väldigt oroligt i min kropp just nu och jag hade bara önskat att jag kunde låtsas att den inte finns. 

 

Eftersom den sitter där den gör så kan man egentligen inte göra något var de senaste läkaren sa. Jag kommer få räkna med att ha rejält ont i 10 dagar, men skulle den börja röra på sig, bli större eller att jag får mer värk än vad som redan finns,  då får man prata om vad som kommer hända. Sen kommer jag få se vad som händer framöver, jag ska ringa läkaren och höra vad som händer. Jag har otroligt ont stötvis och jag hoppas bara att den ska försvinna snarast. Det värsta är att huvudet spelar ett spratt med en och jag måste känna så att den sitter där den ska, annars går jag under av oro för om den börjat klättra eller helt försvunnit. Det är tufft.

 

Jag är så otroligt glad bara för allt jäkla stöd och alla kramar och peppande ord jag fått efter jag fick reda på detta och valde att skriva om det här. Det är mitt sätt att försöka bearbeta detta. Jag tror jag fortfarande är chockad, men kan jag förändra något, så vill jag göra det. Jag önskar att jag kan försöka förändra framtiden för oss kvinnor. Jag prioriterar hälsan nu, och det kommer gå först. Familjen är otroligt stöttande, svärmor och svärfar och mina två svägerskor med respektive. Min otroligt fina sambo, som är det största stödet nu när jag ringer på jobbet till han en dag som denna då allt bara känns så jäkla jobbigt. Jobbet som är otroligt stöttande och jag är så otroligt glad och tacksam för det när jag ringt och berättat hur det ligger till. Hur mycket jag vill gå på jobbet en dag som denna så orkar jag tyvärr inte. Det finns ingen ork. Jag hade inte kunnat göra ett bra jobb när tårarna bara kan börja rinna mitt i allt. Det är så mycket känslor och tankar och funderingar dagar som dessa. Minsta lilla man känner i benet är fruktansvärt. Jag är glad att den sitter där den sitter konstigt nog, för jag vet vilken tur jag haft. Samtidigt vill jag bara den ska försvinna och lösas upp i tomma intet, men då gnager tankarna om den rört på sig. Det blir så dubbelt och förvirrat. 

 

Jag vet inte hur man ska kunna tacka er alla för allt, men det betyder så otroligt mycket för mig så ord räcker inte. Tack ännu en gång ni fina jäkla människor som hört av er! Jag har läst allt, och jag försöker svara så gott jag kan. Jag är glad att det inte är värre än vad det är just nu även om det är riktigt jobbigt. Det kunde vara värre.