I'M GOING INTO THE WILD
"- Är han kvar? -Nej kom hem nu, snälla. Det är bara jag kvar. Och där går jag med de mest tyngsta fötterna och skorna i världshistorien och skakar i hela kroppen och biter mig det hårdaste jag bara kan i läppen hela vägen hem. Jag minns att det fortfarande fanns snö kvar på backen och att luften var så kall. Händerna hade tappat känseln. Och det tog mig den längsta evigheten tills att jag var hemma igen. Och direkt jag kom innanför dörren så var du där. Du fångade mig i mina armar och sen är resten svart. Jag åt ingenting den tiden. Jag sprang mil efter mil och kände inte hur ont det kunde göra. Eller hur ont det egentligen gjorde. I den sekunden lovade jag mig själv när jag sprang på rekord att aldrig mer låta mig själv känna så igen. Att aldrig mer låta mig själv gå så långt. Någonsin. Och det var en trasig månad. Så trasig. Så nästa månad. Maj. Åker jag iväg. Jag måste helt enkelt iväg bara och läka mig själv. Det blir en helg. Och på flyget dit så känner jag verkligen hur jag lyfter. Jag möter min underbara kära vän, och vi sitter på uteserveringar. Springer från bar till bar. Och jag fick umgås med fina människor. Jag går på konsert och när baby we were born to run spelas så inser jag att jag inte är över något i livet. Så där går hjärtat sönder, och jag dansar sönder ett par strumpbyxor och blundar för att dölja tårarna som spolar ner för kinderna. Efter konsterten är jag tom. Och jag åker pendel till boendet. Åker flyg hem dagen efter, och är mer förvirrad än någonsin. Att sätta sig på det planet hem var en prövning. På alla sätt och vis, och jag kommer hem, och jag blir sjuk, och jag har någon som ringer och säger att jag måste skärpa mig. " -Du måste ta dig samman och ordna upp dig. Sluta älta. Låt det vara, det kommer ändå aldrig hända. Och du skulle ändå inte bli lycklig av det där."
Maj går. Och jag insåg att April bjöd på de mest upp och nervända kvällarna någonsin så skulle Maj månad sluta med att man vaknar på helt fel ställe, och där man mest skakar hem igen. Jag sover hos vänner. Vaknar hemma. Minns inte egentligen vad jag heter. Eller hur det känns. Eller vad som känns. Jag sprang mig tröttare än någonsin, och jag tränade för att egentligen döva något som redan var dött. Slutet på Maj bjöd dock på en solglimt. Och det kom en vändning, en vändning som fick mig att tänka om. Jag lovar att fortsättningen och beskrivningen av Maj, och början på nått nytt och nånting underbart kommer. Efter dig, efter dig.
