MATILDA

Jag hade inte den blekaste om att denna höst och vinter som det ser ut i dagsläget, kommer ge mig så fruktansvärt mycket. Det känns bara så fruktansvärt bra. Förlåt superlativen! Jag har längtat så mycket efter att allt detta skulle hända, och nu verkar det inte bättre än vad det är. Jag har sovit och ätit dåligt de senaste veckorna. Somnat sent, vaknat tidigt, somnat om, sovit bort hela dagen och drömt drömmar och låst min käke. Idag, efter minst en vecka så kan jag gapa på riktigt igen, utan att jag har ont. Det har varit påfrestande, och en väldigt stressande period. Det lägger jag inte locket på. Och på så sätt också kanske en lärorik period. Jag har klättrat på väggarna, haft "varannan dag" humör och känsloliv, och jag har varit trött. Så oerhört trött. Det kanske är nu som mycket kommit ikapp mig också, har jag faktiskt hunnit tänka på. Tider då jag inte hunnit eller velat eller kunnat sova, det liksom har slagit mig som en käftsmäll. På sätt och vis har allt sin förklaring, det är nog så. 

 

Jag är en smula rädd, och lite nervös om jag ska vara ärlig. Jag skrev faktiskt ned nyårslöften i en bok hemma i lägenheten. Ibland när jag bläddrar igenom den så dyker mina löften upp. Jag skulle börja våga säga mer ja och nej, och jag skulle försöka samla på mig så mycket erfarenheter jag bara kunde. Det känns som att jag kan börja se mina löften i sikte. Andra har jag inte alls hållit, men det som mycket annat får bli en annan historia. Jag har fått höra att jag är ett stormigt hav. Några ytterst få personer har lyckats skrapa bort skummet från vågorna och kommit längre ned på djupet, en del allra längst ned. Andra har just kunna skymta havet på håll. Det är lite komplext men jag ser inte mitt liv så. Jag tror jag ser mig själv som en strand. Du tar upp en näve sand, en del rinner genom händerna, andra gånger stannar de mesta kvar. Allt eller inget. Det är nog jag. Usch, filosofiskt detta blev, och jag är nog som familjemedlemmar i muminhuset. Muminmamman blandat med snusmumriken. Familjär blandat med äventyret. Det är nog så. 

 

Det är så mycket som kommer hända de kommande veckorna, och jag trodde inte på fullaste allvar att allt detta skulle komma. Jag ska som ett exempel åka på semester. Jag ska få vila. Väl där borta ska jag bara stänga av, ta med mig massa böcker att läsa, äta gott, dricka gott och bara stänga av. Det kommer behövas. Jag kan börja se havet i sikte, och veta att vi kommer mötas. Sen händer så mycket annat i livet. Allt eftersom att bitarna börjar falla på plats så kommer jag uppdatera er om vad som händer. Dessutom vill jag från djupet av mitt hjärta säga stort och varmt tack för responsen för det förra inlägget. Det har dykt upp fina människor på stan som sagt så fina ord, och det känns roligt. "Om du bara vågade skulle du erövra världen". Det kanske är dags för det snart. Tack också för att ni antalet läsare har ökat. Jag bryr mig om er alla. Typiskt mig, men ni gör så jag vill gå hit och skriva. Hösten är härlig, och jag har längtat efter denna höst, och vinter. Det är fortfarande mitt år, och jag hoppas det kommer vara det en lång lång tid framöver.