VARFÖR KIRUNA?

Mer eller mindre någon gång i månaden, eller ibland fler eller färre gånger så svarar jag på frågan om varför jag kom tillbaka till Kiruna igen. Från att ha flyttat som nygräddad 18-åring med "fyfan vad vi är bra" rungandes i ryggen så flyttade jag och studerade. Genomförde studier. Kom hem igen. Flyttade hem. För mig fanns det inget annat alternativ. Ville jag göra upp med mitt gamla liv? Ville jag tro att alla hade glömt synder och förlåtelser? Nä så enkelt var det inte. Jag var kanske inte samma person som stack, som när jag kom tillbaka men faktum är att jag ångrar inte detta val en.enda.gång. Never. 
 
Låt mig förklara för den som inte känner till denna gigantiskt vackra och drömmande stad. För som sagt, för mig är detta vad Kiruna är: Varje gång jag åkte hem för att fira lov, tillbringa ledig tid, eller för att få ett andrum att åka hem och plugga till uppsatser eller uppgifter så är det första som slår mig varje gång jag börjar närma mig Kiruna är dess fantastiska skyline. Jag ljuger inte för den som aldrig sett dettta. Det finns något så oerhört vackert med att komma från riktningen Gällivare och mötas av ett ljust krispigt och bomullsfluffigt Kiruna en kall vintermorgon då solen strålar sina trötta strålar över ett alldes fanstastiskt Kirunavaara på vänster sida och Luossavaara på sin högra sida. Mitt där någonstans i mitten så syns kyrkan på mils avstånd, och en rad andra "typiska" om jag får kalla de så, byggnader som kännetecknar staden. Detsamma om jag kommer samma sträcka men på kvällen. Då Kirunas gatubelysning lyser upp staden i ett mystiskt nästan rött sken, och då norrskenet dansar trojka över Kiruna skyline. Jag får rysningar, och det är något som är så fruktansvärt med den bilden. Då mörkret i December, när solen knappt orkar sig upp, utan ligger och vilar i ett svepande täcke långt under polcirkeln men då Kirunavaaras belysning, likt trappor eller som jag fått förklarat för mig av en fruktansvärt härlig turist, en båt, där fören är belyst och liksom leder fram båten i mörkret. Det sista är förstås som det låter en skröna. Kirunavaara vid sin begynnelse bröt malmen i dagbrott, och det man kan se i mörkret, som i och för sig kan likna en båt, det är gamla vägar. Upplysta sådana. Men det är något fruktansvärt fint med det, man kommer inte ifrån det. Bara bilden på mina hornhinnor, mina linser mot omvärlden, av Kirunas enorma majestätiska vy, det får mig att alltid få fjärilar i magen vid tanken på att Kiruna som stad är mitt hem, det kommer aldrig kännas så hemma någon annanstans i världen. Det lovar jag. 
 
En annan sak som gör att hjärtat mitt slår hårt, och varför valet aldrig varit särskilt svårt att återvända igen är småsaker som att när man kommer ned för en av de längre vägarna i Kiruna - nämligen Gruvvägen, och står i en fyrvägskorsning som tidigare varit anser jag Kirunas mest trafikerade väg. Dels på grund av att just avfarten till gruvan sträckt sig där till för bara något år sedan, till att stadshuset i Kiruna ligger så nära beläget korsningen, men också för att just den fyrvägskorsningen sträcker sig ut om du svänger höger eller vänster på Kirunas längsta gata - Hjalmar Lundbohmsvägen, så det säger sitt. Segaste rödljuset i stan, alla gånger. Det är vägen alla kan om man är riktig inföding, eller inom socken så att säga. Det jag vill komma till är att när man kommer ned från Gruvvägen och stannar i korsningen, trafikljuset visar rött. Så går för mig alltid blicken framåt. Mot LKAB. En sak som får mig att känna välbehag är när man ser den 13-våning höga kontorsbyggnaden - förvaltningskontoret på LKAB där de anställda arrangerar år efter år ett motiv lysandes mot mig. GOD JUL. Arrangerat så att somliga av lamporna på kontoret lyser, andra är släkta till detta motiv. Det tillsamans med en gran uppe på Kirunavaara lysandes hela den mörkaste perioden i Kiruna. Den har lyst där varje tidpunkt innan jul så långt jag kan minnas, och för mig är det också som att känna sig som hemma. Eller som en liten sparvel, när man besökt badhuset i Kiruna och skulle fira att fredagen kommit på haket alldeles dörr i dörr med badis, där Mat&Mums tidigare var. Alltså en restaurang. Där det gick att köpa glass, och där man nöjt satt på snurrstolarna och tittade mot gruvan och funderade vilka som jobbade där, medan under tiden så rullade ett tåg längs en räls hängandes i taket. Det var annat på den tiden, fredagsmyset alltså, men det får bli en annan historia det. Finns egentligen inga paraleller jag kan beskriva som förklarar detta, men de som bor här förstår vad jag pratar om.
 
