MATILDA

Jag har som fått inse att det faller samma änglar från samma himmel. Och det är egentligen allt jag behöver just nu. Varken större eller mindre saker än så. Jag har inte dött. Efter en vecka snart så har inte allt ramlat på plats ännu, men det tar sig. Jag har villkorslöst fina människor omkring mig. Det är familj, det är vänner, det är kollegor, och det är helt okända människor. Det är så mycket fint folk som jag mött under hela helgen då jag verkligen inte tänkt på något annat än att leva för stunden och faktiskt ha roligt. Jag vill samtidigt säga att jag är djupt rörd och tacksam över ni fina som vågar er fram till mig och frågar hur jag mår. Som kikar in här eller som hört på omvägar. Det är okej. Oavsett.

 

Dock är det är tungt, jättetungt och verkligen sorgligt just nu. Men jag vet att det alltid finns en början på något helt annat efter detta. Som med allt annat. Och ni har frågat hur jag reagerat, hur jag mår, hur det känns. Jag är som sagt väldigt tacksam över kommentarer här, och i det verkliga livet men jag ger samma svar som alltid. Det känns sjukt tråkigt, och verkligen sorgligt, och jag har fått bita mig i läppen många gånger. Jag råkade dra praralellen med denna känsla som med trasiga förhållanden. Först är man är lycklig, sen blir man blir fruktansvärt ledsen, man har ångest och sen måste en början på något annat komma. Jag är den sämsta jäveln på avslut. Vet egentligen inte vad det är för något, och hur jag ska hantera det. Däremot är jag bättre på att börja saker och ting. Eller skapa en början. Det är väll alltid något, kanske en egenskap som man trots allt lärt sig att leva med. Så ungefär så känns det. Och målbilder har jag varit väldigt varsam med att bevara i mitt huvud. Jag har haft mål hela mitt liv, och nu kommer även ett till. Att vända detta till något positivt. 

 

Jag har sagt att jag ska ta ett rejält avsked av det jag älskar snart, och jag frågade om jag fick springa. Det är visst som att cykla utan ben, det går inte. Men ett avsked av min löparhistoria lär komma. Och sen ska jag mest troligen göra det jag är fruktansvärt bra på. Att dricka te, älta en smula och sen. Sen ska jag gå vidare med något annat, och hitta något annat jag brinner för lika mycket. Men se det såhär, en vändpunkt i livet kan betyda vad som helst. Alla dörrar öppnar, och vips så betyder det att du lika väl gör något annat som du älskar. Eller hittar det du faktiskt älskar. Tänkvärt ibland.