MATILDA

Jag insåg idag på bodybalance passet att jag är en optimist.

Försöker alltid att se saker från den ljusa sidan.

Skrattar fast jag egentligen inte är glad.

Kämpar när jag egentligen inte orkar.

Och försöker med jämna mellanrum påminna mig om att leva i nuet.

Jag skulle vara dum om jag säger att det är enkelt.

Men jag är också en med och motgångs människa.

Jag mår som allra bäst när livet är bäst. Logiskt.

Och jag mår som allra sämst när livet inte är som det ska.

Men just idag insåg jag också begränsningar.

Det går att försöka. FÖRSÖKA. Försöka, och åter försöka.

Men när jag nu känner att jag varje gång blir ledsen.

Eller till och med arg, eller besviken när jag nu försöker.

Så är det inte värt det. 

Varför ska man behöva känna och må så när man egentligen vill vara glad?

Eller göra något roligt?

Det är inte värt att känna att man blir ledsen för att prioriteten inte är där.

Eller inte heller verkar finnas där. 

Det blir tråkigt när prioriteten finns där när misstag görs. Eller tabbar.

Och är det så, så vill jag varken vara med. Eller ens planera något.

Då kör jag istället mitt egna race, för den sidan finns också. 

Den envisa. 

Jag är trött på att ständigt leva på hoppet, men där drömmar aldrig förverkligas.

Utan istället så drar man kölapp efter kölapp och aldrig blir man först i kön.

Det är så jävla idiotiskt rent ut sagt.

Och som ni kanske förstår, så är det ingen megabra dag idag.

Men jag känner att är det som det är.

Vilket det varit så länge jag kan minnas.

Då vill jag inte vara med.

 

Men jag ska försöka fokusera nu min energi på något annat idag.

Och imorgon, och veckorna som kommer.

Har man ett jävlaranamma så kommer man långt.

Och då behöver man inte ha personer vid sin sida som inte vill.

Eller som inte ens ibland verkar bry sig överhuvudtaget.