MATILDA

Oförändrat på hälsofronten. Jag är tröttare än tröttast. Jävligt lätt till tårar, och blir tårfylld i hela kroppen bara någon frågar hur jag mår. Allt jag vill är att få sova, och jag gör det precis exakt varenda gång tillfälle ges. Det känns som att någon har stulit min energi. Som om någon har kört över mig. Slagit mig hårt i kroppen och i ansiktet. Det är oerhört tur att sminket räddar mig på morgonen, men ibland vet jag knappt om den fixar det heller. Jag bokar massvis med saker som skänker och ger mig avkoppling långt framöver. Det är det tillsammans med familj, er, och det som gör att jag överhuvudtaget orkar öppna ögat på morgonen. Januari slog mig på truten rejält kan jag konstatera, men snart är jag så pass stark att jag slår tillbaka. Det lovar jag er. 

 

Det märks när jag inte är mig själv till hundra procent. Jag bakar inte som jag brukar. Jag skriver inte längre i huvudet och i det verkliga livet. Jag kan bara gå till jobbet - det lilla räcker för att tårar ska rinna. Trots att jag verkligen älskar det jag gör just nu. Jag spanar på resor. Långt bort. Jag lyssnar på oerhört fantastisk bra musik. Amanda Bergman - vintersaga. Så fruktansvärt drömmande och brinnande låt. Jag sover som en säck potatis. MEN, jag har fått en förbannad längtan till att börja springa igen! HÖR NI DET! Den jäkla längtan som jag så länge länge sökt med ljus och lykta har börjat komma tillbaka igen. Att jag för första gången på länge känner att jag verkligen vill ta tag i att göra denna lilla kropp stark igen. När huvudet inte är starkt längre vill kroppen min ta över. Det kanske är därför som jag känner som jag gör. Huvudet har varit starkt och klart länge. Nu vill kroppen göra mig stark igen. Nu faller jag bara bakåt och ser vad som händer. Sen, sen kommer jag igen. 

 

Mina rötter från förr gör sig påmind igen. Det var det en klok människa som förklarade för mig. När livet blir upp och ner, och du inte vet varken ut eller in. Gå tillbaka till dig själv, gå tillbaka till rötterna igen och du kommer att hitta och se och vara med om det du absolut inte trodde. Du kommer hamna där du sist gjorde avstamp och du kommer inse vart resan tog dig och om det verkligen var värt det. Som idag. Ett fruktansvärt kärt återseende med en människa som flera årtal legat på hyllan. En relation jag inte visste att jag så starkt behövde. Lite som att komma hem. Jag flög hem från att vi möts idag och nästan så kroppen min bara log som den stora solen i himlen. Jag känner därför att jag tagit rätt beslut i att stanna upp. Känna efter vad kroppen vill och känner och därefter helt köra på känsla. Magkänslan har aldrig tagit mig på fel spår förut eller svikit mig, det gör den inte nu heller. 

 

Dessutom är jag överjordligt lycklig över att jag haft er som stöttat mig med fina, små och stora ord dessa dagar. Att en kram kan göra så mycket, det glömmer man lätt. Jag är er evigt tacksam och rörd till tårar! Att jag är omringad av så fruktansvärt fina människor, det är för stort för att till och med jag ska kunna ta till mig. Jag går nu tillbaka till den jag är. Att jag tar mina kära i handen och gör ett stort betydande ögonblick tillsammans i vår känns bara alldeles för fint för att vara sant. Det känns som det är dags. Dags att ge tillbaka till alla dessa som ställt upp för mig. När ni gör så jag kan sitta i mitt cirkustält med ständig föreställning varje dag och med er som publik, då är det bara banne mig dags att ge tillbaka. Ni vet vad det handlar om. Jag är er evigt tacksamma och glada att ni följer med. 

 

Nu ska jag återgå till att fortsätta vila, äta kokt mat (mestadels soppa numera) men jag klagar inte, det är helt okej ändå. Gott faktiskt, och till att bara stanna en stund och landa. Göteborg väntar och sen andas vi ut en stund. Upp på hästen kära polare! Fortfarande samma människa, och som sagt - Amanda Bergman - vintersaga. Sjuka älskalappland och livet feelings. Jag vill bara dansa!