MATILDA

"Livet som en pytteliten fågel. Sittandes i ett träd, flygandes förvirrat runt, landar och flyger om vart annat. Sitter uppe i trädkronan och tittar ut över utsikten, andas och känner ro. Hamnar på marken bland mossa och stenar, känner rädslan för att inte kunna flyga igen. Vingarna bär, och brister. Äter sig mätt på allt livet ger, blir bländad av solen. Går hungrig, och ser ingen utväg. Får kärlek av omgivningen. Känner sig skör, och stundtals ensam emellanåt. Och stark, väldigt få stunder. En fågel som sett den vackra himlen uppe på trädkronorna och andats in frisk härlig luft. Drömt sig framåt, drömt om framtiden och mitt i allt uppe bland molnen så kommer det en storm. Fågeln blåses omkull, försöker allt vad den kraken kan med att flaxa febrilt med sina vingar medan kroppen faller genom trädets grenar i ett försök att ta sig upp. Fågeln är fruktansvärt trött och orkeslös. Orkar inte hålla emot. Faller, skrapar det lilla ansiktet bland grenarna, och de river hårt på den lilla kroppen. Stormen tog fågeln, och medan vinden tjuter i öronen så faller fågeln ljudlöst till marken med två trasiga vingar. Stormen upphör. Och där ligger den kvar just nu. Tittar upp mot trädkronan igen, sargad och utmattad på rygg bland den mjuka mossan och de hårda stenarna. Ser att solen når topparna av träden genom de tjocka grenarna. Känner att vinden blåser i ansiktet, och stänger ögonen och blundar. Det enda den tänker på är hur den ska orka ta sig upp igen, hur den ska få kraft att nå till trädkronan igen. Vingarna är trasiga, och kroppen flämtar. Solen sveper förbi, och mörkret landar på träden. Skuggorna skrämmer, och stjärnorna tittar på fågeln. Där ligger den kvar med trasiga vingar, men med en gnista av hopp och förtvivlan."