MATILDA

 

När livet blir ett kolsvart mörker. När rullgardinen till och med kraschat ned från klarblå himmel och aldrig verkar kunna gå upp igen så vet man om man lever eller ej. När någon tagit sig den rätten och friheten att ta all genuin glädje från min kropp. När någon trodde i sin vildaste fantasi att den skulle kunna ta mig. Den jag är. Allt det jag är. Där någon som faktiskt i detta nuet tyvärr har lyckats. Då vet man inte mycket om livet längre. Vem man är. Vad som känns, vad som borde kännas. Hur det ska kännas. Om det ens ska kännas.

 

Jag trodde aldrig att man skulle behöva tänka de tankar man processar dygnets alla vakna och ovakna timmar numera. Där de senaste nätterna varit ett smärre trauma. Där man någonstans måste försöka att hitta någon slags kraft för att övertyga sig själv till att orka kliva upp på mornarna trots att absolut ingenting längre känns. Ett frågetecken som just i detta nu vandrar för att hitta svar. Varför jag? 

 

Jag vet inte om jag kommer vara samma människa efter allt. De senaste åren snabbspolar över en och man kvävs långsamt. You never realize how strong you are, until being strong is the only choice you have. Jag är den sköraste sparvungen med så ruskigt sönderflugna vingar nu så det liknar liksom ingenting längre. Som det första samtalet gav mig - det kan mycket möjligt vara så att du nog tyvärr kanske får förlika dig med tanken, att du kanske aldrig mer blir just den du varit eller är. Lite där dog man. 

 

Alla genomgår vi en match som ingen har den blekaste om att vi någonsin genomlever, eller försöker överleva. Så var bara något så enkelt som en snäll människa. Alltid.

 

Men jag hatar dig din jävel.

Det är allt jag kan säga.