HE SAID SON HAVE YOU SEEN THE WORLD?

"Jag minns att jag hann se en fågel flyga över himlen när vi satt där på taket och tittade på solen som sakta ringlade sig ner för taknockarna. Utandningsluften var varmare än temperaturen omkring oss och vi satt omringade av filtar och alldeles för tunna jackor för årstiden. Jag minns att jag tänkte att mina ringar skulle frysa fast kring mina smala och krokiga händer men att vinet i kroppen värmde mitt ansikte. Eller det kanske var solen som gjorde det. Jag var inte säker. När fågeln lämnade ifrån sig fridfulla skrik och sakta passerade oss för att flyga vidare mot oändligheten så tog du fram gitarren och började spela. Med frusna och kyliga fingrar flög dina händer över strängarna och vi tittade ner på takplattorna under oss för att kunna fokusera. Vi var flera på det taket som bara satt och andades, satt så nära vi bara kunde och frös. Och där började du spela och ta toner som var så vackra att jag drog efter andan för att verkligen kolla om jag existerade, eller om jag bara drömde. 
 
He said son have you seen the world, well what would you said if I said that you could? Jag har nog aldrig varit så tyst i hela mitt liv, och andats så sakta jag bara kunnat som där och då. Du viskade under ett ögonblick när dina händer fortsatte att spela att jag skulle stänga mina ögon. Och jag blundade. Jag blundade så hårt så vinet i kroppen pulserade och där och då kom jag på mig själv med att le så stort jag bara kunde. Solen syntes nu knappt borta i horisonten över höghusen och trots min rädsla för höjder så vågade jag mig upp. Du lovade att hjälpa mig ner om jag var rädd, men du lovade också att jag skulle bli bländad av usikten. Du hade rätt. Jag blev blind. Vi blev serverade mer vin. Allt för att hålla värmen. Jag minns att jag tänkte att just den här bilden av allt som händer är något jag kommer bära med mig för resten av livet. Någon kom med en till filt. Någon satte sig närmare mig.
 
Well what would said if I said that you could? Och det blev totalt tyst när du slutat spela. Ännu en fågel passerade oss och jag kunde inte låta bli och tänka om det var samma som sist. Jag minns att klockan hunnit bli gryning och för att ta sig ner utan att väcka grannarna i huset så klättrade vi alla ner. Jag gick barfota, och kände med vart enda steg hur fötterna skrapade mot teglet. Du höll mig i handen. Hoppade ner. Jag kastade först ner mina skor. Och du fångade mig när jag sedan kastade mig ohämmat i dina armar. Vi skrattade högt, och skorna tog jag i handen. Nu skrapade mina fötter mot den kalla asfalten. Du erbjöd mig att hoppa upp på ryggen din för att slippa frysa och gå, men jag gick motstridigt med på ditt förslag. Du bar mig hela den långa promenaden hem som tog oss 27 minuter, och du klagade inte. Jag frågade hur stark man måste vara för att orka bära en kropp så långt. Och du svarade att du hade kunnat bära mig hela vägen hem och tillbaka. Vi stannade vid korsningen som ledde till mig nu, och solen började visa tecken på att resa sig igen. Jag tog mina skor i handen, och våra händer släpptes sakta efter varje steg vi tog ifrån varandra. Snart var det mer luft mellan oss än under hela kvällen. Och jag vände mig om och fortsatte gå på den kalla asfalten, och du vände dig om för att börja din promenad hem igen. När jag plötsligt tittade upp och såg mannen på cykel kom rullandes bredvid mig så vände jag mig om för att se vart du var. Våra ögon möttes igen, vi log, och sen fortsatte jag sista biten hem. Tänkandes på att denna kväll kommer jag förevigt minnas. Länge. Länge."
 
 
 
Publicerat i