Det är för mig saker som berör, eller får mig att känna mig trygg och vela återvända. En annan är faktiskt framtidstron som jag känner andas svepande drag över staden. Framförallt satsningarna på alla människors lika värde. Det trodde jag kanske inte att Kiruna vara kapabel till, men jag har fått bita mig i läppen. Kiruna är framåt gällande mycket, och jag är stolt att kunna säga att jag bor i en stad där detta faktiskt sker, och är möjligt, att kraften hos människan är så stark att man kan göra vad som helst om man så vill. Sådant inspirerar mig. Jag har nämt här LKAB som industri, men Kiruna har så mycket annat. Tro mig. Ett hotell av is och snö. Rymdsatsningar. Turism. Kultur. Handel, och jag kan forsätta mer där till. Men för mig så känns det som att när jag flyttade hem ville jag göra upp med Kiruna. Jag känner fortfarande att jag har så mycket att ge och bidra med till denna stad, och det känns också som ett litet tack. För att jag fått chansen att växa upp i en trygg, och omtänksam stad. Där man inte behöver, om man nu nödvändigtvis inte vill gå arbetslös särskilt länge som ett fint exempel. Jag hävdar att det alltid står någon med utsträckt hand eller i många fall med öppna armar, men skjut mig i foten om jag har fel. Jag hade en vision när jag flyttade hem igen, och den har jag väll kanske inte delat med mig särskilt publikt tidigare till någon. Det var att jag ville göra en förändring, eller sätta mig själv eller Kiruna på kartan. Att jag vill uträtta stora ting, och vad det nu är har jag inte riktigt kommit underfund med ännu. Men jag vet att det kommer, en vacker dag. Det har varit min tanke från början, och det kanske gör att jag ännu känner mig en smula rotlös. Jag strävar hela tiden efter att utmana och utveckla mig själv, och det har jag vetat från första början att Kiruna kan ge mig. Frågan är bara vad för slags utmaning.
 
Jag är en sökare, och det finns gott om möjligheter till det uttrymmet i denna stad. Att få söka sig fram här. Sådant för mig, framförallt är en av många anledningar till varför jag flyttade tillbaka igen. Antingen älskar man staden, gruvan, fjällen och naturen. Eller så gillar du det inte alls, så är det bara. Jag har i vart fall alltid känt att jag fått vara jag här, att jag fått växa och pröva mig fram och för mig har det betytt allt. Resan har inte alltid varit enkel, men det ska det inte vara heller. Det hör till. Kiruna är och har lätt blivit en sådan stad man tar för givet. Jobben, naturen och folket. Det är lite farligt, det gäller att vara ödmjuk. Där anser jag att man kan lyfta en aningens finger, för man ska komma ihåg att rätt vad det är så går det inte att ta allt detta för givet. Allting har en början, men också ett slut. Resurser oavsett vad de är eller utgör sig för att vara är sällan oändliga. Men det jag också vill säga är att det är i alla fall till Kiruna jag kommer när jag kommer hem. Så känner jag. Hur känner du? 
 
Publicerat i
#1 / / Anonym:

Grymt skrivet Matilda! Fick en underbar bild av min vackra stad i huvudet. Nu längtar man hem! :)