SO LEAVE THE WORLD BEHIND YOU

En alldeles underbar dag att vakna upp till. På med kläderna och spontantrippa lite till självaste Narvik, med lite gott fika med oss, och bästa musiken och polaren. Väl där har vi egentligen bara åkt runt, rantat runt och sett lite och shoppat lite och till och med besökt deras vackra kyrka. Lite kulturell måste man ju vara trots allt. Så vi har skrattat hela vägen dit, och tillbaka. Och det var verkligen en underbar dag. Tills att jag kom hem och öppnade dörren och hittade ett brev jag absolut varken hade väntat mig eller önskat. Men nu ligger det öppnat på hallbordet. Och där ska det få ligga tills att jag har lugnat ner mig lite och tänkt om, och kanske tänkt rätt.
 
Att få ett besked jag absolut i mitt hela jäkla liv inte vill ha fick mig att gråta ner pappret så pass att jag har svårt att urskilja numret till den läkare jag ska kontakta. Det är lika att vara ärlig, på en gång. Det innebär att jag inom den närmsta tiden inte alls får träna. Och vi får se vad han säger, men som jag utläste brevet så kanske det innebär att jag måste sluta träna som jag gör för all framtid. Och visst, det är som någon upprörd röst sa till mig när jag varit som mest ledsen ikväll att det finns människor som ligger för döden. Jag ligger inte för döden, men att få besked om att tvingas mot sin vilja att sluta med det jag älskar, brinner och verkligen LEVER för. Att träna och leva mitt liv jag lever, så kände jag mig mer eller mindre död. Eller känner ska jag snarare skriva. Jag ångrar att jag inte har kollat upp detta tidigare utan istället har jag sprungit ibland 4-6 mil i veckan men känt att jag inte riktigt kunna ge allt. Och jag förstår att det låter provocerande, att springa så mycket i veckan när man känner att det inte riktigt känns rätt. Men jag är dum, och jag vill bli bra på det jag håller på med och lärt mig med tiden att stänga av när det gör ont i kroppen, eller när jag verkligen håller på att dö ute i löparspåren. 
 
Men när man fått höra att jag har lungor som är små, men som har kapacitet som en elitidrottare så har jag aldrig tänkt på att det ska vara ett problem för mig. Jag har tränat hela mitt liv, och sedan 2009 börjat springa på riktigt och verkligen satsat och utmanat mig också till det grövsta. Nu visar det sig att jag har tydligen skador som en elitidrottare också bär på, och hur jag ska lära mig att hantera detta det återstår att se. En dag som denna som varit full med det bästa man kan tänka sig, till att det här beskedet kom har fått mig att tänka om. Livet känns rätt skört. Och fruktansvärt tung. Det väntar visst också en helg full med roligheter, och jag ska göra mitt bästa för att ha så roligt jag bara kan. Jag tänker att jag stänger av även denna psykiska smärta och tar tag i det efter helgen. Jag vet att jag kan bara jag vill. Jag har ett jävlaranamma och ett pannben som också är lika stor som smärtan, så jag vet att det kommer ordna sig. På nått sätt. Jag tänker också att jag inte skriver här på ett tag förrän jag verkligen har landat i det besked som kommit. 
 
Vad som väntar i September kanske får vänta för alltid. Jag har tränat när jag haft ont, varit sjuk, och till och med tränat med feber. Det är så åt helsikkes jävla vansinne. Gör inte det, någonsin. Då blir det som för mig. Man får kanske aldrig mer träna som man gjort igen. Är huvudet dumt få kroppen definitivt lida. Som man bäddar får man ligga och den här gången ligger jag för ovanlighetens skull inte speciellt skönt. Att ha varit sjuk mest hela tiden under ett år har faktiskt varit något större problem på riktigt. Tack i alla fall för all pepp och stöd jag fått bara de få timmarna jag haft beskedet i min hand.
 
Jag återkommer när tiden är rätt.
 
 
 
 
Publicerat i